Ända sedan jag lärde mig läsa har jag älskat böcker. Därför är det inte mer än naturligt att jag har en bokblogg. Här kan du läsa recensioner av både gamla och nya böcker, boktips och en massa annat.
"Locked together in hatred. But I can't hate you, Louis. Louis, my love, I was mortal until you gave me your immortal kiss. You became my mother and my father, and so I'm yours forever. But now it's time to end it, Louis. Now it's time to leave him."
Visserligen bjuder Anne Rices böcker på många minnesvärda karaktärer, som till exempel Lestat, Louis och Armand. Fast flickvampyren Claudia är nog ändå den som är mest skrämmande och fascinerande, eftersom hon är så oväntad och underskattad.
Att hon dessutom är en konstant liten flicka, trots sin ständigt ökande ålder. Hon blir slutligen en fullvuxen, mycket arg och mycket bitter kvinna fängslad i ett barns kropp.
Det leder också fram till en av bokens mest känslomässigt drabbande avsnitt, när den lilla Claudia skriker ut sin frustration och ilska över att vara ett ständigt barn.
Själva romanen skrevs 1816 när den då 18-åriga Mary tillbringade sommaren tillsammans med sin älskare (och senare make) poeten Percy Bysshe Shelley och dennes vän Lord Byron vid Genevesjön. För att underhålla varandra på kvällarna skulle varje person i sällskapet skriva en berättelse och sedan läsa upp den för de övriga. Mary började då skriva Frankenstein, först tänkt som en novell, sedermera omarbetad till roman.
Självklart har boken legat till grund för ett otal filmer. De flesta glömmer man bort så fort eftertexterna rullar förbi. En av de som stannar kvar hos en är dock Brooks parodi från 1974 och en anledning till att jag har valt just den är att den är nog den första kontakten jag fick med Mary Shelleys romanfigur.
Mel Brooks sätter fokus på sonsonen till det ursprungliga monstrets skapare, en man som förtvivlat försöker undkomma sin ökände farfars rykte. I så hög grad att han till och med kallar sig Fronkonsteen, vilket föranleder en av filmens roligaste om hur just namnet Igor uttalas. Tyvärr kunde jag inte hitta den på Youtube. Därför bjuder jag på denna istället.
Ytterligare en vampyr dyker upp nu när lucka nummer 20 öppnas. Kanske även den vampyrskildring som skrämmer mest. För John Ajvide Lindqvist återuppfinner inte bara vampyrmyten i sin roman Låt den rätte komma in utan låter den komma nära läsaren och bli vardaglig.
En känsla som bara förstärks ytterligare i Tomas Alfredssons utmärkta filmatisering från 2008. Med varsam hand har han överfört boken och det som gör den så fantastisk till bioduken. I kombination med skådespelarinsatserna gör detta filmen till en ren cineastisk njutning.
Dock har jag ännu inte vågat se den amerikanska remaken av filmen. Risken finns ju att jag blir besviken med tanke hur mycket jag gillar både boken och Tomas Alfredssons version. Så nu är frågan; vågar jag se den amerikanska filmen?
"On December the third the wind changed overnight and it was winter."
Dags att öppna lucka nummer sju och bakom hittar vi en riktigt klassisk rysare, regisserad av mästaren själv, Alfred Hitchcock. En av mina absoluta favoriter inom skräckgenren, Fåglarna från 1963 med Tippi Hedren, Rod Taylor och Jessica Tandy i rollerna. Själva filmen behöver väl knappast någon beskrivning eftersom den sedan sin premiär har blivit en permanent del av vårt kollektiva undermedvetna. Bara synen av en flock med kråkfåglar kan få oss att rysa lite och tänka på scenen där Tippi Hedrens rollfigur blir överfallen i filmens slutscen.
Få har nog läst filmens litterära förlaga, novellen med samma namn, som är skriven av den brittiska författaren Daphne du Maurier. Jag har själv bara läst den en gång och det var minst tio år sedan. Novellen utspelar sig dock inte i en liten kalifornisk kuststad utan på den engelska landsbygden. Fast känslan är den samma och likaså de kalla kårarna längs ryggraden. Alfred Hitchcock är trogen originalet, trots att historien har förflyttats till den amerikanska västkusten. Jag kan varmt rekommendera både en läsning av novellen och en titt på filmen.
"Left Munich at 8:35 P.M., on 1st May, arriving at Vienna early next morning; should have arrived at 6:46, but train was an hour late."
Jag håller mig kvar vid en brittisk författare, men hoppar till en helt annan genre, nämligen skräck. Bakom lucka nummer två döljer sig en av de bästa filmatiseringarna någonsin av Bram Stokers klassiska skräckroman Dracula. Självklart pratar jag om F.W. Murnaus oauktoriserade adaption från 1922, med den oefterhärmlige Max Schreck i huvudrollen som greve Orlok.
"Greve Orlok? Dracula heter han ju"tänker ni säkert nu. Nu var det så här att F.W. Murnau döpte huvudpersonen till Orlok och ersatte ordet vampyr med Nosferatu, eftersom han aldrig fick köpa filmrättigheterna från Bram Stokers änka Florence, som efter filmens premiär stämde filmbolaget. Änkan, och Stokers dödsbo, fick rätt och domstolen bestämde att alla kopior av filmen skulle förstöras. Dock överlevde några piratkopior, som sedan spreds över världen.
Numera har upphovsrätten till filmen gått ut, vilket gör att om du är sugen kan du se hela på Youtube. Gillar du Dracula alternativt filmhistoria så rekommenderar jag verkligen att du tar en titt.
Nosferatu i sig har gett upphov till ytterligare filmer, bland annat gjorde Werner Herzog en remake 1979 och år 2000 kom den amerikanska filmen Shadow of the Vampire, som berättar den "sanna" historien bakom Murnaus Nosferatu. Båda dessa är väl värda att se.
Därför bjuder jag på trailern till Shadow of the Vampire med John Malkovich som F.W. Murnau och Willem Dafoe som Max Schreck/Nosferatu.
Glöm allt ni lärt er om Henry VIII av England. Ja, han skiljde sig från Katarina av Aragonien, men inte på grund av de skäl ni har läst om på historielektionerna. Utan för att hon blev galen efter en varulvsattack.
Och Anne Boleyn avrättades inte för att hon varit otrogen, utan för att hon var en vargkvinna som vägrade låta sig botas. I alla fall inte om man ska tro på A.E Moorats senaste historiska mashup-romanHenry VIII: Wolfman, en tematisk uppföljare till förra årets Queen Victoria: Demon Hunter.
Det är en rättfram historia som Moorat presenterar. Kungadömet England hotas av onda varulvar, som vägrar inrätta sig i ledet som den lägsta kasten bland demonerna. Varulvarna inleder kriget mot England med att kidnappa och döda den nyfödda tronarvingen, något som gör drottningen galen och hon spärras in i ett slott långt bort från hovet.
Henry VIII, som själv handgripligen stred mot varulvarna, verkar ha klarat sig utan några större skråmor, men vid följande fullmåne upptäcker han att allt inte står rätt till. Samtidigt försöker kardinal Wolsey och hans assistent sir Thomas More gör allt för att stoppa varulvarna. Till sin hjälp har de ett gäng mycket krigiska kardinaler och en mycket stridsduglig Jane Seymour.
Mitt alltihopa finns sedan det äkta paret Hoblet. Hon en bondmora med förvånansvärt goda kunskaper i hur man torterar människor, han en lugn stilla man som helst vill ägna sig åt sin biodling. De färdas från by till by på engelska landsbygden och erbjuder sina tjänster som häxjägare, men upptäcker snabbt att jobbet som varulvsjägare är mycket mer lukrativt, dock förenat med större hälsorisker.
Henry VIII: Wolfman är en mycket underhållande historia i klassisk splatter- och skräcktradition. Språket rakt och enkelt, kapitlen korta med cliffhangers så man bara blir tvungen att bläddra vidare. Den historiska kopplingen gör njutningen ännu större tack vare att man som läsare tänker tanken: ”Tänk om det var så här det verkligen hände…”
Förutom omskrivningen av historien och användandet av historiska personer så återvänder A.E. Moorat till samma grepp som fungerade i hans tidigare med drottning Victoria. En rolig detalj är ju att Belgien återigen blir en front för demonernas eget kungadöme.
Henry VIII: Wolfman är ju ingen finlitteratur, men varken författaren eller förlaget har haft den ambitionen med boken. Syftet är att underhålla med en fullkomligt absurd och bloddrypande kontrafaktiskt historiepastisch. Och resultat blir lyckat. Så för alla er historienördar och skräcksplatter köp eller låna Henry VIII: Wolfman och bara njut.
Dagens citat: "Wolf Hall, with bite." (Tagline för Henry VIII: Wolfman)
Dagen till ära tänker jag också hoppa på skräcktåget och komma med lite förslag på böcker som passar denna helg.
1. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Den hittills bästa moderna vampyrromanen, också för att den inte bara ger läsaren kalla kårar. Utan också för att den faktiskt har något att säga om vårt samhälle.
Och till det ska sedan adderas ett klockrent porträtt av en svensk förort i början av 80-talet, i skuggan av kalla kriget, strider om löntagarfonder och en rysk ubåt i Karlskrona skärgård.
Om ni nyligen har läst Låt den rätte komma in så ta då vilken som helst av John Ajvide Lindqvists romaner, men då vill jag främst rekommendera hans senaste, Lillastjärna.
2. Apropå vampyrer så går det inte att skriva en sådan här lista utan att nämna en otrolig skräckförfattare. Nämligen Anne Rice, vars vampyrböcker i min mening är något av det bäst inom genren.
Även om det är Louis som spelar huvudrollen i den första boken, En vampyrs bekännelser, så är det karaktären Lestat som är seriens riktiga huvudperson.
Den amoraliske och lustdrivne Lestat, med sina adliga rötter i det förrevolutionära Frankrike, är en fantastisk karaktär. Anne Rice lyckas med konststycket att få läsaren att hata honom och sympatisera med honom på samma gång.
För övrigt något jag gillar med hela serien är att böckerna är inte skrivna i kronologisk ordning utan historien växer fram organiskt genom att de olika karaktärerna berättar sin historia och ger ytterligare bitar till pusslet.
3. Egentligen vad som helst av Edgar Allan Poe, men om jag ska göra ett urval så blir det dels novellen Huset Ushers fall, dels dikten Korpen. Huset Ushers fall är berättelsen om en bror och en syster. De sista av sin släkt, som en kväll får besök av broderns bästa vän, som är historiens anonyme berättare. Under besökets gång dör systern och placeras i familjens valv. Men en tid därefter märker de två männen att de blir alltmer rastlösa och oroliga. Korpen är en lång berättande dikt. Huvudpersonen, Poes alter ego, sitter i sitt arbetsrum och sörjer förlusten av sin älskade Lenore. Då får han plötsligt besök av den enponymiska korpen.
Båda berättelserna tillhör Poes bästa verk, med sin täta och stundtals blodisande stämning.
Dagens citat: "Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
"'Tis some visiter," I muttered, "tapping at my chamber door—
Only this, and nothing more." (Den inledande strofen ur Korpen)
"Quoth the raven, 'Nevermore.'" (Ett återkommande citat ur Korpen)
"During the whole of a dull, dark, and soundless day in the autumn of the year, when the clouds hung oppressively low in the heavens, I had been passing alone, on horseback, through a singularly dreary tract of country; and at length found myself, as the shades of the evening drew on, within view of the melancholy House of Usher." (Inledande meningen ur Huset Ushers fall)
Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor, Theres och Teresa. Lika gamla, men födda med helt olika förutsättningar. Genom en slump korsas deras liv och sedan blir inget mer sig likt.
Theres överges i skogen. Vem som lämnar henne och varför får vi aldrig reda på. Lämnad att dö i en grop bland ris snår hittas hon av den sedan länge bortglömde svensktoppsartisten Lennart, som tar med henne hem. Men det är något speciellt med flickan. Trots att hon bara är två månader har hon absolut gehör och när hon skriker ger hon ifrån sig perfekta toner. Lennart bestämmer sig för att hon ska bli hans Lilla Stjärna.
Teresa växer upp med sina föräldrar i en alldeles vanlig medelklassvilla i en mindre ort. Hennes liv är ensamt och hon har få vänner. Istället ägnar hon sig åt att under olika alias skriva provokationer i olika forum på internet, så kallat trollande.
Foto: Mia Ajvide
Precis som i sin tidigare böcker väljer JohnAjvideLindqvist huvudpersoner som befinner sig i ett utanförskap. Ingen förstår sig på vare sig Theres eller Teresa och det svetsar samman dem i ett systerskap, som sedan utökas med alltfler tonårstjejer tills en farlig vargflock har skapats.
I Lilla Stjärna använder John Ajvide Lindqvist sig inte av skräck som är övernaturlig för att skapa bokens stämning. Utan här är det omotiverade och blodiga övervåldet som står för de kalla kårarna.
De utstötta tjejernas vargflock samlas för att hämnas på den värld, det samhälle som de anser har svikit dem.
Efter att jag hade läst ut den här boken kom jag att tänka på Robert Burns ofta citerade diktrader:
The best laid schemes o' mice an' men
Gang aft agley,
En dikt som JohnSteinbeck använde som grund för sin roman Of Miceand Men. Burns syftar på att det vare sig för möss eller människor så går det inte alltid som planerat. En tanke jag ser genomgående i hela boken.
Lennart vill uppfostra Theres till sin nya stjärna. Hans sista stora projekt som ska se ge honom odödlighet. Han misslyckas. Lennarts son Jerry försöker hela sitt liv komma på fötter. Bli populär. Men när han ska spela gitarr för klassen överges han av både lärare och klasskamrater som hellre tittar på Ingemar Stenmark. Resten av Jerrys liv blir likadant. Korta ögonblick av lycka och framgång, skjutna i sank av omvärldens grymhet och girighet. Hela boken är full av exempel på hur det aldrig blir som man tänkt sig.
Men Lilla Stjärna är också en undersökning av hur vår sociala kontext förväntar sig ett visst beteende i vissa givna situationer. Något som tydligt exemplifieras av flickan Teresa som spelar olika roller i skolan och inför sina föräldrar. Iskallt kalkylerar hon och plockar sedan fram den roll som passar för tillfället. Alla dessa roller samlas inom henne och hon lär sig hur hon sömlöst kan glida ut ur en och in i en annan. Helt beroende på den sociala kontexten och förväntningar hon upplever att omvärlden har på henne.
Boken genomsyras också av en känsla av undergång eftersom JohnAjvideLindqvist redan i prologen avslöjar hur boken slutar. Därmed blir berättelsen bara en enda lång resa mot avgrunden. Det intressanta är vägen fram till avgrunden.
När jag har läst ut en bok brukar jag fundera på slutet ganska mycket. Var det ett logiskt slut? Var det oundvikligt utifrån den information författaren har gett mig? I Lilla Stjärna är det så. Trots den våldsamma upplösningen, trots den antipati jag känner mot huvudkaraktärerna Theres och Teresa, så ser jag inget annat möjligt slut. Massakern var oundviklig.
Lite kuriosa är att förlaget bjuder på en Spotifyspellista med alla låtar som nämns i boken. Den hittar ni genom att klicka här.
Dagens citat: "This is ground control to major Tom, you've really made the grade/And the papers want to know whose shirts you wear/Now it's time to leave the capsule if you dare." (Space Oddity, David Bowie, 1969)
"Du sökte en blomma/och fann en frukt./Du sökte en källa/och fann ett hav./Du sökte en kvinna/och fann en själ -/du är besviken." (Dagen svalnar, Edith Södergran, 1916)
