Att tillfredsställa sin läslustar

Min tanke nu var att fortsätta läsa Iain M. Banks, men jag slogs plötsligt av en obetvinglig lust att tillfredsställa min guilty pleasure (fortfarande inget bra ord på svenska?). Jag pratar förstås om mina älskade Star Wars-romaner. Numera är de en större njutning än filmerna.

Nu var det dessutom ett tag sedan jag gav mig hän åt denna guilty pleasure. Därför är det dags att läsa uppföljaren till Star Wars: Death Troopers, en blandning mellan Star Wars och zombieskräck. I Star Wars: Red Harvest fortsätter Joe Schreiber i samma anda. Den här gången blir blandas det inte bara med zombies utan även gotisk skräckroman.

Fast inte nog med det. I dag slog även köplusten till och tre nya böcker är på väg till mig. Alla är författade av mina nya favorit Hilary Mantel, som har är en av tre författare att vinna Bookerpriset två gånger. Min plan är att jag ska läsa in mig på hennes författarskap, så det är lika bra att sätta igång. Jag har ju redan hyllat hennes två senaste romaner, Wolf Hall och Bring Up the Bodies, om statsmannen Thomas Cromwell. Det var också dessa båda som belönades med Bookerpriset.

Därför ska det bli intressant att läsa tre av hennes tidigare verk. Fludd från 1989 om en liten katolsk by i norra England vars präst har förlorat sin tro. Därefter blir det A Place of Greater Safety från 1992 som handlar om tre centrala personer i franska revolution; Georges Danton, Maximilien Robespierre och Camille Desmoulins. Slutligen blir det Beyond Black från 2005 om ett medium vid namn Alison Hart, som reser omkring i området runt London och ställer till med seanser.

Oktober - snabbversionen

Jaha! Bästa sättet att sammanfatta oktober. I alla fall om jag tittar på mitt läsande. Har varit inne i en rejäl svacka utan någon större läslust. Därför har det bara blivit en bok och hade det inte varit för att jag skulle recensera den hade den nog inte blivit läst.

Nåväl! Det hände ju en massa andra roliga saker på litteraturfronten i oktober. Främst då tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur och Akademiens val av Mo Yan väckte ju en del debatt. Vilket säkert var välbehövligt.

Fast en roligare nyhet i mina ögon var att Hilary Mantel fick Bookerpriset för andra gången. Den första kvinnliga författaren som förärats priset mer än en gång. Första gången hon fick det var för den historiska romanen Wolf Hall och andra gången för dess uppföljare Bring Up the Bodies.

Facit för oktober blev följande:
* Läste en bok, som var en roman
* Sammanlagt sidantal blev 476
* Boken lästes på svenska
* Originalspråket var engelska

Och här har ni läslistan:
* En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides

Ja, jag visste det...

I veckan delades årets Bookerpris ut och som alltid hamnar det lite i skymundan av all Nobelprisuppståndelse. I år kan jag dock konstatera att jag i alla fall lyckades pricka in vinnaren av detta pris. För det var nämligen favoriten Hilary Mantel som tog hem det.

I och med detta blir hon den tredje personen, första kvinnan och första brittiska författaren att vinna Bookerpriset för andra gången. Den enda två som lyckats med det tidigare är australiensaren Peter Carey och dåvarande sydafrikanen John Maxwell Coetzee (numera också australiensare).

Hilary Mantel får priset för sin roman Bring Up the Bodies, som är den andra delen i hennes trilogi om Thomas Cromwell. Sitt första Bookerpris fick hon lämpligt nog för Wolf Hall, som är första delen av samma serie. Nu återstår att se om tredje boken, betitlad The Mirror and the Light, också belönas av Bookerjuryn. Det hade varit sensationellt.

Om det nu råkar vara så att ni inte har läst Hilary Mantels prisbelönta romaner, Wolf Hall och Bring Up the Bodies, så bör detta åtgärdas omedelbart. Spring iväg till närmsta bokhandlare eller bibliotek och införskaffa dessa genast. Se så, skynda er nu!

Dags att stilla min nyfikenhet

En av mina favoritfilmer är AnthonyMinghellas The English Patient med Ralph Fiennes, Kristin ScottThomas och Juliette Binoche i de största rollerna. Märkligt då att jag aldrig har läst romanen den bygger på. Skriven av den kanadenisk-lankesiska författaren Michael Ondaatje. Boken publicerades 1992 och vann Bookerpriset samma år. Fast nu ska jag bättra mig och se om jag kommer att gilla romanen lika mycket som filmen.

En annan författare jag har varit nyfiken på under en mycket lång tid är Thomas Pynchon. Ända sedan han parodierades i The Simpsons faktiskt. Det ledde till att jag läste på om författaren, som anses vara en ständig amerikansk Nobelpriskandidat. Pynchon är också känd för att vara extremt tillbakadragen. Det finns ytterst få kända fotografier av honom och det är inte ens känt var han bor. Trots min nyfikenhet har jag ännu inte läst honom, men det tänkte jag rätta till genom att läsa hans kortroman The Crying of Lot 49 från 1966.

Recension: The Testament of Jesse Lamb av Jane Rogers

The Testament of Jesse Lamb köpte jag på ett rent infall efter att jag läst om den hos både Slate.com och The Guardian, att den dessutom var långlistad för Bookerpriset gjorde inte saken sämre. När jag nu har läst ut den ångrar jag verkligen inte mitt infall.

Romanen är en dystopi som utspelar sig i en nära framtid där världens befolkning har drabbats av ett virus som orsakar något som kallas MDS; Maternal Death Syndrome. Viruset har tydligen skapats och släppts ut av en terroristgrupp, men några detaljer kring denna grupp avslöjar aldrig Jane Rogers, det är bara ett kallt konstaterande.

MDS-viruset bärs av alla människor, män som kvinnor, men när väl sjukdomen bryter ut så drabbar den endast kvinnor. MDS slår nämligen till först när en kvinna blir gravid och attackerar hennes hjärna. Och att döma av beskrivningar så förstörs alla högre hjärnfunktioner hos den drabbade kvinnan. Detta innebär att ingen vill bli gravid längre och människan rör sig långsamt mot sin undergång.

Jane Rogers
Foto: Jerry Bauer

När boken tar sin början sitter huvudpersonen Jessie Lamb inspärrad i ett rum. Hon har blivit kidnappad. Hennes kidnappare har dock gett henne ett block och en penna så hon kan få lite förströelse. Hon börjar därför skriva sin historia, sitt testamente.

Det är en skrämmande historia Jane Rogers målar upp. Hela romanen genomsyras av en undergångsstämning, samtidigt som karaktärerna försöker leva sina liv så normalt som möjligt. Lite påminner den faktiskt om P.D. James dystopiska roman The Children of Men.

Fast när jag började läsa fick jag lite samma känsla som när jag såg filmen 28 dagar senare, när Cillian Murphys karaktär promenerar genom ett öde och folktomt London. Det kryper i kroppen och allt känns fel, men det går inte att exakt sätta fingret på exakt vad.

Denna stämning i kombination med ett drivande språk, korta kapitel och ett tydligt förstapersons-perspektiv gör att man som läser inte undkommer romanen. Den är stundtals omöjlig att lägga från sig.

The Testament of Jesse Lamb är också en samhällskritisk roman. Jane Rogers analyserar hur samhället i stort reagerar på ett liknande scenario där en graviditet i praktiken är en dödsdom och människosläktet balanserar på gränsen till sin egen undergång.

Framförallt analyserar Jane Rogers hur olika grupper försöker kidnappa frågan om MDS och människans framtid och utnyttja den för sina egna syften. Oavsett om det är religiösa extremister, militanta manshatare, reaktionära teknofober eller idealistiska djurrättsaktivister. Mitt i allt detta står den unga Jesse Lamb och i ett försök att reda ut allt kommer hon fram till sin egen slutsats. Människans räddning består i att några måste göra den ultimata uppoffringen.

Jane Rogers skriver ingen på näsan med sin roman, hon uppehåller sig främst vid hur hennes huvudkaraktär brottas med problemet. Bara för att Jesse Lamb väljer en väg, betyder det inte att det är rätt väg för alla andra. Utan Jane Rogers ser till att läsaren själv får reflektera över de moraliska och filosofiska frågor romanen väcker.

Att öppna en efterlängtad bok

I dag anlände den äntligen. Bring Up the Bodies av Hilary Mantel, uppföljaren till hennes välförtjänt prisbelönta roman Wolf Hall från 2009. I skrivandes stund har jag läst ungefär halva första kapitlet och magin från Wolf Hall finns kvar.

Hilary Mantel har åter tagit mig i handen och dragit med mig på en tidsresa till 1500-talets England och Henry VIII:s hov där jag åter får följa hennes protagonist Thomas Cromwell. Bring Up the Bodies tar utan omsvep vid precis där Wolf Hall slutade. Det är utan tvekan mycket njutbar läsning. Äntligen!

I övrigt har jag inte varit en särskilt flitig läsare i maj månad. Lusten ha inte riktigt infunnit sig, men jag hoppas att Bring Up the Bodies blir en nytändning tillsammans med min nyinrättade läshörna på balkongen. Det lär bli en härlig sommar. I förmiddags avslutade jag dock Star Wars-romanen Allegiance av Timothy Zahn. Bra, lättsam och friktionslös läsning. Precis vad jag behövde.

Äntligen, den har anlänt!

Läser på Slate.com att en efterlängtad uppföljare äntligen har anlänt till bokhandelsdiskarna. Jag pratar förstås om Bring Up the Bodies av Hilary Mantel. Fortsättningen på den otroligt spännande och välskrivna historiska romanen Wolf Hall, som belönades med 2009 års Bookerpris.

Hilary Mantel följer den av historien illa ansedde och hatade Thomas Cromwell, som var Henrik VIII:s främste rådgivare och minister på 1530-talet. Precis som många av Henrik VIII:s närmsta män slutade hans dagar på stupstocken, men det ändrar inte det faktum att det är ett fascinerande människoöde man som läsare får ta del av. Thomas Cromwell gjorde ju bland annat en fantastisk klassresa, han föddes som son till en smed och när han dog var han earl av Essex.

Även The Daily Beast och The Guardian skriver om Bring Up the Bodies. I den sistnämnda publikationen är det den kanadensiska författaren Margaret Atwood som recenserar.

Stort grattis till Philip Roth

Ett stort grattis till Philip Roth som har tilldelats det internationella Bookerpriset, vilket innebär bland annat innebär en check på 60 000 brittiska pund. Priset delas ut vartannat år och bland tidigare pristagare hittar vi bland annat Alice Munro och Chinua Achebe.

Personligen tycker jag det är jättekul att Roth belönas eftersom han är en av mina favoritförfattare. För tillfället läser jag dessutom en av hans mest kontroversiella romaner. Portnoy's Complaint från 1969 är en enda lång monolog som huvudpersonen Alexander Portnoy berättar för sin psykoterapeut.

Boken innehåller en del väldigt grafiska beskrivningar av sex och onani. Något som gjorde att de australiensiska myndigheterna stoppade importen av den, vilket gjorde att Roths förlag istället smugglade in den i landet. Fortfarande är den bannlyst från flera bibliotek runt om i USA.

Philip Roth tidigare vunnit flera fina priser. Bland annat National Book Award, PEN/Faulkner Award och National Medal of Arts. Dessutom är han en ständig kandidat till Nobelpriset i litteratur, som jag för övrigt anser att han bör få.

Philip Roths tre bästa romaner enligt mig: American Pastoral, The Plot Against America och Nemesis.

Lucka 22: Wolf Hall

Det är bara fem dagar sedan jag läste ut Hilary Mantels prisbelönta bok Wolf Hall. En helt fantastisk historisk roman, som jag ärligt talat hade kunnat läsa ut mycket snabbare. Fast det märktes att ju närmare slutet jag kom desto mer drog jag på det. Jag ville verkligen inte att boken skulle ta slut.

Wolf Hall handlar om den engelske statsmannen Thomas Cromwell, som från enkla förhållanden lyckades bli först kardinal Wolseys närmsta man och slutligen kung Henrik VIII:s främsta rådgivare.

Boken har ett underbart språk som suger fast i mig som läsare. I ett tidigare inägg beskrev jag det som att boken placerade mig i en tidsmaskin. Då menade jag i betydelsen att boken fick mig att helt tappa tidsuppfattning. Men den är också en tidsmaskin i meningen att den bokstavligt talat placerar mig i 1500-talets England.

Hilary Mantel när hon mottog sin CBE.

Dessutom bjuder Wolf Hall på en detaljrikedom och trohet till historiska fakta som är makalös. I en intervju berättade Hilary Mantel att hon ägnat sex år åt att bara göra research.

Bland annat förde detaljerade anteckningar var de olika historiska personerna befann sig. Så att hon inte sammanförde två karaktärer på en plats där de omöjligt kunde ha befunnit sig vid den givna tidpunkten.

Titeln Wolf Hall syftar på släkten Seymours säte Wulfhall i Wiltshire. Henrik VIII:s tredje hustru Jane Seymour tillhörde denna ätt och dess huvudman innehar fortfarande titeln hertig av Somerset.

Dagens citat: "... based on the sheer bigness of the book. The boldness of its narrative, its scene setting ... The extraordinary way that Hilary Mantel has created what one of the judges has said was a contemporary novel, a modern novel, which happens to be set in the 16th century." (James Naughtie, ordförande för Bookerpriskommittéen)

"... as soon as I opened the book I was gripped. I read it almost non-stop. When I did have to put it down, I was full of regret the story was over, a regret I still feel. This is a wonderful and intelligently imagined retelling of a familiar tale from an unfamiliar angle — one that makes the drama unfolding nearly five centuries ago look new again, and shocking again, too." (The Times recension av Wolf Hall)

"It wasn’t a question of rehabilitating someone. When you have got someone going from blacksmith’s son to Earl of Essex in that rigid society you have to want to know how he did it." (Hilary Mantel i en intervju med The Daily Telegraph.)

Lucka 3: Återstoden av dagen

När lucka nummer tre öppnas dyker det upp en gammal bekant, som jag har skrivit om tidigare här på bloggen. Återstoden av dagen är, i mina ögon, Kazuo Ishiguros stora mästerverk.

En absolut fulländad roman om obesvarad kärlek, klass, lojalitet och pliktkänsla. Butlern Stevens på Darlington Hall är romanens huvudperson och när historien börjar har andra världskriget precis slutat och Stevens har precis tagit emot godsets nya ägare. Då får han ett brev från miss Kenton, som innan kriget jobbade som hushållerska på Darlington Hall.

Stevens beger sig då ut på en bilresa för att träffa miss Kenton, kvinnan han var förälskad i, men det var en kärlek han aldrig vågade erkänna ens för sig själv. Under resan återupplever Stevens tiden innan andra världskriget när Darlington Hall stod i centrum för världspolitiken och godset var fyllt med prominenta gäster från hela världen.

Historien är bländande vacker och stundtals hjärtskärande sorglig. Kazuo Ishiguros språk har han en sådan närvaro att jag befinner mig inte bara i bilen med Stevens, jag blir Stevens när jag läser romanen.

Återstoden av dagen vann Bookerpriset 1989 och filmatiserades 1993 med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. Filmen nominerades till åtta Oscars, bland annat bästa skådespelare och bästa skådespelerska, men vann tyvärr inget.

Tidsmaskin?

Sent på lördagskvällen när jag satt på bussen hem från jobbet hade jag en helt fantastisk läsupplevelse. När jag satte mig på bussen hade jag i vanlig ordning plockat fram min bok och börjat läsa.

Bussen körde och jag slappnade och försjönk i min bok. Resan i fråga skulle ta ungefär 45 minuter, men jag kan svära på att när jag gick av bussen hade den bara tagit en kvart. Så fångad av min bok var jag att tiden bara försvann. Ett mycket gott betyg i mina ögon.

Boken jag läser är Hilary Mantels Bookerprisbelönade roman Wolf Hall. Den handlar om Thomas Cromwell. Han kom från en mycket enkel bakgrund, men genom hårt arbete, intelligens och hårda nypor blev han en av Henry VIII:s närmsta män.

Jag har hittat två förklaringar till varför jag blir så uppslukad av Wolf Hall. För det första så handlar om en tid, ett land samt personer vars historia jag är väldigt intresserad av. För det andra är språket så fantastiskt att det omsluter mig och drar in mig i historien.

Har än så länge bara läst 100 av 650 sidor så det ska bli intressant att se om känslan håller i sig hela boken ut.

Dagens citat: "I have meddled in so many matters under your Highness that I am not able to answer them all...but hard it is for me or any other meddling as I have done to live under your grace and your laws but we must daily offend." (Thomas Cromwell i ett brev till Henry VIII.)

"Alas, how can the poor souls live in concord when you preachers sow amongst them in your sermons debate and discord? They look to you for light and you bring them darkness. Amend these crimes, I exhort you, and set forth God's word truly, both by true preaching and giving a good example, or else, I, whom God has appointed his vicar and high minister here, will see these divisions extinct, and these enormities corrected..." (Henry VIII i sitt sista tal till parlamentet på julafton 1545.)

Författarröster del 7: Nadine Gordimer

På torsdag börjar årets upplaga av Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Tema för i år är Afrika och en av mässans gäster är den sydafrikanska författaren och Nobelpristagaren Nadine Gordimer. Därför tillägnas denna upplaga av Författarröster åt just henne.

Här pratar Nadine Gordimer om rasism och sin uppväxt i Sydafrika under apartheid.

Nadine Gordimer deltar i en diskussion under Prague Writers Festival.

Här läser hon sin novell Loot.

Här läser hon sin novell The Generation Gap.

I en inspelning från 1961 får vi höra Nadine Gordimer läsa två av sina berättelser.

Sture Allén tillkännager att Nadine Gordimer har tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Dagens citat: "Writing is making sense of life. You work your whole life and perhaps you've made sense of one small area." (Nadine Gordimer i en intervju med The Paris Review.)

"When the six-year-old daughter of a friend of mine overheard her father telling someone that I had been awarded the Nobel Prize, she asked whether I had ever received it before. He replied that the Prize was something you could get only once. Whereupon the small girl thought a moment: 'Oh' she said, 'so it's like chicken-pox.'" (Nadine Gordimer i sitt tal på Nobelbanketten 1991.)

"The writer is of service to humankind only insofar as the writer uses the word even against his or her own loyalties, trusts the state of being, as it is revealed, to hold somewhere in its complexity filaments of the cord of truth, able to be bound together, here and there, in art: trusts the state of being to yield somewhere fragmentary phrases of truth, which is the final word of words, never changed by our stumbling efforts to spell it out and write it down, never changed by lies, by semantic sophistry, by the dirtying of the word for the purposes of racism, sexism, prejudice, domination, the glorification of destruction, the curses and the praise-songs." (Nadine Gordimer i sin Nobelföreläsning.)

Ögonblick av svaghet

I går lyckades jag, i ett ögonblick av svaghet, bryta ett löfte till mig själv. Nämligen att ta det lugnt med bokinköpen under hösten. Av framförallt två anledningar. Dels spara pengar, dels försöka beta av min att-läsa-hög.

Det gick ju sådär. För i närheten av jobbet finns en bokhandel som för tillfället har stor utförsäljning. Femtio procents rabatt på allt i hela butiken.

Så jag smet in medan jag var på väg till bussen. Vilket gjorde att jag bara hade tid att kolla över pockethyllan. Och fyra pocketböcker blev det också.

Rosens namn och Foucaults pendel av Umberto Eco. Den förstnämnda hade jag liggande hemma, eftersom jag lånat den på biblioteket. Sedan följde jag även min kollega Martinas rekommendation och köpte Wolf Hall av Hilary Mantel. Romanen vann 2009 års Bookerpris.

Den sista boken blev Italo Calvinos novellsamling Kosmokomik. En bok eller författare jag aldrig hade hört talas om innan jag råkade bläddra förbi SVT24 som visade en föreläsning av något slag. Och föreläsaren refererade till Calvino och Kosmokomik. Kollade upp båda på Wikipedia och därmed var saken biff. Jag var bara tvungen att hitta boken och läsa den.

Dagens citat: "Ni kan inte komma ihåg det, men det kan jag. Månen den hade vi jämt inpå oss och den var enormt stor. När det var fullmåne med nätter då det var ljust som mitt på dan, fast med smörgult ljus, då verkade det som den skulle krossa oss; när det var nymåne snurrade den över himlen som ett svart paraply i blåsväder och när den var i första kvarteret, seglade månskäran fram med hornen så djupt nere att man kunde tro att den skulle borra sig in i en klippudde och fastna där." (Ur Avståndet från månen, första novellen i Kosmokomik av Italo Calvino.)

"Från Italien har man på fullt allvar berättat för mig, att när Umberto Ecos stora roman Rosens namn var alldeles nyutkommen, bildades inte sällan här och var vilt grälande grupper av intellektuella i gathörnen, därför att det var så svårt att enas om man verkligen allesammans hade läst samma roman." (Ur Lars Gustafsson efterord till pocketutgåvan av Rosens namn.)

Författarröster del 6: Kazuo Ishiguro

Dags för ännu en författarröst. I denna upplaga möter vi Kazuo Ishiguro. Han föddes 1954 i Nagasaki, men flyttade till Guildford, Surrey när han var endast sex år gammal. 1982 blev han brittisk medborgare och samma år publicerades hans första roman A Pale View of Hills.

Ishiguros mest kända roman är nog ändå Remains of the Day, som publicerades 1989. Romanen vann samma år Man Booker Prize och 1993 kom filmatiseringen med Emma Thompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna.

Första klippet är från Sydney Writer's Festival där Kazuo Ishiguro samtalar via länk med festivalens ordförande Sandra Yates. Hela samtalet hittar ni här.


Här diskuterar Kazuo Ishiguro sin roman Never let me go.


Eftersom BBC inte tillåter att man bäddar in klipp från deras sida så kommer här en länk till en intervju med Kazuo Ishiguro från BBC:s The Culture Show. Ämnet för intervjun är romanen Never let me go och i höst har filmatiseringen premiär. I huvudrollen ser vi Keira Knightley.

Nästa klipp är långt. Det är ett avsnitt av Charlie Rose Show från det amerikanska tv-bolaget PBS. I det här avsnittet intervjuas fyra författare: Carlos Fuentes, Kazuo Ishiguro, Armistead Maupin och Dave Barry.


Trailern till filmen Remains of the Day från 1993.


Och här kommer ett klipp till. Butlern Stevens har anställt sin åldersstigne far som underbutler, men denne klarar inte riktigt av jobbet.


Dagens citat: "I am a writer who wishes to write international novels. What is an 'international' novel? I believe it to be one, quite simply, that contains a vision of life that is of importance to people of varied backgrounds around the world. It may concern characters who jet across continents, but may just as easily be set firmly in one small locality." (Kazuo Ishiguro på contemporarywriters.com)

"Det är något missvisande när man inom litteraturen talar om författare i 30-årsåldern och kallar dem spirande eller lovande när de faktiskt ofta är på toppen av sin karriär då." (Kazuo Ishiguro citerad i Svenska Dagbladet)

"Det förde också in mig på ett ämne som jag tidigare nuddat vid i en bok som "Återstoden av dagen": hur människor accepterar sin lott i livet. Och hur de kan känna stolthet och värdighet genom att utföra de uppgifter som samhället givit dem. Det är något väldigt sorgligt över hur de flesta av oss accepterar våra liv." (Kazuo Ishiguro i en intervju med Dagens Nyheter)

"Det var en mörk och stormig natt..."

Det finns många priser som en författare kan få. Vissa är mer prestigefyllda än andra. Vissa är generella medan andra är bundna till en vissa genre eller en viss nationalitet.

Exemplen är många. Vi har Nobelpriset, Bookerpriset och Augustpriset som kan väl räknas som de mer generella. Bland de mer genrespecifika hittar vi Hugo Award, som belönar science fiction och fantasyförfattare, ALMA, som ges till barnlitteratur och CWA Dagger Awards, som belönar de främsta inom deckargenren.

Men dagens inlägg kommer att handla om litteraturpriser av lite mer skämtsam natur.

Lord Edward Bulwer-Lytton, 1st Baron Lytton
av Henry William Pickersgill

1) Det första priset är Bulwer-Lytton-tävlingen för sämsta inledande mening i en roman. Tävlingen arrangeras varje år av engelska institutionen på universitet i San José. Deltagare uppmanas att skicka in bidrag som inleds med en så dålig mening som möjligt.

Namnet på tävlingen kommer från den engelska författaren Edward Bulwer-Lytton, som inledde sin roman Paul Clifford (från 1830, hela romanen finns på Project Gutenberg) med den välkända frasen: "Det var en mörk och stormig natt...". Eller som den lyder på engelska och sin helhet:

"It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents—except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness."

2) Bulwer-Lytton-tävlingen har vidare gett upphov till Lyttle Lytton-tävlingen. Där ska deltagarna inte skriva den sämsta inledande meningen på en roman. Utan den inledande meningen på den sämsta romanen någonsin. 2010 års vinnande bidrag var följande:

"I shouldn’t be saying this, but I think I’ll love you always, baby, always,” Adam cried into the email."

3) Litteraturmagasinet Literary Review delar varje år ut priset för sämsta sexscen i en roman (Bad Sex in Fiction Award). Magasinet ges ut av den engelska institutionen vid universitetet i Edinburgh. Priset består av en abstrakt staty från 50-talet som ska föreställa sexakten och en låda cigarrer. 2004 vann författaren Tom Wolfe priset med följande sexscen från sin roman I am Charlotte Simmons:

"Hoyt began moving his lips as if he were trying to suck the ice cream off the top of a cone without using his teeth... Slither slither slither slither went the tongue, but the hand that was what she tried to concentrate on, the hand, since it has the entire terrain of her torso to explore and not just the otorhinolaryngological caverns..."


4) Det sista priset är Bookseller/Diagram-priset för årets märkligaste titel (Bookseller/Diagram Prize for Oddest Title of the Year). Inte mycket att förklara. Förra årets vinnare hade följande titel: Crocheting Adventures with Hyperbolic Planes. Den handlar tydligen om komplicerad geometri, exemplifierad genom virkning.

Slutligen skulle jag vilja föreslå att det införs ett pris för sämsta poesi. Det skulle med fördel kunna kallas för Millstone-priset, efter Paula Jennings Millstone, som tydligen skrev sämre poesi än vogonerna. För er som inte fattar referensen så syftar den på Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Nämligen bestämt följande passus:

"Vogon poetry is the third worst in the Universe. The second worst is that of the Azgoths of Kria. During a recitation by their Poet Master Grunthos the Flatulent, of his poem, Ode to a Small Lump of Green Putty I Found in My Armpit One Midsummer Morning, four of his audience members died of internal hemorrhaging, and the president of the Mid-Galactic Arts Nobbling Council, survived by gnawing one of his own legs off... The very worst poetry in the universe died along with its creator, Paula Nancy Millstone Jennings of Sussex... in the destruction of the planet Earth."

För övrigt anser jag att Tomas Tranströmer bör få Nobelpriset i litteratur.

Dagens citat: "If you try and take a cat apart to see how it works, the first thing you have on your hands is a non-working cat." (Douglas Adams)

"Beneath the rule of men entirely great. The pen is mightier than the sword." (Edward Bulwer-Lytton i pjäsen Richelieu från 1839. Vilket gav upphov till frasen "Pennan är mäktigare än svärdet".)

"If you're going to live in a whorehouse, there's only one thing you can do: be the best damn whore around." (Karaktären Peter Fallow i Fåfängans fyrverkeri av Tom Wolfe.)