Recension: Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist

Precis när jag började skriva den här recensionen av John Ajvide Lindqvists senaste bok Lilla Stjärna började Spotify spela Sinead O'Connors Nothing Compares 2 U. Ett riktigt kusligt sammanträffande då just den låten förekommer som en liten, men ändå rätt så viktig, detalj i historien.

Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor, Theres och Teresa. Lika gamla, men födda med helt olika förutsättningar. Genom en slump korsas deras liv och sedan blir inget mer sig likt.

Theres överges i skogen. Vem som lämnar henne och varför får vi aldrig reda på. Lämnad att dö i en grop bland ris snår hittas hon av den sedan länge bortglömde svensktoppsartisten Lennart, som tar med henne hem. Men det är något speciellt med flickan. Trots att hon bara är två månader har hon absolut gehör och när hon skriker ger hon ifrån sig perfekta toner. Lennart bestämmer sig för att hon ska bli hans Lilla Stjärna.

Teresa växer upp med sina föräldrar i en alldeles vanlig medelklassvilla i en mindre ort. Hennes liv är ensamt och hon har få vänner. Istället ägnar hon sig åt att under olika alias skriva provokationer i olika forum på internet, så kallat trollande.

Foto: Mia Ajvide

Precis som i sin tidigare böcker väljer John Ajvide Lindqvist huvudpersoner som befinner sig i ett utanförskap. Ingen förstår sig på vare sig Theres eller Teresa och det svetsar samman dem i ett systerskap, som sedan utökas med alltfler tonårstjejer tills en farlig vargflock har skapats.

I Lilla Stjärna använder John Ajvide Lindqvist sig inte av skräck som är övernaturlig för att skapa bokens stämning. Utan här är det omotiverade och blodiga övervåldet som står för de kalla kårarna.

De utstötta tjejernas vargflock samlas för att hämnas på den värld, det samhälle som de anser har svikit dem.

Efter att jag hade läst ut den här boken kom jag att tänka på Robert Burns ofta citerade diktrader:

The best laid schemes o' mice an' men
Gang aft agley,

En dikt som John Steinbeck använde som grund för sin roman Of Mice and Men. Burns syftar på att det vare sig för möss eller människor så går det inte alltid som planerat. En tanke jag ser genomgående i hela boken.

Lennart vill uppfostra Theres till sin nya stjärna. Hans sista stora projekt som ska se ge honom odödlighet. Han misslyckas. Lennarts son Jerry försöker hela sitt liv komma på fötter. Bli populär. Men när han ska spela gitarr för klassen överges han av både lärare och klasskamrater som hellre tittar på Ingemar Stenmark. Resten av Jerrys liv blir likadant. Korta ögonblick av lycka och framgång, skjutna i sank av omvärldens grymhet och girighet. Hela boken är full av exempel på hur det aldrig blir som man tänkt sig.

Men Lilla Stjärna är också en undersökning av hur vår sociala kontext förväntar sig ett visst beteende i vissa givna situationer. Något som tydligt exemplifieras av flickan Teresa som spelar olika roller i skolan och inför sina föräldrar. Iskallt kalkylerar hon och plockar sedan fram den roll som passar för tillfället. Alla dessa roller samlas inom henne och hon lär sig hur hon sömlöst kan glida ut ur en och in i en annan. Helt beroende på den sociala kontexten och förväntningar hon upplever att omvärlden har på henne.

Boken genomsyras också av en känsla av undergång eftersom John Ajvide Lindqvist redan i prologen avslöjar hur boken slutar. Därmed blir berättelsen bara en enda lång resa mot avgrunden. Det intressanta är vägen fram till avgrunden.

När jag har läst ut en bok brukar jag fundera på slutet ganska mycket. Var det ett logiskt slut? Var det oundvikligt utifrån den information författaren har gett mig? I Lilla Stjärna är det så. Trots den våldsamma upplösningen, trots den antipati jag känner mot huvudkaraktärerna Theres och Teresa, så ser jag inget annat möjligt slut. Massakern var oundviklig.

Lite kuriosa är att förlaget bjuder på en Spotifyspellista med alla låtar som nämns i boken. Den hittar ni genom att klicka här.

Dagens citat: "This is ground control to major Tom, you've really made the grade/And the papers want to know whose shirts you wear/Now it's time to leave the capsule if you dare." (Space Oddity, David Bowie,  1969)

"Du sökte en blomma/och fann en frukt./Du sökte en källa/och fann ett hav./Du sökte en kvinna/och fann en själ -/du är besviken." (Dagen svalnar, Edith Södergran, 1916)