Not my kind of cup of tea, dear!

Då har jag äntligen läst ut Sense and Sensibility och därmed är Austen-oskulden avpolletterad. Nu väntar jag nog 31 år till innan jag läser nästa bok.

Första upplagan från 1811.

Skämt åsido! För att göra en snabb sammanfattning, så var den bättre än vad mina fördomar hade sagt mig. Men inte tillräckligt bra för att jag skulle vilja fortsätta med Pride and Prejudice eller Emma på direkten.

Vilket var min ursprungliga plan, för att verkligen sätta mig in i Jane Austens författarskap. Fast jag inser nu att jag inte orkar och så mycket tycker jag inte om hennes berättarkonst att ens motivationen finns där. Det lär väl inte dröja 31 år, men väl ett eller två år tills det blir dags för Austen-läsning igen.

Det sagt, så var det mycket med Sense and Sensibility som jag gillade och uppskattade. Anglofilen i mig har ju fått spatt några gånger under läsningens gång. Men framförallt är det den underfundiga humorn och lågmälda satiren som tilltalar mig.

Jag tycker också om att Austen får mig riktigt förbannad och irriterad på flera av karaktärerna. Främst mr. John Dashwood (Elinors och Mariannes bror) som enbart kan prata om pengar. Oavsett vad det handlar om så ger han redogörelse för mycket det är värt, har kostat eller hur mycket en man kan tjäna på att gifta sig med den ena eller andra flickan.

Däremot lämnar Willoughby inga större avtryck tycker. Så han visade sig vara en skitstövel, big f-ing deal! Inte heller romanens andra kärleksintressen Edward Ferrars och Colonel Brandon är särskilt minnesvärda.

Illustration från 1899 års upplaga.

Nej, romanens styrka ligger i alla de mindre karaktärerna, som till exempel Mrs. Jennings, Lady Middleton och Sir John. Det är dem jag kommer att komma ihåg och det är också dem som jag fick mig att reagera med något annat än en gäspning.

Fast för mig finns det lika många nackdelar som fördelar. Jane Austen verkar ha skrivit sin bok utifrån regeln: "Säg vad du vill säga, säg det och säg sedan vad du har sagt". Ytterst tröttsamt, samtidigt som hon ibland verkar vara inkapabel att sätta punkt. Maken till långa meningar har jag knappt varit med om.

Jag tror nog att man med lätthet hade kunnat kortat romanen med minst en tredjedel och ändå fått fram hela historien utan problem. Bara att den tanken slog mig under läsningens gång känns ju inte särskilt positivt.

För mig får nog den kära Jane Austen förbli en ytlig bekant, som jag hälsar på någon gång vartannat år eller så. Och tiden däremellan ägnar vi ytterst få tankar åt varandra.

Dagens citat: "As it was impossible however now to prevent their coming, Lady Middleton resigned herself to the idea of it, with all the philosophy of a well bred woman, contenting herself with merely giving her husband a gentle reprimand on the subject five or six times every day." (Sense and Sensibility, kapitel 21)

"To me his (Edgar Allan Poe's) prose is unreadable — like Jane Austin's [sic]. No there is a difference. I could read his prose on salary, but not Jane's. Jane is entirely impossible. It seems a great pity that they allowed her to die a natural death." (Mark Twain om Jane Austen)

"Only those who have realized for themselves the ridiculous inadequacy of a straight stick dipped in ink when brought in contact with the rich and tumultuous glow of life can appreciate to the full the wonder of her achievement, the imagination, the penetration, the insight, the courage, the sincerity which are required to bring before us one of those perfectly normal and simple incidents of average human life." (Virginia Woolf om Jane Austen)