Lucka 3: Förnuft och känsla

"The family of Dashwood had been long settled in Sussex."

Sommaren 2010 utmanades jag att läsa Jane Austen och tog mig då an just Förnuft och känsla. Min slutsats av hela det läsprojektet blev att jag är inte är särskilt förtjust i Jane Austen och hennes böcker. Därmed kan det tyckas märkligt att det bakom lucka tre i min kalender gömmer sig en filmatisering av denna klassiska roman.

Helt enkelt för att Ang Lees Förnuft och känsla från 1995 är en väldigt bra film med väldigt bra skådespelare. Främst då på grund av huvudrollsinnehavarna Emma Thompson, som Elinor, och Kate Winslet, som Marianne. En film jag rekommenderar varmt, även till personer som i kanske inte är överdrivet förtjusta i Jane Austens berättelser i övrigt.

Det omöjliga måste vara möjligt

Tisdagen bjöd på en riktig klassikerkaramell. Filmatiseringen av Mordet på Orientexpressen från 1974 med bland andra sir John Gielgud, Ingrid Bergman, Sean Connery, Lauren Bacall, Albert Finney, Vanessa Redgrave och Anthony Perkins.

Så passande då att när jag på måndagen köpte lite nya böcker (födelsedagspresent till mig själv) så införskaffades just två Agatha Christie-deckare, varav den ena var The Murder on the Orient Express och den andra var And then there were none.

Förutom deckarna blev det även ytterligare två böcker. Den första av dessa var novellsamlingen Båten av den vietnamesisk-australiensiske författaren Nam Le. En bok jag blev tipsad om att läsa inom ramen av mitt lilla novellprojekt.

Slutligen köpte jag Henry VIII: Wolfman av A.E Moorat. En liten omarbetning av historien om Henry VIII och hans sex hustrur. Författaren är samma person som förra året gav ut Queen Victoria: Demon Hunter. Bara genom titeln kan väl de flesta räkna ut det mesta av handlingen.

Dagens citat: "Divorced. Beheaded. Died. Divorced. Beheaded. Survived." (Ramsa för att komma ihåg Heny VIII:s fruars olika öden.)

"Divorced. Beheaded. Died. Mauled. Savaged. Survived?" (Förlagets sammanfattning av Henry VIII: Wolfman)

"The impossible could not have happened, therefore the impossible must be possible in spite of appearances." (Hercule Poirot i Mordet på Orientexpressen)

Elementärt min käre Watson

Det här är ju egentligen en bokblogg men jag tänker ägna detta inlägg åt tre tv-serier, men för att sidospåret ska kännas logiskt tar jag avstamp i litteraturen. För jag börjar med sir Arthur Conan Doyles legendariska detektiv Sherlock Holmes och hans medhjälpare dr. John Watson.

Det är säkert tjugo år sedan jag senast läste Sherlock Holmes-böcker (och då fyller jag 32 i dag), men lusten för en omläsning ökade exponentiellt när jag såg Guy Ritchies filmatisering och än mer så när jag började följa BBC:s mästerliga tv-serie som placerar geniet från 221b Baker Street i vår moderna tid. En stor eloge till Benedict Cumberbatch och Martin Freeman för deras tolkningar av Holmes respektive Watson.

Och som om det inte var nog så bjöds vi under lördagskvällen på en premiär av ytterligare en grandios brittisk tv-serie. Downton Abbey fick mig fast på kroken från första stund och jag njöt av varje minut av första avsnittet. Underbara skådespelarinsatser av en ypperlig ensemble ledd av legendaren dame Maggie Smith.

Men det var ju inte för utan jag drog paralleller till 70-talsserien Upstairs, Downstairs, som jag är gravt beroende av. Men självklart påmindes jag också om andra enastående brittiska kostymdramer, som Gosford Park, Återstoden av dagen och Brideshead Revisited. De två sistnämnda är filmatiseringar av två litterära mästerverk skrivna av Kazuo Ishiguro respektive Evelyn Waugh.

Apropå Upstairs, Downstairs så sände BBC under julhelgen en sjätte, nyinspelad säsong av serien som utspelar sig sex år efter originalserien slutade.

Not my kind of cup of tea, dear!

Då har jag äntligen läst ut Sense and Sensibility och därmed är Austen-oskulden avpolletterad. Nu väntar jag nog 31 år till innan jag läser nästa bok.

Första upplagan från 1811.

Skämt åsido! För att göra en snabb sammanfattning, så var den bättre än vad mina fördomar hade sagt mig. Men inte tillräckligt bra för att jag skulle vilja fortsätta med Pride and Prejudice eller Emma på direkten.

Vilket var min ursprungliga plan, för att verkligen sätta mig in i Jane Austens författarskap. Fast jag inser nu att jag inte orkar och så mycket tycker jag inte om hennes berättarkonst att ens motivationen finns där. Det lär väl inte dröja 31 år, men väl ett eller två år tills det blir dags för Austen-läsning igen.

Det sagt, så var det mycket med Sense and Sensibility som jag gillade och uppskattade. Anglofilen i mig har ju fått spatt några gånger under läsningens gång. Men framförallt är det den underfundiga humorn och lågmälda satiren som tilltalar mig.

Jag tycker också om att Austen får mig riktigt förbannad och irriterad på flera av karaktärerna. Främst mr. John Dashwood (Elinors och Mariannes bror) som enbart kan prata om pengar. Oavsett vad det handlar om så ger han redogörelse för mycket det är värt, har kostat eller hur mycket en man kan tjäna på att gifta sig med den ena eller andra flickan.

Däremot lämnar Willoughby inga större avtryck tycker. Så han visade sig vara en skitstövel, big f-ing deal! Inte heller romanens andra kärleksintressen Edward Ferrars och Colonel Brandon är särskilt minnesvärda.

Illustration från 1899 års upplaga.

Nej, romanens styrka ligger i alla de mindre karaktärerna, som till exempel Mrs. Jennings, Lady Middleton och Sir John. Det är dem jag kommer att komma ihåg och det är också dem som jag fick mig att reagera med något annat än en gäspning.

Fast för mig finns det lika många nackdelar som fördelar. Jane Austen verkar ha skrivit sin bok utifrån regeln: "Säg vad du vill säga, säg det och säg sedan vad du har sagt". Ytterst tröttsamt, samtidigt som hon ibland verkar vara inkapabel att sätta punkt. Maken till långa meningar har jag knappt varit med om.

Jag tror nog att man med lätthet hade kunnat kortat romanen med minst en tredjedel och ändå fått fram hela historien utan problem. Bara att den tanken slog mig under läsningens gång känns ju inte särskilt positivt.

För mig får nog den kära Jane Austen förbli en ytlig bekant, som jag hälsar på någon gång vartannat år eller så. Och tiden däremellan ägnar vi ytterst få tankar åt varandra.

Dagens citat: "As it was impossible however now to prevent their coming, Lady Middleton resigned herself to the idea of it, with all the philosophy of a well bred woman, contenting herself with merely giving her husband a gentle reprimand on the subject five or six times every day." (Sense and Sensibility, kapitel 21)

"To me his (Edgar Allan Poe's) prose is unreadable — like Jane Austin's [sic]. No there is a difference. I could read his prose on salary, but not Jane's. Jane is entirely impossible. It seems a great pity that they allowed her to die a natural death." (Mark Twain om Jane Austen)

"Only those who have realized for themselves the ridiculous inadequacy of a straight stick dipped in ink when brought in contact with the rich and tumultuous glow of life can appreciate to the full the wonder of her achievement, the imagination, the penetration, the insight, the courage, the sincerity which are required to bring before us one of those perfectly normal and simple incidents of average human life." (Virginia Woolf om Jane Austen)

Ändrade planer

Skrev i mitt förra inlägg att jag skulle läsa min första Jane Austen-bok. Och det tänker jag fortfarande göra. Men ändringen består att det inte blir Sense and Sensibility på svenska, utan på det språk den är menad att läsas på. Det vill säga engelska. Hoppas nu bara att jag hinner få tag på den innan avfärden mot Dalarna.

Dessutom i dag publicerade Skånska Dagbladet min recension av Jesper Bengtssons bok om Aung San Suu Kyi. Den kan ni läsa här.

Dagens citat: "Revered monks and people. This public rally is aimed at informing the whole world of the will of the people... Our purpose is to show that the entire people entertain the keenest desire for a multiparty democratic system of government." (Aung San Suu Kyi i sitt första politiska tal den 26 augusti 1988)

Recension: Queen Victoria: Demon Hunter

Det första som slår mig när jag har läst ut Queen Victoria: Demon Hunter (QV:DH) är att det var skönt att uppleva en zombiedemonfantasy-berättelse där prinsessan tillåts vara hjälten. Prinsen då? Jodå, han sitter på sitt vältränade arsle och trånar efter sin rädderska i nöden.

Nåja, min första tanke var väl snarare att den här boken var ju en trevlig distraktion från vardagen. Inget ont om sådana, de behövs också. Men sedan slog det mig att det var bra att prinsessan fick vara den som räddar världen från ondskan.

För att börja från början så är helt enkelt QV:DH en komisk zombieskräckroman baserad den verkliga drottning Victorias liv och främst då hennes tidiga regering. Förutom drottning Victoria förekommer även andra historiska personer som till exempel prins Albert, kung Leopold I av Belgien, Lord Melbourne, hertiginnan av Kent och sir John Conroy.

Författaren A.E Moorat (pseudonym för Andrew Holmes) tar avstamp i den högst verkliga konflikten mellan sir John Conroy och prinsessan (sedemera drottning) Victoria. Conroy försöker helt enkelt bli den unga drottningens närmsta rådgivare, något han gör på uppdrag av mörkret demoniska krafter vars yttersta mål är att ta över världen.

Men Conroys planer grusas när Victoria ärver tronen från sin farbror William IV och han inte lyckas kontrollera den unga drottningen. Samtidigt får Victoria veta sanningen om världen och hur ondskan vill ta över världen på uppdrag av Satan. Till sin hjälp har drottningen en hemlig grupp beskyddare, ledde av den bastanta, skotska matronan Maggie Brown.

Samtidigt lyckas den excentriske adelsmannen Quimby tillverka en magisk dekokt som väcker de döda till liv. Självklart snärjs han också av ondskan och utnyttjas av sir John Conroy.

Boken är enkelt skriven, språket är rappt och det är tydligt att författaren inte har haft några andra ambitioner än att roa. Jo, möjligtvis då att äckla läsaren. För genom hela boken sprutar blod och hjärnsubstans över sidorna. Men det är ju faktiskt något man förväntar sig av en zombieroman eller för den delen en zombiefilm också.

Svagheterna i boken är att den bygger delvis på att läsaren har i alla fall en ytlig kunskap om drottning Victoria och hennes tid på den brittiska tronen. Har man inte det faller nog en del skämt platt och vissa referenser blir obegripliga. Stundtals tar historien väldiga kliv framåt i tiden. Det vill säga ett kapitel slutar 1839 och nästa börjar 1841 och helt plötsligt har drottningen två barn.

Dessutom hade jag också velat ha en lite mer ingående beskrivning av de onda krafterna och de demoner som vill ta över världen. Vidare får jag också känslan av att boken är skriven med en medveten tanke på att den en dag ska filmatiseras.

Läs inte boken och förvänta er skräck i klass med Poe eller Lovecraft. Inte heller om ni vill ha en historisk roman i victoriansk miljö. Ta den för vad den är. En rolig och trevlig distraktion man kan koppla av med mellan varven.

För er som gillar kombinationen verklig historia blandat med zombies, vampyrer och varulvar så har jag två tips. För det första så arbetar  A.E. Moorat på nästa bok i samma serie som QV:DH. Den har titeln Henry VIII: Wolfman. Dessutom så har Seth Grahame-Smith gett Abraham Lincoln, Vampire Hunter. Grahame-Smith är nog mest känd som mannen bakom Jane Austen-pastichen Pride and Prejudice and Zombies.

Dagens citat: "I will be good." (Victoria när hon var elva år och fick reda på att hon en dag skulle bli drottning)

"We are not amused." (Drottning Victoria. När hon sade detta citat använde hon inte kungligt plural utan istället reagerade hon för sig själv och sina hovdamer när de fick höra ett synnerligen ekivokt skämt.)

"I don't mind praying to the eternal Father, but I must be the only man in the country afflicted with an eternal mother." (Edward VII om sin mor, drottning Victoria)

Nya bekantskaper

Jag köpte ju aldrig några nya böcker på bokrean. Mest eftersom jag trodde att min att-läsa-lista innehöll i runda slängar innehöll runt 30 till 40 titlar. Vid en genomräkning visade sig att det handlade om 16 titlar. Därför blev det en tur till biblioteket och lån av John Steinbecks Möss och Människor. Men biblioteksbesöket följdes ganska snabbt (dagen efter) av inköp av lite nya böcker.

Första fyndet blev romanen Queen Victoria: Demon Hunter av A.E Moorat. Året är 1838 och den unga Victoria har precis blivit krönt till drottning. Vid sin kröning fick hon kronan, äpplet och spiran, men även en samling blodfläckade vapen. Det är nämligen hennes uppgift som drottning att döda alla demoner och zombies som plågar Storbritannien.

Demonjakt är dock inte direkt det drottningen vill ägna sig åt. För hennes tankar är helt uppfyllda av den stilige prins Albert.

En bok helt i min smak. Den när min anglofili samtidigt som historien innehåller zombies. I samma genre hittar vi även böcker som Pride and Prejudice and Zombies, Sense and Sensibility and Sea Monsters samt Abraham Lincoln, Vampire Hunter. När det gäller de två första böckerna så delar Jane Austen författarskapet med Seth Grahame-Smith respektive Ben H. Winters.

Det andra inköpet blev en novellsamling från 2009 av Joyce Carol Oates med titeln Dear Husband. Min fascination för Joyce Carol Oates började med att jag läste hennes gotiska släktkrönika Bellefleur och därefter har hennes litterära magi haft mig i sitt grepp. Jag har läst en del av hennes romaner. Den som hittills har lämnat störst avtryck på är kortromanen Rape: A Love Story (Våld: En historia om kärlek). En kortroman som känns alltmer aktuell efter Uppdrag Gransknings reportage om våldtäkterna i Bjästa.

Nästa fynd blev The Magicians Apprentice av Trudi Canavan. En prequel (finns det ett bra svenskt ord) till The Black Magicians Trilogy.

Trilogin köpte jag på vinst och förlust för något år sedan. Och jag blev väldigt positivt överraskad. Personligen älskar jag fantasy, men har svårt för ny fantasy. Jag håller mig helst till klassikerna (läs Tolkien).

Därför ska det bli spännande att än en gång få återvända till Trudi Canavans värld och få reda på vilka händelser som formade historien i The Black Magicians Trilogy. Dessutom blir det en bra uppvärmning inför hennes nästa trilogi som släpps i maj.

Slutligen så slog jag till och köpte To Kill a Mockingbird av Harper Lee. En bok jag har gått och funderat på i flera år, men det har aldrig blivit av att läsa den. Boken publicerades 1960 och redan 1962 blev den film med Gregory Peck i rollen som Atticus Finch.

Dagens citat: "We are not amused." (Drottning Victoria, 1819-1901; regerade 1837-1901)

"If you are a writer you locate yourself behind a wall of silence and no matter what you are doing, driving a car or walking or doing housework — you can still be writing, because you have that space." (Joyce Carol Oates)

"Above all, watch with glittering eyes the whole world around you because the greatest secrets are always hidden in the most unlikely places. Those who don't believe in magic will never find it." (Roald Dahl)

"You never really understand a person until you consider things from his point of view--until you climb into his skin and walk around in it." (Atticus Finch)

Det som återstår av dygnet

Jag är en anglofil av stora mått som jag tidigare har avslöjat på den här bloggen. Därför måste jag bara nämna den, i mina ögon, bästa fixen för en anglofil. Nämligen Kazuo Ishiguros fullkomligt lysande Booker Prize-vinnande roman Återstoden av dagen (The Remains of the Day).

Jag kan nog lugnt påstå att min anglofili grundlades när jag för första gången såg Merchant Ivorys mästerliga filmatisering av boken med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna. När jag sedan läste boken var jag fast och anglofilin var fullt utvecklad.

För er som inte känner till historien så handlar den om butlern Stevens på godset Darlington Hall som 1950 får ett brev från den forna hushållerskan miss Kenton. I brevet nämner hon sin tid på godset i slutet på 30-talet och hur deras arbetsgivare Lord Darlington anordnade en internationell konferens för att försöka undvika ett europeiskt storkrig.

Sporrad av brevet bestämmer sig Stevens att åka på semester och besöka miss Kenton, som sedan hon lämnade sitt arbete som hushållerska har gift sig. På vägen till byn där miss Kenton bor minns Stevens den tid de arbetade sida vid sida på Darlington Hall.

Boken är en djuplodande undersökning av det brittiska klassystemet och hur just det andra världskriget förändrade livet, inte bara för de rika godsägarna, utan även deras tjänare. Bokens centrala tema rör sig kring värdighet och det brittiska klassamhällets sociala begränsningar.

Butlern Stevens lojalitet till sig själv, sin far, sina underlydande och sin arbetsgivare prövas ständigt genom hela boken. Särskilt som Lord Darlington under och efter kriget har brännmärkts som tyskvän och nazisympatisör.

Utan att avslöja mer vill jag bara säga: Läs boken, se filmen och läs boken igen. En perfekt sysselsättning under påskhelgen.

Dagens citat: "I don't believe a man can consider himself fully content until he has done all he can to be of service to his employer." (Butlern Stevens i Återstoden av dagen, spelad av Anthony Hopkins)

"There was this English butler out in India. One day, he goes in the dining room and what does he see under the table? A tiger. Not turning a hair, he goes straight to the drawing room. "Hum, hum. Excuse me, my lord," and whispering, so as not to upset the ladies : "I'm very sorry my lord. There appears to be a tiger in the dining room. Perhaps his Lordship will permit use of the twelve bores?" They go on drinking their tea. And then, there's three gunshots. Well, they don't think nothing of it, this being out in India where they're used to anything. When the butler is back to refresh the teapots, he says, cool as a cucumber: "Dinner will be served at the usual time, my lord. And I am pleased to say there will be no discernible traces left of the recent occurence by that time." There will be no discernible traces of the recent occurrence by that time!" (Mr Stevens senior i Återstoden av dagen, spelad av Peter Vaughan)

Upphittad: En förlorad värld

Jag har äntligen fått tummarna ur och sett filmatiseringen av Evelyn Waughs klassiska Brideshead Revisited och därmed även bestämt vilken bok det blir till att läsa efter jag är färdig med Middlesex.

Just det, Brideshead Revisited eller En förlorad värld som den heter på svenska. En bok jag för mitt liv och kniv inte kan förstå att jag inte läst den tidigare. Har ju sett tv-serien från 1981 med Jeremy Irons och Anthony Andrews.

Men den största anledningen till att läsa den är ju det faktum att jag är en anglofil av stora mått, särskilt när det gäller skildringar av den brittiska överklassen från 1700-talet fram till mellankrigstiden.

Så även om just Brideshead Revisited inte fanns med på den att-läsa-lista jag delade med mig av i ett tidigare inlägg, så är det definitivt den som ska läsas. De andra böckerna går ju ingenstans eller hur.

Trailer till filmen från 2008.


Ett samlingsklipp från tv-serien


Och ja, rollen som godset Brideshead spelas av samma hus i både filmen och i tv-serien. Huset kallas Castle Howard, har varit säte för grevarna av Carlisle och ligger i North Yorkshire.

Dagens citat: "I have been here before," I said; I had been there before; first with Sebastian more than twenty years ago on a cloudless day in June, when the ditches were creamy with meadowsweet and the air heavy with all the scents of summer; it was a day of peculiar splendour, and though I had been there so often, in so many moods, it was to that first visit that my heart returned on this, my latest." (De första raderna i första kapitlet av boken Brideshead Revisited)

"Aesthetic value is often the by-product of the artist striving to do something else." (Evelyn Waugh)