Ända sedan jag lärde mig läsa har jag älskat böcker. Därför är det inte mer än naturligt att jag har en bokblogg. Här kan du läsa recensioner av både gamla och nya böcker, boktips och en massa annat.
Dags att sammanfatta årets första läs- och bloggmånad. Det såg länge ut att bli fattigt på båda fronterna, men som vanligt tog jag mig kragen och slutspurtade rejält.
Dessutom hann jag även med ett besök till hos P4 Radio Kristianstad och deltog i kulturpanelen i programmet Hallå Skåne. Alltid lika skoj och intressant att delta. Nu senast diskuterade vi bibliotekens vara eller icke-vara.
Januari innebär också att vårsäsongens recensionssvep har dragit i gång. Första boken ut för mig som jag ska recensera för Skånskan är Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson. Meddelar självklart när den publiceras.
Facit för januari blev följande:
* Sju lästa böcker, varav sex romaner och en memoarbok.
* Sammanlagt sidantal blev 2 575.
* Två lästes på engelska, resten på svenska.
* Tre av böckerna har svenska, tre har engelska och en har ryska som originalspråk.
Det finns två anledningar till att jag köpte Niceville av Kathryn Stockett från början. Den första är att väldigt många av de bokbloggare jag följer var helt saliga efter att läst den, för det andra så fyllde den ut ett av min bokinköp när, det vill säga jag köpte fyra och betalade för tre. Niceville var den fjärde boken.
Det är också därför det dröjde med läsningen. Det som slutligen fick mig att börja läsa den var det faktum att jag ville verkligen ha läst boken innan jag såg filmen.
Niceville är berättelsen om Skeeter Phelan som 1962 återvänder hem till Jackson i Mississippi efter att hon tagit sin collegeexamen. Hon försöker falla tillbaka i gamla mönster med tennis, bridgeklubb och damförbundet. Hon lyckas dock inte finna ro, hon när nämligen en dröm om att bli författare. Dessutom väcks en medvetenhet om rassegretationen i sydstaterna. En segregation som exemplifieras främst genom de svarta hembiträdenas situation när de arbetar i de vita hemmen.
Det leder oss fram till bokens andra huvudperson, hembiträdet Aibileen, som när historien tar sin börjar tvingas ut i garaget varje gång hon måste gå på toaletten. Detta på grund av att hennes matmor fått det förklarat för sig att det inte är passande att svarta använder samma faciliteter som vita.
Filmaffischen
Aibileens och Skeeter hittar snart ett sätt att börja underminera systemet med rassegregation. De börjar skriva en bok där de svarta hembiträdena får berätta sin historier. Både det positiva och det negativa. I Aibileens fall handlar det om alla vita barn hon uppfostrat, som surrogat för deras riktiga föräldrar. Allt detta sker mot bakgrund av verkliga händelser från den amerikanska medborgarrättskampen, till exempel vävs mordet på Medgar Evers in på ett sätt som är väldigt signifikant för handlingen.
Niceville är en bra och spännande bok. Man lider, skrattar och hoppas med huvudpersonerna och deras vänner. Man hatar, morrar åt och ilsknar till på berättelsens antagonister, särskilt då karaktären Hilly Holbrook.
Ett bra grepp Kathryn Stockett berättar historien genom flera personers vinkel. Det gör berättelsen mer levande och förstärker närvarokänslan. Mina problem med boken är egentligen att Stockett har klämt in väldigt många trådar, som stundtals stör och stundtals glöms bort. Jag tror helt enkelt den huvudsakliga berättelsen hade kunnat bli ännu mer drabbande om författaren hade vågat redigera och koncentrera boken något hårdare.
Dessutom blir boken tyvärr lite sentimentalt smetig särskilt mot slutet. Även om Stockett lyckas undvika de allra värsta sackarinsötade fallgroparna. Därmed inte sagt att bokens slut på något sätt känns irrelevant eller ologiskt.
På det stora hela är Niceville en bra och angelägen roman om ett ämne som fortfarande är brännande hett i USA, trots att det har gått så pass lång tid sedan bokens händelser utspelade sig. Inte minst märks det på de reaktioner somboken (och filmen) har väckt i USA. Bland annat har åsikten att boken trivialiserar och förvränger afroamerikanska hembiträdens situation förts fram av dess kritiker. En annan synpunkt är att Kathryn Stockett blundar för de sexuella övergrepp mot svarta hembiträden som ofta förekom. Den sistnämnda punkten var för övrigt något jag också kom att tänka på när jag läste Niceville.
Ovanstående rubrik var en konstruktion jag använde mig flitigt av som barn, tätt följt av anledningen till varför jag inte kunde städa mitt rum eller var det nu var mina föräldrar ville att jag skulle göra. Och nu märker jag att jag tänker samma sak till mig själv när det gäller mitt läsande.
I början av januari bestämde jag mig för att läsa Röda rummet med tanke på att 2012 är Strindbergsåret, så åtminstone en av hans böcker borde jag klämma. Nu har tyvärr Arvid Falk och hans äventyr Stockholm fått stryka på foten tacka vare detta eviga "Jag ska bara...".
Först fick den stå tillbaka för Ola Nilssons trilogi om en by i Norrland som börjar med Hundarna, fortsätter med Änglarna och slutar med Kärleken gömmer minnet. Eftersom jag ska recensera den sistnämnda åt Skånskan kunde de inte vänta.
Sedan fick jag sådan otrolig lust att läsa om Mikhail Bulgakovs Mästaren och Margarita så jag kunde helt enkelt inte stå emot.
Fast nu har Niceville av Kathryn Stockett trängt sig före Röda rummet i läslistan. Anledningen är enkel. Jag tänkte se filmen när den kommer och vill helst ha hunnit läsa boken först samt hinna recensera den här på bloggen. Så August Strindberg får vänta ett tag till. Jag har ju nästan ett år på mig att läsa Röda rummet.
