Ända sedan jag lärde mig läsa har jag älskat böcker. Därför är det inte mer än naturligt att jag har en bokblogg. Här kan du läsa recensioner av både gamla och nya böcker, boktips och en massa annat.
I oktobersammanfattningen beklagade jag mig över hur dåligt med böcker jag läst under hösten. Denna klagovisa fick mig att utmana mig själv. I korta ordalag gick utmaningen på att jag under november och december ska läsa minst 19 böcker.
Lyckas jag så kommer jag ha läst lika många under 2012 som jag läste 2011. I praktiken innebär det en bok var tredje dag och det är ett genomsnitt jag har lyckats hålla konstant hela november. Det har blivit tio lästa böcker på 30 dagar. Jag känner mig mycket duktig.
Facit för november blev följande:
* Tio lästa böcker, varav sju romaner, två memoarböcker och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 2446.
* Sex av böckerna lästes på svenska och fyra på engelska.
* Fem har engelska som originalspråk, fyra har svenska och en har danska.
Det har varit ett tag sedan jag senast
tjatade om Kazuo Ishiguro här på bloggen. Märkligt med tanke på
att han är en av mina favoritförfattare, särskilt då hans
debutbok, den lågmälda och underbart vackra Återstoden av dagen.
Mister Stevens är butler på det
storslagna Darlington Hall, en gång hem till en av Storbritanniens
mest inflytelserika familjer. I romanens nutid har det sålts till en
amerikan, mister Farraday, och reducerats till en pittoresk relik
från en svunnen era.
En dag får Stevens ett brev från miss
Kenton, den förra hushållerskan, vilket får minnena från svunna
tider att skölja över honom. Under en ensam bilfärd för att
besöka henne tänker Stevens tillbaka till en tid då det kryllade
av både herrskap och tjänstefolk på Darlington Hall. En tid då
godset hamnade i händelsernas centrum.
Med en ömsint fingertoppskänsla
mejslar Ishiguro fram en överväldigande vacker och utsökt
skulpterad berättelse om pliktkänsla, ånger och värdighet.
Sociala konvenanser och stelbenta hierarkier bildar en nästintill
ogenomtränglig mur mellan karaktärerna både inom och mellan
klasserna.
Fast det är karaktärerna som lyfter
boken. Framförallt då huvudpersonerna mister Stevens och miss
Kenton. Varsamt koreograferar Ishiguro deras intrikata tassande runt
varandra. Missade tillfällen och känslor som bubblar under ytan.
Känslor som ständigt hotar att bryta fram och störa balansen.
Allt detta sker mot bakgrund av ett
Europa som är ur balans, där lord Darlington med hjälp av privat
gentlemannadiplomati försöker hindra det krig som hägrar i
fjärran. Ett krig som med tiden visade sig vara oundvikligt.
Min första kontakt med Ishiguros
fantastiska berättelse var filmatiseringen från 1993 med EmmaThompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Denna väckte
självklart min nyfikenhet inför boken. Och det var med glädje jag
kunde konstatera att Ishiguro utan några som helst problem
tillfredsställde min högt uppskruvade förväntningar.
Det här är ju egentligen en bokblogg men jag tänker ägna detta inlägg åt tre tv-serier, men för att sidospåret ska kännas logiskt tar jag avstamp i litteraturen. För jag börjar med sir Arthur Conan Doyles legendariska detektiv Sherlock Holmes och hans medhjälpare dr. John Watson.
Det är säkert tjugo år sedan jag senast läste Sherlock Holmes-böcker (och då fyller jag 32 i dag), men lusten för en omläsning ökade exponentiellt när jag såg Guy Ritchies filmatisering och än mer så när jag började följa BBC:s mästerliga tv-serie som placerar geniet från 221b Baker Street i vår moderna tid. En stor eloge till Benedict Cumberbatch och Martin Freeman för deras tolkningar av Holmes respektive Watson.
Och som om det inte var nog så bjöds vi under lördagskvällen på en premiär av ytterligare en grandios brittisk tv-serie. Downton Abbey fick mig fast på kroken från första stund och jag njöt av varje minut av första avsnittet. Underbara skådespelarinsatser av en ypperlig ensemble ledd av legendaren dame Maggie Smith.
Årets bokstav här på bloggen är J. Upptäckte nämligen att när jag tittade på listan över alla nyckelord jag har använt mig av så domineras den av författare vars namn börjar på just den bokstaven. Hela 17 stycken J-författare har jag skrivit om. På andra plats kommer författare vars namn börjar på A, elva sådana har jag skrivit om.
Årets bästa läsning bjöd Jeffrey Eugenides på med sin fantastiska roman Middlesex. En ren njutning från första till sista sidan.
Årets mest oväntade läsning var Jane Austens Sense and Sensibility. Att läsa just henne var ett litet sommarprojekt jag hade, ivrigt påhejad av mina kollegor Eva och Martina. Från början tänkte jag även riva av Pride and Prejudice och Emma, men kroknade efter bara en bok. Kanske ett projekt som bör återupplivas nästa sommar?
Årets utmaning ett har varit den största. Nämligen att driva BiblioPepe, att hitta ämnen att skriva om och ibland bara att skriva någonting trots att inspirationen stundtals har varit obefintlig.
Årets utmaning två var förstås att hitta 24 boktips till min julkalender. Det gick, men det blev förändringar och omprioriteringar in i det sista.
Årets utmaning tre var att jag skulle läsa minst två tegelstensromaner under hösten. Övermodig som jag var så påstod jag att jag skulle hinna med hela tre stycken. Det blev en tegelsten, men vilken njtuning det var att läsa Rosens namn av Umberto Eco.
Årets överraskning blev att Mario Vargas Llosa tilldelades Nobelpriset i litteratur. Jag lät mig bländas av mina förhoppningar och hävdade tvärsäkert att det äntligen skulle bli Tomas Tranströmer.
Årets fynd blev pocketutgåvan av Dorothy Parkers samlade verk. Dikter, brev, noveller och recensioner samt mycket mer i en enda utgåva.
Årets tack till alla som har läst och kommenterat min blogg under året. Dessutom ett stort tack till alla andra bokbloggare för inspiration, boktips och glada tillrop.
När lucka nummer tre öppnas dyker det upp en gammal bekant, som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Återstoden av dagen är, i mina ögon, Kazuo Ishiguros stora mästerverk.
En absolut fulländad roman om obesvarad kärlek, klass, lojalitet och pliktkänsla. Butlern Stevens på Darlington Hall är romanens huvudperson och när historien börjar har andra världskriget precis slutat och Stevens har precis tagit emot godsets nya ägare. Då får han ett brev från miss Kenton, som innan kriget jobbade som hushållerska på Darlington Hall.
Stevens beger sig då ut på en bilresa för att träffa miss Kenton, kvinnan han var förälskad i, men det var en kärlek han aldrig vågade erkänna ens för sig själv. Under resan återupplever Stevens tiden innan andra världskriget när Darlington Hall stod i centrum för världspolitiken och godset var fyllt med prominenta gäster från hela världen.
Historien är bländande vacker och stundtals hjärtskärande sorglig. Kazuo Ishiguros språk har han en sådan närvaro att jag befinner mig inte bara i bilen med Stevens, jag blir Stevens när jag läser romanen.
Här kommer mina nomineringar till det endabokpris jag anser bör räknas, nämligen bloggarnas eget. Men först en liten snabb genomgång av nomineringskriterierna.
Varje bokbloggare får nominera fem böcker, som dessutom ska poängsättas. Fem poäng till den man tycker är bäst och sedan vidare ner till ett poäng. Böckerna måste vara utgivna i Sverige mellan november 2009 och november 2010. De kan vara skrivna av både svenska och utländska författare, men de måste finnas tillgängliga på svenska.
Min lista blir dock liten, men naggande god. Förklaringen är ganska så simpel. Jag har inte läst så fruktansvärt många böcker som har getts ut under den stipulerade tidsperioden. Däremot mer som har getts ut tidigare och det känns inte direkt konstruktivt att nominera till exempel Möss och människor.
Sedan kom jag att tänka på en grej till nästa år. Vad sägs om att införa ett pris för bästa författarskap? Ett slags "lifetime achievement award" där vi bokbloggare får nominera författare baserat på hela deras livsverk. En idé med framtiden för sig hoppas jag.
Har under några dagar suttit och filat på recensionen av Never let me go av Kazuo Ishiguro. Jag har letat efter orden och känt att jag inte riktigt fått till det. Anledningen tror jag beror på, som jag även skrev i ett tidigare inlägg, att berättelsen höjer inte min puls nämnvärt.
Boken väcker inga starka känslor i någon riktning. Det är väl inte likgiltighet precis, men det hamnar väldigt nära. För det är ändå en berättelse som borde väcka frågor och känslor. Den enda frågan jag ställde mig efter att ha läst Never let me go var: ”Jaha, vad ska jag läsa nu?”
Vad handlar då boken om? De tre vännerna Kathy, Ruth och Tommy växer upp på internatskolan/barnhemmet Hailsham. De uppmuntras att uttrycka sig konstnärligt och bland deras bästa verk gör den mystiska Madame ett urval. Enligt ryktet ställs det ut i hennes speciella galleri.
Långsamt lär barnen sitt verkliga syfte i livet. De har nämligen klonats och ska i framtiden användas som mänskliga reservdelsbanker. Ett öde de med tiden blir väldigt medvetna om och accepterar. Under tiden fram tills dess att donationerna sätter igång jobbar de som vårdare.
Och det är just som vårdare Kathy jobbar när historien tar sin början. Under sina ständiga resor genom det alternativa Storbritannien historien utspelar sig i tänker tillbaka på sin uppväxt på Hailsham och sina vänner där. Främst då Ruth och Tommy.
Never let me go är självklart berättelsen om en alternativ verklighet där människor klonas för att på så sätt tillhandahålla reservdelar åt resten av befolkningen. Vilket borde väcka indignation då människan i en sådan verklighet delas upp i ett A- och ett B-lag. De riktiga människorna kontra de organiska reservdelsbehållarna.
Men Never let me go är också berättelsen om vänskap och kärlek. Om att minnas och hur vår hjärna omformar minnen och händelser så att det passar in i vår begreppsvärld. Hur vi formas som personer i samklang med vår omgivning.
Boken är skriven i första person och det är Kathy som är berättaren. De två första delarna fungerar som tillbakablickar på hennes tid vid Hailsham och The Cottages, medan den tredje delen utspelas i romanens nutid. Ett grepp som funkar mycket bra och mycket av romanens drivkraft ligger i konflikten mellan hur Kathy minns saker och ting, jämfört med hur hennes vänners hågkomster ser ut.
Prosan är rak och Ishiguro har verkligen hittat en berättarröst som känns verklig och berättar verkligt. För i verkligheten när en person ska berätta en anekdot eller ett minne följer hon inte en rak linje, utan det blir utvikningar åt alla håll.
Kazuo Ishiguro
Foto: Mariusz Kubik, 2005
På samma sätt är det med Kathy. Många gånger när hon börjar berätta en episod gör hon en utvikning om något helt annat för att sedan återvända till inledningen och det huvudsakliga resonemanget. I grunden något bra eftersom det stärker känslan av att romanen berättar något som har hänt på riktigt, men i längden blir det lite tröttsamt med dessa ständiga utvikningar. Särskilt när det inte känns relevant för själva handlingen.
Det bästa med boken är ändå att Kazuo Ishiguro lyckas frammana en väldigt stark känsla av ett underliggande hot. Man vet att allt inte står rätt till, det känns ända in i ryggmärgen, men det går inte att peka ut något konkret hot. Tyvärr räcker det inte till.
En roman behöver mer än en grundläggande stämning och ett bra språk för att jag ska bli riktigt berörd. Jag behöver karaktärer som får mig att känna samma saker som de känner. Jag behöver karaktärer att älska och att hata. Något den här boken inte ger mig.
Men det är något jag vet att Kazuo Ishiguro kan ge mig. En av de bästa läsupplevelser jag haft är Återstoden av dagen. Inte för att den boken bjuder på några större känslostormar eller för att karaktärerna är några kringdrivande hysterikor med nerverna på utsidan.
Utan för att där lyckas Ishiguro få mig engagerad i butlern Stevens, miss Kentons och de övriga karaktärernas öden. Jag bryr mig om dem, jag vill veta hur det går för dem. När de är arga är jag arg, när de skrattar så skrattar jag. Jag stressar med tjänarna genom Darlington Halls korridorer.
Kathy, Ruth och Tommy i Never let me go får mig aldrig att känna så. Trots att jag på ett intellektuellt plan kan känna igen mig i dem så funkar det inte rent känslomässigt. De är och förblir ytliga bekantskaper som jag hälsar på för att sedan glömma bort.
Boken har för övrigt filmatiserats med Carey Mulligan som Kathy och Keira Knightley som Ruth. Filmen har USA-premiär den 15 september i år. En film jag nog kommer att se. För jag är ändå lite nyfiken på resultatet. Här kommer trailern i alla fall.
Dagens citat: "Jag heter Kathy H. Jag är trettioett år gammal, och jag har varit vårdare i över elva år nu. Det låter länge nog, det vet jag, men de vill faktiskt att jag ska fortsätta i åtta månader till, året ut. Då blir det nästan precis tolv år." (Inledningen på det första kapitlet i Never let me go.)
"There was another life that I might have had, but I am having this one." (Kazuo Ishiguro)
"Ever since I first saw the film of Never Let Me Go a couple of months ago, I've been telling people how I've learnt so much more about my own novel." (Kazuo Ishiguro i The Huffington Post)
Min läshöst fick inte riktigt den rivstart som jag trodde. Inför min bilsemester gick jag till biblioteket och lånade fyra böcker och en vecka senare lämnade jag tillbaka två utan att ha läst dem. Mest för att jag insåg att jag det inte fanns någon chans att jag skulle hinna läsa ut dem innan det var dags för återlämning.
I samma veva fick jag också hem Alan Aldas memoarer som jag hade beställt. Så det råder ingen brist på böcker att läsa. För ovanpå allt så har jag min att-läsa-hög på runt 20 böcker.
Ett av mina fynd hos biblioteket blev Umberto Ecos Rosens namn. I enlighet med min plan som jag bestämde mig för tidigare. Att höstens stora läsprojekt skulle bli just Umberto Eco.
Fast min vana trogen så blev det en annan lånebok. Nämligen Never let me go av Kazuo Ishiguro. Kommit halvvägs genom den och än så länge gillar jag den. Även om den inte har höjt min puls nämnvärt än.
Berättelsen är en dystopisk, science fiction/spekulativ roman om ett alternativt Storbritannien där människor avlas fram med ett enda syfte i livet. Nämligen att alla deras organ ska doneras. Recension kommer så fort den är utläst.
Dagens citat: "People can lose their lives in libraries. They ought to be warned." (Saul Bellow)
Det smög visst in ett litet missförstånd i mitt förra inlägg rörande Jan Guillous inspiration till böckerna om Arn. Det stämmer att han inspirerades av en stenrelief på Forshems kyrka. Jag hade dock fel om vad den föreställer.
Stenreliefen ovanför porten till
Forshems kyrka.
Jag trodde att reliefen visade tempelherrarnas sigill med två riddare som rider på samma häst. Det reliefen ovanför kyrkporten visar är hur Jesus välsignar kyrkan. Till vänster syns stenmästaren och till höger den storman som har donerat medel så att kyrkan kunde byggas. Ingen av dem är dock kända till namnet. Fast det som gör Forshems kyrka så speciell är att den tillägnades den heliga graven. Under tidig medeltid tillägnades de flesta kyrkor åt den heliga jungfrun.
Är fortfarande på semester och har nu kommit fram till Söderköping. Sedan förra inlägget har jag besökt Läckö slott, Sjötorp, tillbringat helgen i en stuga i Värmland, gjort en utflykt till Grythyttan och besökt Gripsholms slott. Turen till Grythyttan var väldigt speciell eftersom jag bodde där i två år.
Dagens citat: "Då blev Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto över den unga jungfrun, som hade älskat en ogärningsman och gett sitt liv för att fördärva den hon älskade." (Ur Herr Arnes penningar)
"Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av den massa vildvin, som växte där, och som på solsidan krälade så högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen." (Ur En herrgårdssägen)
Första klippet är från Sydney Writer's Festival där Kazuo Ishiguro samtalar via länk med festivalens ordförande Sandra Yates. Hela samtalet hittar ni här.
Eftersom BBC inte tillåter att man bäddar in klipp från deras sida så kommer här en länk till en intervju med Kazuo Ishiguro från BBC:s The Culture Show. Ämnet för intervjun är romanenNever let me go och i höst har filmatiseringen premiär. I huvudrollen ser vi Keira Knightley.
Trailern till filmen Remains of the Day från 1993.
Och här kommer ett klipp till. Butlern Stevens har anställt sin åldersstigne far som underbutler, men denne klarar inte riktigt av jobbet.
Dagens citat: "I am a writer who wishes to write international novels. What is an 'international' novel? I believe it to be one, quite simply, that contains a vision of life that is of importance to people of varied backgrounds around the world. It may concern characters who jet across continents, but may just as easily be set firmly in one small locality." (Kazuo Ishiguro på contemporarywriters.com)
"Det är något missvisande när man inom litteraturen talar om författare i 30-årsåldern och kallar dem spirande eller lovande när de faktiskt ofta är på toppen av sin karriär då." (Kazuo Ishiguro citerad i Svenska Dagbladet)
"Det förde också in mig på ett ämne som jag tidigare nuddat vid i en bok som "Återstoden av dagen": hur människor accepterar sin lott i livet. Och hur de kan känna stolthet och värdighet genom att utföra de uppgifter som samhället givit dem. Det är något väldigt sorgligt över hur de flesta av oss accepterar våra liv." (Kazuo Ishiguro i en intervju med Dagens Nyheter)
Efter recensionen av Paul Austers Invisible känns mitt litterära liv plötsligt lite tomt. I min att-läsa-hög ligger inga självklara böcker att läsa. Skrev om detta i fredagens inlägg, men då insåg jag inte hur mycket energi jag skulle bränna på Invisible.
Började visserligen på Richard YatesRevolutionary Road i helgen. Den är bra, riktigt bra, men jag känner ingen större lust att läsa den. Blev nog mest att jag valde för jag visste inte vad jag annars skulle välja.
Det jag behöver är ett läsprojekt eller en bok som får igång mig igen in för hösten. Någon som har ett förslag eller två?
Hösten är som vanligt en väldigt spännande årstid för alla boknördar. I slutet av september är det Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och bara någon vecka senare får vi reda på vem som får årets Nobelpris i litteratur. Dessutom bjuder bokhösten på två (i alla fall för mig) spännande nyheter. Både John Irvings och Kazuo Ishiguros senasteböcker kommer på svenska.
Bokmässan kommer jag att besöka för första gången i mitt liv. Har i dagarna även fått mitt boende ordnat (tack Marie och Ted), så nu kan jag bara njuta av att göra upp planerna för dessa fyra härliga dagar i Göteborg. Lovar att försöka vara flitig med inläggen under mässan.
I september tänker jag också börja skriva lite om Nobelpriset. Inläggen kommer att handla om allt från spekulationer om vem som blir årets pristagare till tankar och funderingar om vem som borde ha fått det respektive inte ha fått det.
Åter till läsningen och frågan om vad som kommer härnäst. Funderar lite på att läsa Blonde av Joyce Carol Oates, men har blivit lite nyfiken på Alice Munro och Margaret Atwood. Vad tycker ni? Förslag? Tankar? Åsikter? Kommentera gärna!
Dagens citat: "Ett rum utan böcker är en kropp utan själ" (tillskrivs Cicero)
"Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens." (Frans G. Bengtsson)
"Anecdotes don't make good stories. Generally, I dig down underneath them so far that the story that finally comes out is not what people thought their anecdotes were about." (Alice Munro)
Nu när sommaren börjar gå mitt sitt slut så kan det vara på sin plats att sammanfatta lite. Bokhora.se har satt samman en sommarläsningsenkät. Det var via bloggen En full bokhylla är en rikedom, som drivs av min kollega Eva, som jag hittade enkäten.
1. Bäst i sommar?
Har utan tvekan varit läsningen av klassikern To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Den elfte juli i år var det exakt 50 år sedan den publicerades och det var i samband med det som jag började läsa den. Min recension kan du läsa här.
En annan höjdpunkt var läsningen av John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna.
2. Sämst i sommar?
Svårt att säga. Ingen av böckerna jag har läst i sommar har varit riktigt dålig. Vissa har jag förstås gillat mer än andra och så vidare. Men ingen har varit dålig.
Sommaren bjöd på mitt projekt att läsa Jane Austen. Tog mig igenom Sense and Sensibility, men sedan orkade jag inte med mer. Jag började på Emma, men gav upp efter några sidor. Fast jag vill inte kalla någon av de böckerna för dåliga, det är bara så att det finns en massa andra böcker jag gillar bättre.
3. Vad har du helst på stranden?
Stranden, vad är det? Mina badäventyr i sommar har bestått av en snabb biltur till närmsta sjö för ett snabbt dopp och sedan hem igen. Men om jag nu är tvungen att tillbringa en hel dag på stranden vill jag ha en skön solstol, ett stort parasoll som ger mig skugga samt ett flertal böcker. Eftersom jag alltid läser flera böcker samtidigt tar jag med alla så att jag kan läsa lite i alla. Plus några korsord också.
4. Var har du läst mest? Bussen till och från jobbet, soffan och sängen.
5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Får väl erkänna att jag misslyckades lite med mitt Jane Austen-projekt (se svar nummer två). Tanken var ju att jag skulle läsa minst tre av hennes böcker innan jag utvärderade. Men orkade som sagt bara med en av dem.
I våras bestämde jag mig också för att läsa Evelyn Waughs Brideshead Revisited. Fast det har inte blivit av, så det får väl läggas på listan över misslyckade projekt.
6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Har blivit en del nya inköp, som det alltid blir. De flesta oplanerade, fast inköpet av tre Jane Austen-böcker var ju planerat. Däremot spontanköpte jag en pocketutgåva av George Orwells Animal Farm och Paul Austers senaste roman Invisible. Senaste veckan köpte jag också de tre första delarna av Frank Herberts Dune-serie och Alan Aldas memoarer i två delar.
Jag är en anglofil av stora mått som jag tidigare har avslöjat på den här bloggen. Därför måste jag bara nämna den, i mina ögon, bästa fixen för en anglofil. Nämligen Kazuo Ishiguros fullkomligt lysande Booker Prize-vinnande roman Återstoden av dagen (The Remains of the Day).
Jag kan nog lugnt påstå att min anglofili grundlades när jag för första gången såg Merchant Ivorys mästerliga filmatisering av boken med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. När jag sedan läste boken var jag fast och anglofilin var fullt utvecklad.
För er som inte känner till historien så handlar den om butlern Stevens på godset Darlington Hall som 1950 får ett brev från den forna hushållerskan miss Kenton. I brevet nämner hon sin tid på godset i slutet på 30-talet och hur deras arbetsgivare Lord Darlington anordnade en internationell konferens för att försöka undvika ett europeiskt storkrig.
Sporrad av brevet bestämmer sig Stevens att åka på semester och besöka miss Kenton, som sedan hon lämnade sitt arbete som hushållerska har gift sig. På vägen till byn där miss Kenton bor minns Stevens den tid de arbetade sida vid sida på Darlington Hall.
Boken är en djuplodande undersökning av det brittiska klassystemet och hur just det andra världskriget förändrade livet, inte bara för de rika godsägarna, utan även deras tjänare. Bokens centrala tema rör sig kring värdighet och det brittiska klassamhällets sociala begränsningar.
Butlern Stevens lojalitet till sig själv, sin far, sina underlydande och sin arbetsgivare prövas ständigt genom hela boken. Särskilt som Lord Darlington under och efter kriget har brännmärkts som tyskvän och nazisympatisör.
Utan att avslöja mer vill jag bara säga: Läs boken, se filmen och läs boken igen. En perfekt sysselsättning under påskhelgen.
Dagens citat: "I don't believe a man can consider himself fully content until he has done all he can to be of service to his employer." (Butlern Stevens i Återstoden av dagen, spelad av Anthony Hopkins)
"There was this English butler out in India. One day, he goes in the dining room and what does he see under the table? A tiger. Not turning a hair, he goes straight to the drawing room. "Hum, hum. Excuse me, my lord," and whispering, so as not to upset the ladies : "I'm very sorry my lord. There appears to be a tiger in the dining room. Perhaps his Lordship will permit use of the twelve bores?" They go on drinking their tea. And then, there's three gunshots. Well, they don't think nothing of it, this being out in India where they're used to anything. When the butler is back to refresh the teapots, he says, cool as a cucumber: "Dinner will be served at the usual time, my lord. And I am pleased to say there will be no discernible traces left of the recent occurence by that time." There will be no discernible traces of the recent occurrence by that time!" (Mr Stevens senior i Återstoden av dagen, spelad av Peter Vaughan)
