Dags att ta del av en gammal skandal

I somras skrev jag en artikel på Skånskans kultursida om karaktären Richard III från Shakespeares pjäs med samma namn. En karaktär som självklart i sin tur bygger på den historiska personen Richard III som var kung av England.

Nu är ju inte Shakespeare den enda författare som inspirerats av detta otroligt fascinerande människoöde. En av dessa är den brittiska deckarförfattaren Josephine Tey som i pusseldeckaren En gammal skandal låter sin hjälte Alan Grant lösa gåtan om Richard III verkligen var skyldig till mordet på de unga prinsarna i Towern.

Samma dag som min artikel om Richard III hade publicerats fick jag låna just Josephine Teys bok av min kollega Håkan J. Han hade läst min artikel på morgonen innan han gick till jobbet och letat fram boken för att sedan låna ut den till mig.

Det var som sagt i somras. Sedan dess har den legat i min bokhylla och det känns ju inte helt rätt. Därför tänkte jag läsa den nu eftersom jag behöver en paus i läsandet av Iain M. Banks.

Lucka 24: Richard III

"Now is the winter of our discontent / Made glorious summer by this sun of York;"

Det har blivit julafton och dags att öppna den sista luckan i årets julkalender. Bakom den hittar vi en engelsk kung odödliggjord av barden själv, William Shakespeare. Nu kanske vän av ordning protesterar och menar att Richard III är en pjäs och inte en bok. Då kontrar jag med att en pjäs faktiskt går att läsa tyst för sig själv och jag kan verkligen rekommendera att man gör det med Richard III.

En av de bästa versioner jag sett av denna pjäs är Ian McKellens filmatisering från 1995. Där tar han berättelsen och placerar den i 30-talets England och låter kung Richard bli en fascistisk diktator. Förutom Ian McKellen själv kan man njuta av lysande skådespelarinsatser från bland annat Maggie Smith, Jim Broadbent, Annette Bening, Robert Downey Jr., Kristin Scott Thomas och Nigel Hawthorne.

Dialogen har behållits oförändrad från Shakespeares förlaga vilket väl kontrasterar och kompletterar filmens 30-talsinramning. Dessutom är det uppfriskande att skådespelarna pratar med sina egna dialekter vilket främst innebär att de amerikanska stjärnorna slipper vricka tungan kring tillgjord Queen's English.

Här kommer i alla fall ytterligare en scen och det är den inledande där Ian McKellen levererar en av pjäsens mest kända monologer.