Lucka 15: Flytande på bränningarna

"Hon drev med vågorna, gled av deras rullande ryggar och vaknade upp i ångest varje gång det salta vattnet trängde ner i strupen och brände i magen. Under de korta perioder då hon kom till sans och med oerhörd förvåning tänkte tillbaka på vad som hänt, var det bilden av hur han brutit fingrarna på henne och inte den brutala våldtäkten som framträdde i hennes minne."

Bok: Bränningen
Författare: Minette Walters (1949-)
Utgivningsår: 1998
Läs också: Blomsterkronan (1994), Iskällaren (1992), Skulptrisen (1993)
Om författaren: Minette Walters är en av Storbritanniens deckardrottningar. Jag upptäckte henne genom en tv-serie som byggde på hennes deckare Blomsterkronan. Hon är också en av de få deckarförfattare som har fångat mitt intresse. 

Recension: Rivers of London av Ben Aaronovitch

Möt Peter Grant, en nybakad konstapel inom Metropolitan Police i London. Han dras in i ett mystiskt mord vid Royal Opera House i Covent Garden när han konfronteras av ett vittne till dådet. Det enda problemet är att vittnet är ett spöke och Grant är den enda som kan se honom. Detta drar in Peter Grant i en undre värld han inte visste existerade.

Den här boken plockade jag ut under ett besök på SF-bokhandeln i Malmö. Jag hade gått mellan hyllorna en lång stund innan jag slutligen bestämde mig för Rivers of London. Det var Karin, som stod i kassan, som slutligen övertygade mig med meningen: "Det är som en blandning mellan en brittisk tv-deckare och Harry Potter". SÅLD!

Turligt nog motsvarade boken min högt uppskruvade förväntningar. Jag skrattar högt flera gånger åt bokens vändningar och formuleringar. För det är en väldigt rolig bok som är skriven med en väldigt stor glimt i ögat. Utan att det för den skull blir överdrivet löjligt. Ben Aaronovitch utnyttjar genrens humoristiska potential utan att det går över gränsen till barnsligt förlöjligande.

Ben Aaronovitch visar också att han behärskar båda genrerna han har svetsat samman i sin bok, nämligen urban fantasy och pusseldeckare. De övernaturliga inslagen smälter in bra i den moderna Londonmiljön och samtidigt leder han både läsaren och sin huvudkaraktären villovägar och sidospår innan fallet slutligen är löst. Att boken dessutom inkluderar ett upplopp av världens kanske mest oväntade upprorsmakare gör ju inte saken sämre.

Jag kan varmt rekommendera Rivers of London för alla som gillar fantastik och/eller deckare. Den har något för alla. Och framförallt är den rolig. Fråga bara de som satt i den tysta kupén med mig under tågresan från Göteborg i söndags. En del skratt undslapp mig, de flesta lyckades jag omvandla till rejäla skakningar på överkroppen.

Recension: En gammal skandal av Josephine Tey

Den buttre poliskommissarien Alan Grant ligger i sin sjuksäng och är uttråkad. Tills hans väninna Martha föreslår att han ska lösa ett historiskt mysterium. Alan fastnar slutligen den engelske kungen Richard III och mysteriet med prinsarna i Towern.

Genom noggrannt studerande av källorna, allt från småskolans läsebok via romaner och torra tegelstenar om brittiska konstitutionen till originalkällor, blottlägger Alan ett nära 400 år gammalt justitiemord eller i alla fall ett tydligt karaktärsmord.

Bilden av Richard III
som inspirerar Alan
Grant att lösa mysteriet.

Josephine Tey har med En gammal skandal åstadkommit en mycket intressant och spännande detektivroman, med en tvist för historienördar som jag. Även om jag nu inte är världens mest erfarna deckarläsare, så är det nog inte särskilt vanligt att deckaren är sängliggande när vederbörande löser fallet. Sällan också att fallet som löses är så pass kallt som prinsarna i Towern.

Alan Grant når också fram till en slutsats, som går på tvärs med den vedertagna bilden Richard III. Och den bild som Tey presenterar via sin protagonist Grant var faktiskt helt nya rön om Richard III som presenterats strax innan boken skrevs.

Tyvärr har ju de rön som JosephineTey fört i sin tur motbevisats, men slutsatsen är dock ändå att den bild av Richard III som den ultimata skurken är en produkt av huset Tudors propagandaapparat.

I En gammal skandal lyckas Josephine Tey skriva en bok som tilltalar både deckarfantasten och historienörden.

Dags att ta del av en gammal skandal

I somras skrev jag en artikel på Skånskans kultursida om karaktären Richard III från Shakespeares pjäs med samma namn. En karaktär som självklart i sin tur bygger på den historiska personen Richard III som var kung av England.

Nu är ju inte Shakespeare den enda författare som inspirerats av detta otroligt fascinerande människoöde. En av dessa är den brittiska deckarförfattaren Josephine Tey som i pusseldeckaren En gammal skandal låter sin hjälte Alan Grant lösa gåtan om Richard III verkligen var skyldig till mordet på de unga prinsarna i Towern.

Samma dag som min artikel om Richard III hade publicerats fick jag låna just Josephine Teys bok av min kollega Håkan J. Han hade läst min artikel på morgonen innan han gick till jobbet och letat fram boken för att sedan låna ut den till mig.

Det var som sagt i somras. Sedan dess har den legat i min bokhylla och det känns ju inte helt rätt. Därför tänkte jag läsa den nu eftersom jag behöver en paus i läsandet av Iain M. Banks.

Lucka 4: Miss Marple

"Miss Marple is a white-haired old lady with a gentle, appealing manner — Miss Wetherby is a mixture of vinegar and gush. Of the two Miss Marple is much the more dangerous."

Joan Hickson som miss Marple.

Jag fortsätter på intelligenstemat lite till. Fast här handlar det om observationsförmåga, nyfikenhet och en fantastisk slutledningsförmåga. Inser nu att miss Marple hade kunnat bli en alldeles lysande forskare. Istället är hon kanske världslitteraturens charmigaste privatdetektiv.

Deckare är inte direkt min kopp te, men jag gillar Agatha Christies böcker. Mycket beroende på en ren nostalgieffekt när jag läser dem. Och av Christies detektiver är det miss Jane Marple som jag gillar bäst. Vilket nog kan förklaras med att det var just en Marple-bok som var min introduktion till Agatha Christies författarskap.

Fast det är ju miss Marples mormoderliga charm och torra humor som får en att falla. Men också hennes förmåga att överraska. För precis som skurkarna hon får fast så har man ju en tendens att som läsare underskatta miss Marple. Fast så vitt jag vet har hon inte gått bet en ända gång.

Lyssna på Bibliopepes vän

Nu ska jag för en gångs skull inte tjata om min egen medverkan i Radio Kristianstads kulturpanel. Utan i eftermiddag klockan 17 måste ni lyssna på min kollega Gunilla när hon är med i Hallå Skåne och diskuterar kultur.

Nu vet jag inte exakt vilka ämnen som ska avhandlas, men en gissning är att deckare kommer finnas med på ett hörn. Särskilt med tanke på att den andre panelmedlemmen är deckarförfattaren Christer Nylander.

Gunilla är ju förutom kulturredaktör även deckarexpert, recensent och ledamot av Deckarakademin. Plus då att hon självklart har en egen deckarblogg. Den hittar du på Skånskan.se/deckare.

Recension: Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom

Tänk er en privatdetektiv från en riktigt gammal klassisk deckare, som till exempel Hercule Poirot, Sherlock Holmes eller Sam Spade. Ta sedan deras antites, lägg till lite otur och självömkan. Då har Ian Sansoms huvudfigur och motvillige brottsutredare Israel Armstrong i Fallet med de försvunna böckerna.

Israel Armstrong är en försynt bokmal från norra London, som flyttar till byn Tumdrum i County Antrim för att bli dess nya bibliotekarie. När han anländer till byn är biblioteket stängt och han ska istället sköta den lokala bokbussen. Än värre är att bibliotekets alla 15 000 volymer är försvunna. Därmed blir det Israels uppgift att ta reda på den försvunna böckerna.

Ian Sansom målar upp en mycket originell deckarhistoria full av framförallt snarstuckna karaktärer. Aldrig har en bok varit så full av feltolkade avsikter, missförstånd och sårade egon. Det blir till och med lite påfrestande i slutändan. Fast främst ger det läsaren en känsla av samma frustration som huvudpersonen känner i sitt utredningsarbete.

Det är en underhållande och välskriven deckarroman, helt enkelt en välkommen distraktion. Dock känner jag inte på rak arm någon större lust att läsa nästa bok om Israel Armstrong, något sådant sug lyckas inte Ian Sansom skapa. Däremot ger honom gärna en chans till.

Lucka 18: Sherlock Holmes

"In the year 1878 I took my degree of Doctor of Medicine of the University of London, and proceeded to Netley to go through the course prescribed for surgeons in the army."

Det är världslitteraturens mest kända detektiv som dyker upp när lucka 18 öppnas. Just böckerna om Sherlock Holmes plöjde jag under en semesterresa när jag var 14, sedan dess har jag faktiskt inte läst dem och personligen har jag aldrig riktigt fastnat för Doyles deckarhjälte. Även om han onekligen är en mycket fascinerande karaktär.

Min främsta kontakt med Holmes har varit film och television. Där har ju självklart kvaliteten på adaptionerna varierat kraftigt genom åren. Fast min favorit dök upp på tv för ungefär ett år sedan. Självklart pratar jag om tv-miniserien med Benedict Cumberbatch som Holmes och Martin Freeman som Watson.

En nyskapande och spännande tolkning samt en välbehövlig modernisering av själva sättet att berätta historien om Holmes. Det här med att placera en karaktär i en annan tid än den man är van att se honom/henne är vanskligt. Det kan gå på röven och bara bli uselt eller så funkar det över förväntan. Vilket Sherlock från 2010 gör. Dessutom lyfts hela serien ytterligare av just Cumberbatchs och Freemans rolltolkningar av Holmes respektive Watson. 

Lucka 1: Mordet på Orientexpressen

"It was five o'clock on a winter's morning in Syria."



Dags att öppna första luckan i årets julkalender och bakom den gömmer sig min favoritfilmatisering av min favoritroman av min favoritdeckarförfattare. Hängde ni med?

Jag pratar självklart om Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie och den stjärnspäckade filmatiseringen från 1974 av just denna bok. Historien är väl bekant för de flesta så den behöver vi knappast gå igenom. Och bara den skulle räcka för att man skulle vilja se filmen.

Ändå är det skådespelarna som gör filmen till en verklig filmdeckarklassiker. Bara listan på skådespelarna räcker för att man ska veta att filmen är sevärd. Eller vad sägs om sådan stjärnor som:
Ingrid Bergman, sir John Gielgud, Lauren Bacall, sir Sean Connery, Vanessa Redgrave, Anthony Perkins, dame Wendy Hiller och Michael York.

Bjuder på detta klipp också. Ingrid Bergman i storform.

Recension: Vinterdrottningen av Boris Akunin

Vinterdrottningen är den första av Boris Akunins deckarromaner om den modige och skarpsinnige gentlemannadetektiven Erast Fandorin, som löser brott i tsartidens Ryssland. I Vinterdrottningen är Fandorin tjugo år och dras rakt in i en internationell härva när han börjar nysta i vad som tycks vara ett spektakulärt.

För boken börjar med att en ung rysk ädling skjuter sig själv i tinningen mitt på blanka dagen i Alexandrovskijparken framför en ung adelsdam och hennes guvernant. Trots motstånd från sin chef börjar Fandorin undersöka den märkliga händelsen och upptäcker snabbt att allt inte står rätt till. Någon befinner sig bakom kulisserna och drar i trådarna.

Boris Akunin

Deckare är ingen favoritgenre för mig. Jag brukar säga att det är endast Agatha Christie som gäller för mig, men Boris Akunin och hans protagonist Fandorin har fångat mitt intresse. Mycket tack vare att det är en historisk deckarroman, som utspelas i ett land vars historia alltid har fängslat mig.

Erast Fandorin är också en mycket sympatisk karaktär. Hans ihärdiga nyfikenhet, logiska sinne och charmerande naivitet är bokens stora behållning. För tyvärr är det lite för enkelt att lista ut i alla fall huvuddragen i det mysterium som Fandorin löser, även om Boris Akunin trots detta ändå lyckas överraska mig flera gånger under berättelsens gång.

Oleg Menshikov som Erast Fandorin.

Att boken sin inledande mening innehåller en tydlig referens till Mikhail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita gör inte heller saken sämre. Och rent allmänt känns Vinterdrottningen som en logisk beståndsdel i den ryska litteraturtraditionen.

Vinterdrottningen är som sagt den första boken i serien om Fandorin, som hittills omfattar tretton titlar och tre böcker till är planerade. Det spännande med serien är att Boris Akunin har identifierat sexton undergenrer inom den övergripande deckargenren och varje Fandorinroman tar sig an en sådan undergenre. Ett i mina ögon spännande och intressant grepp, som gör mig otroligt nyfiken på resten av böckerna i sviten.

Lucka 4: Mordet på Orientexpressen

Deckare har aldrig varit min kopp te, men ingen regel utan undantag. Det finns två deckarförfattare vars böcker jag tycker om. Brittiska damer båda två, den första är Minette Walters och att den andra är Agatha Christie, förvånar väl knappast någon.

I Mordet på Orientexpressen får vi möta den skarpsinnige belgiske detektiven Hercule Poirot. Han bordar tåget i Istanbul och i hans vagn är alla kupéer upptagna av olika personer från hela Europa.

Agatha Christie, 1935

Under resans gång mördas en av resenärerna, den obehaglige Mr. Ratchett. Poirot ombeds självklart att utreda mordet. Men bevisen är svåra att tyda och pekar inte mot en självklar gärningsman. Det enda Poirot kan vara säker på är att den skyldige finns i vagnen och alla är misstänkta.

Mer kommer jag inte skriva, vill ju inte avslöja vem mördaren är. I Mordet på Orientexpressen är Agatha Christie i högform. Hon slänger ut villospår och jag som läsare ges inte en chans att lösa mordet före Poirot, samtidigt som hon inte dödar lusten att försöka ändå.

Jag har ett flertal Christie-favoriter, så det var inte helt självklart att det skulle bli Mordet på Orientexpressen. Utöver den så är mina favoriter Ett mord annonseras, Liket i biblioteket och Tio små negerpojkar samt novellsamlingen Miss Marples mysterier.

Vilka är dina favoriter av alla Agatha Christies böcker?

Dagens citat: "The impossible could not have happened, therefore the impossible must be possible in spite of appearances." (Hercule Poirot i Mordet på Orientexpressen.)

"I specialize in murders of quiet, domestic interest." (Agatha Christie i en intervju med Life magazine från 1956.)

"...live as a monster, or die as a good man..."

Måndagskvällen tillbringades i sällskap med min gode vän Gustaf (hans blogg), god mat, gott vin och en väldigt bra film. Vi såg nämligen Shutter Island, med bland annat Leonardo DiCaprio och sir Ben Kingsley, mästerligt regisserad av Martin Scorsese. Filmen bygger på thrillern Patient 67 (Shutter Island) av den amerikanske författaren Dennis Lehane.

Jag är ju ingen större fantast av deckare och annan krimlitteratur. Om jag ska ta del av den genren föredrar jag filmen som medium. De få undantagen har varit Agatha Christie och Minette Walters, som jag för övrigt har haft väldigt stor behållning av.

Fast nu var Shutter Island så fantastiskt bra att jag känner ett otroligt sug efter Dennis Lehanes böcker i allmänhet och Patient 67 i synnerhet.



Dagens citat: "He reminds me of that excitement when De Niro and I stumbled upon a way of working together - a similar kind of energy to the actors in the 1970s. It’s very rare for me to find that kind of connection again. Leo will give me the emotion where I least expect it and could only hope for it about three or four scenes. And he can do it take after take." (Martin Scorsese om Leonardo DiCaprio.)

"Don't you get it? You're a rat in a maze." (Karaktären George Noyce spelad av Jackie Earle Haley.)

"You're smarter than you look, Marshall, that's probably not a good thing." (Karaktären Rachel Solando spelad av Patricia Clarkson.)

Glad Världsbokdag 2010

Om det är någon som har missat det så är det Världsbokdagen i dag. Det är UNESCO som bestämde att den 23 april skulle uppmärksammas som Världsbokdagen och syftet är att främja läsning.

Men att fira boken just i dag har sina rötter i Spanien 1923. Då började nämligen spanska bokhandlare göra kopplingen mellan böcker och den 23 april för att uppmärksamma att det Miguel de Cervantes dödsdag. På sina håll i Spanien brukar Världsbokdagen uppmärksammas genom maratonläsningar av Don Quijote.

I och med detta växte en tradition fram, nämligen att män skulle ge kvinnor en ros denna dag och få en bok i utbyte. Fast nuförtiden räcker det väl med att ge varandra böcker. Eller varför inte bara utbyta boktips en dag som denna?

Här kommer lite boktips från mig för er som vill tillbringa helgen med en bok i favoritfåtöljen.

1) Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov. En bok som bara måste läsas och upplevas. Låt Bulgakov ta med dig på en absurd resa till Stalintidens Moskva där du bland annat får möta en svart, talande katt i mansstorlek och en före detta körledare vid Korovjev.

2) Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie. Eller egentligen vilken som helst av hennes deckare, men nu råkar denna vara min favorit. Personligen är jag inte överdrivet förtjust i just deckare, men Agatha Christie har och kommer alltid att vara en favorit, oavsett genre.

 

3) Farmor och Vår Herre av Hjalmar Bergman. Lite som med Agatha Christie, det kvittar vilken bok ni läser, bara den är skriven av Bergman. Farmor och Vår Herre fogar ytterligare en fasett till Hjalmar Bergmans myllrande värld med Wadköping och Bergslagen i centrum.

4) The Plot Against America av Philip Roth. För den som vill läsa något på engelska. Roths epos är en kontrafaktisk betraktelse över hur historien hade kunnat bli om Charles Lindbergh hade vunnit presidentvalet 1940. Philip Roth har placerat sig själv och sin familj i centrum för historien.

5) Bellefleur av Joyce Carol Oates. En gotisk saga om släkten med samma namn som bor i norra delen av delstaten i New York i ett jättelikt palats. Genom boken introduceras flera olika medlemmar av släkten, den ena mer excentrisk än den andra. Eller vad sägs om patriarken Raphael som bestämde att när han dog skulle hans hud användas som trumskinn. Boken är också Oates första verk iom genren magisk realism.

Det är mina boktips inför helgen. Vilka böcker vill du tipsa mig om?

Dagens citat: "The impossible could not have happened, therefore the impossible must be possible in spite of appearances." (Hercule Poirot i Mordet på Orientexpressen)

"Farmor höll räfst med Vår Herre. Själv trodde hon, att hon läste sin aftonbön, men en mångårig förtrolighet hade gjort tonen familjär. Ibland uttryckte hon sig nästan vanvördigt." (De första meningarna i Farmor och Vår Herre)

"The road to hell is paved with works-in-progress." (Philip Roth)