September - snabbversionen

Då var septembers saga all. En månad som varit upp och ner samt bjudit på mycket spännande läsning.
Att jag dessutom besökte bokmässan i Göteborg för första gången sedan 2010 gjorde att månaden fick en bra avslutning.
Septembers stora läsglädje blev Rivers of London av Ben Aaronovitch. Kanske med tanke på att jag köpte den på vinst och förlust. Det blev en storvinst!

Fast mer om den i ett senare inlägg. Oktober ska ju bli den månad (tänkte jag) som jag långsamt börjar komma igång med bloggandet igen. Framförallt skriva recensioner, men också reflektioner kring böcker, författare och genrer. Kan förvarna er redan nu att det kommer nog bli många inlägg som rör sig kring science fiction och fantasy. För nu i höst kommer jag ha ett stort behov av eskapism.

Facit för september blev följande:
* Sex lästa böcker, varav fyra romaner och två populärhistoriska böcker.
* Sammanlagt sidantal blev 2197.
* Tre lästes på svenska och tre på engelska.
* Två har svenska som originalspråk och fyra har engelska.

Och här har ni läslistan:
* Svitjods undergång och Sveriges födelse av Henrik och Fredrik Lindström
* Nemesis av Philip Roth
* Sveriges drottningar av Herman Lindqvist
* The Testament of Jesse Lamb av Jane Rogers
* Drömgångare av Samantha Shannon
* Rivers of London av Ben Aaronovitch

Recension: Wool av Hugh Howey

I en avlägsen framtid har jorden förstörts så till den grad att till och med luften är giftig och frätande. De få människor som har överlevt har tvingats fly ner i en jättelik silo där lever i ett samhälle som tvingas hålla befolkningen konstant. Ingen kan födas utan att någon dör.

Utan på silon sitter kameror och sensorer som visar det omkringliggande öde landskapet. Med jämna mellanrum måste dock dessa rengöras. Denna lott faller på de som bryter mot silons lagar. De tvingas ut i dräkter som håller dem vid liv tillräckligt länge för att de ska hinna med rengöringen, sedan fräts dräkterna sönder av den giftiga luften och personen dör.

Men vad händer om någon ifrågasätter den ordning och de principer som styr silon? Och om den som står för ifrågasättandet av lagarna har till uppgift att upprätthålla just dessa? Silons sheriff Jules är just en sådan person, likaså var hennes företrädare Holston, som dock misslyckades få till stånd förändring. Fast Jules är fast besluten att hon ska lyckas, trots att mäktiga krafter gör allt för att hindra henne.

Wool har sin utgångspunkt i en novell som Hugh Howey skrev och självpublicerade via Kindle. Novellen blev en viral succé och författaren fortsatte fylla på med noveller. I slutändan ledde detta till att novellerna samlades och gavs ut som två romaner, där Wool består av de första fem novellerna i Silo-serien. De övriga tre finns samlade i romanen Shift.

Jag förstår den virala succén. För Hugh Howey har framförallt ett driv i språket som gör att berättelsen aldrig stagnerar och blir ointressant. Samtidigt som det stundtals är ganska lättuggad underhållning, vilket självklart inte innebär att Wool inte ställer några intressanta frågor.

För det är ju den stora behållningen att boken rör sig kring teman som befolkningskontroll, hur och varför makt fördelas mellan grupper i samhället, skillnaden mellan formella och informella maktstrukturer samt värdet av att ifrågasätta status quo.

En god vän frågade mig varför det var så intressant med dystopier. För mig handlar det främst om att dystopier utgör intressanta tankeexperiment, som när de fungerar kan få läsaren att se på sin samtid med nya ögon.

April - Snabbversionen

Jag vet knappt vilken ände jag ska börja i, men april har verkligen känts som om den har varit minst åtta  veckor lång. Vilket i och för sig kan bero på att det har hänt mycket och jag har hunnit med mycket. Roligast var ändå min minisemester i Moskva. En spännande och intressant som jag uppmanar alla att besöka. Dessutom hann jag med se lite litterära sevärdheter.

Andra halvan har jag varit helt uppslukad av Roberto Bolaño och hans verk. Läste både om 2666 och skrev en stor artikel om honom till Skånskans kultursida. Han dominerade mina tankar så totalt att jag till och med försökt använda sifferkombinationen 2666 som pinkod ett antal gånger.

Facit för april blev följande:
* Sex böcker, varav två sakprosa, en antologi och tre romaner.
* Sammanlagt sidantal blev 2684.
* Fyra lästes på svenska och två på engelska.
* Två har svenska som originalspråk, en har engelska, en har ryska och två har spanska.

Och här har ni läslistan:
* Den amerikanska högern av Martin Gelin
* Familjen Kennedy - en amerikansk dynasti av Lennart Pehrson
* Queen of Spades av Aleksandr Pusjkin
* 2666 av Roberto Bolaño
* Wool av Hugh Howey
* Tunneln av Ernesto Sabato

På läsfronten mycket nytt

Plötsligt dök det upp mycket nytt på nattduksbordet. Visserligen var tre av dem väntade. För i dag kunde jag hämta mitt bokpaket med tre romaner av Hilary Mantel. Det ska bli kul att läsa dem. Jag har ju en plan att läsa in mig på hela hennes författarskap.

Fast roligast är dock att det hamnade en oväntad och okänd bok. Jag fick i dag en nyöversatt rysk dystopisk roman att recensera. Den heter 2017 och är skriven av Olga Slavnikova. Jag får be att få återkomma om denna.

Passar även på att dela med mig av lite länkar. Min senaste recension för Skånskan var av Gunnela Björks biografi om Margaret Thatcher. Dessutom bidrog jag med en lite kort text om Annie Proulxs novell Brokeback Mountain till ett alla hjärtans dag-uppslag i Skånskan.

Recension: Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij

I en framtida värld har större delen av mänskligheten utplånats i ett gigantiskt kärnvapenkrig. Många av Moskvas invånare lyckades överleva tack vare att de redan befann sig i eller lyckades fly ner i tunnelbanan. Där har de lyckats bygga upp en ny civilisation där stationerna har blivit stadsstater i mer eller mindre fasta förbund.

Det var i romanen Metro 2033 som Dmitrij Gluchovskij först etablerade sin dystopi. När han nu återvänder till den i Metro 2034 är det i form av en fristående fortsättning. Händelserna i första boken refereras bara i förbigående, istället är det en helt ny historia och helt nya karaktärer som får stå i centrum.

Återigen är det en liten fristående station i ytterkanten av tunnelbanesystemet som får problem. Den här gången stoppar en mystisk sjukdom karavanerna med förnödenheter. En gammal man som kallas Homeros ger sig ut tillsammans med en märklig legosoldat för att försöka öppna förbindelserna genom tunnlarna igen.

Precis som med Metro 2033 är det den klaustrofobiska känslan och den mörka dystopin som gör det spännande och läsvärt. I Metro 2034 avhandlar Gluchovskij, förutom faran med att en smittsam sjukdom sprider sig i tunnelbanan, behovet av att återskapa och återerövra sin förlorade civilisation.

Karaktären Homeros försöker på egen hand återskapa och samla minnen av den jord som gått förlorad. Han är en av de få i tunnelbanan som minns tiden innan kärnvapenkriget och febrilt lägger han beslag på och nedtecknar allt han hittar som vittnar om en tid innan jordens kvarvarande befolkning var koncentrerad till en samling tunnlar under centrala Moskva.

Metro 2034 är utmärkt underhållning och ställer många intressanta frågor. Fast mycket känns igen från Metro 2033, så till den grad att det blir repetitivt. Samtidigt är Dmitrij Gluchovskij en fullkomligt habil författare, så jag ser ändock fram emot fler av hans böcker.

Jag hoppas bara att han vågar söka sig till nya världar alternativt expanderar och vidareutvecklar sin existerande till att omfatta mer än bara Moskvas tunnelbana. I Metro 2034 sår Dmitrij Gluchovskij några små lovande frön som antyder att hans värld är mycket större. Det ska bli spännande att se var det hamnar.

Lucka 17: Guy Montag

"Monday burn Millay, Wednesday Whitman, Friday Faulkner, burn 'em to ashes, then burn the ashes. That's our official slogan."

Oscar Werner som Guy Montag i
filmatiseringen från 1966.

Guy Montag är en brandman, men i den dystopiska framtid han bor i betyder det inte att han bekämpar eld. Hans arbete består i att starta bränder, men inte vilka bränder som helst. Montag och hans kollegor bränner böcker eftersom att äga sådana är ett lagbrott.

Montag börjar dock bli nyfiken på vad som står i alla de böcker som bränns och när en gammal dam hellre bränner sig levande än att leva utan böcker börjar han på allvar ifrågasätta det samhälle han lever i och dess rädsla för det tryckta ordet.

Fast det är inte lätt uppvaknande för Guy Montag som slits mellan sin lojalitet till regimen och nödvändigheten att bevara världslitteraturen åt mänskligheten. En handling som innebär ett explicit uppror mot regminen och dess förtryck av sina egna medborgare.

Lucka 16: Katniss Everdeen

"And may the odds—" He tosses a berry in a high arc toward me.

I catch it in my mouth and break the delicate skin with my teeth. The sweet tartness explodes across my tongue. "—be ever in your favor!"

Katniss Everdeens oböjliga vilja och nästintill övermänskliga företagsamhet gör det svårt att inte fascineras av henne. Att hon dessutom är en självuppoffrande, om än ganska motvillig, frihetshjälte som aldrig låter sig kuvas gör henne i princip oemotståndlig.

Suzanne Collins lyckas också med konststycket att göra sin hjälte till en komplett människa. För Katniss har sina mörka och irriterande sidor. Vilket också är det som gör henne intressant och minnesvärd. 

Recension: Kallocain av Karin Boye

Leo Kall är en lojal medborgare i Världsstaten och boende i Kemistaden. I sitt arbete som kemist upptäcker Leo en dag en drog som får människor att bli helt ärliga och berätta alla tankar som de har dolt djupt inne i sitt medvetande. Medlet får passande nog namnet Kallocain.

För Leo är Kallocain bara ett sätt för Världsstaten att skydda sig själv mot brottslingar då medlet kommer göra det omöjligt för en person att ljuga om sina brott. Dessutom ser han Kallocain som användbart vid tillsättning av viktiga poster inom statsapparaten.

Fast ganska snabbt upptäcker han att många av försökspersonerna bär på förhoppningar och drömmar om ett liv i frihet utan övervakning och tvångsarbete. Drömmar som Leo Kall själv bär på, vilket sår tvivel i hans hjärta om Världsstaten.

Karin Boyes fann inspirationen till sin dystopiska klassiker Kallocain både i Nazityskland och Sovjetunionen. Boye visar hur snabbt en paranoid stämning kan byggas upp i ett samhälle som blir allt bättre på att övervaka sina medborgare. Till den grad att inte ens individens tankar är fredade från insyn.

Boken är skriven i form av en dagbok som skrivs av Leo Kall och historien berättas ur hans perspektiv. Och det greppet får obehagskänslan att långsamt krypa fram ur sidorna. För det är samma tvivel och obehag Leo Kall känner allt eftersom han upptäcker Världsstatens syften och metoder.

Kallocain har med rätta jämförts med både Aldous Huxleys Brave New World och George Orwells NineteenEighty-Four. Särskilt den förstnämnda ligger närmast till hands då även den är en dystopi om en totalitär stat som utnyttjar droger för att kontrollera medborgarna.

Fast jag vill även passa på att nämna Ray Bradburys Fahrenheit 451 och då främst att jag ser en likhet mellan dess protagonist Guy Montag och Leo Kall i Kallocain. I början är både Kall och Montag lojala mot regimen, men blir allt eftersom desillusionerade dissidenter.

Recension: The Hunger Games Trilogy av Suzanne Collins

Precis efter jag läst sista sidan av sista boken i Hunger Games-trilogin får jag en nästintill obetvinglig lust att genast kasta mig över första boken igen och plöja genom hela serien en gång till. Ett bättre betyg kan knappast ges en bok.

Visserligen hade jag sett filmatiseringen av första boken så jag var ganska säker på att jag skulle tycka om böckerna. Däremot var jag inte beredd på hur mycket jag skulle gilla dem och från första sidan var jag fast.

Hela trilogin utspelar sig i ett dystopiskt framtida Nordamerika som har förvandlats till landet Panem, som styrs av en diktatorisk president. 75 år före berättelsen tar sin början har Panem härjats av inbördeskrig, där huvudstaden slutligen segrade mot de rebelliska distrikten.

Allt sedan dess tvingas distrikten varje år att genom lottning utse en pojke och en flicka som skickas till huvudstaden för att tävla i Hungerspelen. Vilket innebär att ungdomarna släpps in i en arena och får sedan slåss tills bara en person är kvar.

Trilogins huvudperson Katniss Everdeen är en stark och företagsam ung kvinna som egenhändigt försörjer sin mor och syster sedan deras far dog i en gruvolycka. I början av historien blir hon sitt distrikts tribut i Hungerspelen.

Mer av handlingen tänker jag inte avslöja, för jag tänker inte riskera att förstöra läsningen för någon, det enda jag tänker säga att det sedan blir väldigt spännande. Katniss är en huvudperson som går att relatera till.

Jag bryr mig om henne, jag irriterar mig på henne och stundtals fullkomligt hatar jag henne. Hon och de flesta andra karaktärerna är mångfasetterade och realistiska. Trots att det är en science fiction-dystopi.

Suzanne Collins språk är enkelt och drivet, samtidigt som det är kryddat med en egen terminologi som gör att världen hon skapat känns gedigen och trovärdig. Tematiken i berättelsen är uråldrig. Att kämpa för vad som är rätt, att inte låta sig hindras av motgångar och att utvecklas genom att lära av sig av sina fel och misstag.

När den tredje boken är slut är det inte samma Katniss Everdeen som läsaren möter på första sidan. På det sättet kan Hunger Games-trilogin sorteras in i en tradition av bildningsromaner som sträcker sig tillbaka till klassiker som JaneEyre, Den unge Werthers lidande och Candide.

Självklart finns det problem med böckerna. Stundtals har Collins en tendens till upprepande på ett sätt som känns att hon kämpat för att fylla ut (särskilt tredje boken lider av detta). En extra redigeringsomgång hade nog behövts för att tajta till och få upp tempot i berättelsen.

Fast på det stora hela är det en fantastisk serie ungdomsromaner, som precis som Harry Potter-serien, också kan tilltala vuxna läsare. Läs, om ni inte redan har gjort det. I så fall, läs om!

2011 - Då var denna saga all

Dags att sammanfatta 2011 här på BiblioPepe.

Årets bokstav på bloggen är fortfarande J. I alla fall om jag räknar på samma sätt som 2010. Av de författare jag skrivit om är J den mest förekommande begynnelsebokstaven i deras förnamn. Hela 23 stycken har det blivit, vilket innebär att sex nya namn tillkommit under 2011. På andra plats ligger fortfarande A med 21 poster, vilket innebär att tio tillkommit under året.

Årets bästa läsning bjuder på dött lopp mellan 2666 av Roberto Bolaño, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Alla fantastiska på sitt sätt och värda att läsas om och om igen.

Årets mest oväntade läsning var nog ändå den engelske historikern Anthony Beevors tegelsten D-dagen. Långsam, detaljerad och uttömmande lyckades ta mig genom på ren vilja. I samma veva lovade jag mig själv att aldrig läsa någon av hans böcker igen.

Årets sämsta läsning var utan tvekan Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin. För att citera min sågning av denna undermåliga roman: "...på sin höjd blir boken i sina värsta stunder mest en missriktad spydighet och sina bästa stunder en väl avvägd sarkasm, som man utan några större åthävor kan skaka av sig..."

Årets utmaning har varit att hålla motivationen för läsande och bloggande på toppnivå. Att den stundtals har varit låg vittnar både läslistan och inläggslistan om (se juli månad).

Årets projekt var att läsa fler novellsamlingar. Min målsättning var att läsa två i månaden. Vilket funkade under årets tre första månader. Sedan somnade det projektet in lite, även om det blev några novellsamlingar till under hösten.

Årets överraskning och årets bästa var självklart att Tomas Tranströmer äntligen fick Nobelpriset i litteratur. 2010 tippade jag att Tranströmer skulle få det, hade fel och tippade därför att Assia Djebar skulle bli årets pristagare. Jag är överlycklig att jag hade fel!

Årets vad tänkte jag på egentligen var att jag försökte kickstarta min sommarläsning med Buddenbrooks av Thomas Mann.

Årets fynd är utan tvekan George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire. Tätt följd av Dmitrij Gluchovskijs dystopi Metro 2033.

Årets längsta såg länge ut att bli 2666 med sina 1 053 sidor, men blev på upploppet omsprungen av A Storm of Swords på 1 128 sidor.

Årets kortaste blev den 78 sidor långa Bödeln av Pär Lagerkvist.

Årets mest oanade var ett telefonsamtal jag fick dagen innan midsommarafton där jag blev tillfrågad om jag ville vara med P4 Radio Kristianstads kulturpanel. Vilket jag nu har varit några gånger.

Årets tack går som vanligt till alla som läser mina inlägg här på bloggen, till alla som delat med sig av tankar och idéer i kommentarsfälten och till alla andra bokbloggare och boktyckare som inspirerat och utmanat mig.

Årets facit blev:
* 66 lästa böcker, varav 50 romaner, 11 novellsamlingar och 5 övriga (det vill säga biografier, fakta och debatt.)
* Sammanlagt sidantal blev 24 626, det vill säga ca 2052 sidor i genomsnitt per månad.
* 35 böcker lästes på svenska och 31 på engelska.
* Böckerna har följande originalspråk: engelska (44 st), svenska (10 st), spanska (3 st), ryska (3 st), franska (2 st), japanska (2 st), danska (1 st) och italienska (1 st)

Klicka på den här länken så kommer du till 2011 års läslista.

GOTT NYTT ÅR

önskar

BiblioPepe

Recension: Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin

I Ursäkta, men din själ dog nyss förflyttas vi till en inte alltför avlägsen framtid där människor, i alla fall de som har råd med det, kan skräddarsy sin avkomma till exakt de individer de vill att barnen ska bli. Dessutom utnyttjar de underklassens kvinnor som surrogatmödrar eller mer exakt som babyfabriker.

Mitt i alltihop hittar vi Benjamin Bonkenstein. En ”förbättrad” pojke, men ändå annorlunda än sin klasskamrater. Då dessa mest liknar ett stort antal kloner av olika manliga och kvinnliga kändisar, som till exempel Angelina Jolie.

Samtidigt sprids en mystisk sjukdom som bara drabbar ”förbättrade” (överklassen) vilket leder till skulden läggs på de ”oförbättrade” (underklassen), som utsätts för förföljelser från de som anses vara just ”förbättrade.

I en annan del av staden sitter en ung och uttråkad kvinna och vill fly från sitt redan förutbestämda öde att bli en lyxhustru. Att hon dessutom är dotter till landets rikaste och mäktigaste kapitalist gör inte situationen mindre pikant.

Och den rike mannen då, jo han går från att vara en skröplig gammal gubbe till ett energiknippe av rang. Bara genom att knapra en näve mystiska piller. Utöver detta dyker det mellan kapitlen i boken upp brev av en gåtfull kvinna vid namn Mimi. Brev som blir alltmer desperata.

Precis som ni märker innehåller den här historien många olika trådar och den spretar betänkligt. För ingen av alla dessa trådar (plus några till) ges företräde framför någon annan. Alla blir lika viktiga och det är omöjligt att hålla isär dem. Efter en stunds kamp ger man upp, låter allt skölja över en och tillåter sig bli överraskad, stundtals även positivt överraskad när man för en gångs skull känner igen en karaktär eller minns vem som gjorde vad 50 sidor tidigare.

Dessutom avslutas hela romanen i en krystad final som stressats fram på de allra sista sidorna. Då har visserligen vissa karaktärer dödats, så man slipper hålla reda på dem, annars ska alla trådar löpa samman till vad som slutligen blir ett enda trassligt nystan. Sedan är boken slut, jag gäspar och sträcker mig efter nästa bok. Så varaktig var den romanen.

Ovanpå alltihop ligger sedan språkupplevelsen som en våt filt. Stundtals får jag känslan att boken egentligen är skriven på engelska och sedan översatt till svenska av en synnerligen inkompetent översättare. Tyvärr är det inte så, snarare försöker Danny Wattin få till något slags amerikanskt popkultur/MTV/ungdomssåpaspråk, fast på svenska. Ett grepp som inte fungerar, utan bara blir irriterande tröttsamt i längden.

Danny Wattin har med Ursäkta, men din själ dog nyss försökt få till en humoristisk satir över vårt moderna samhälle med dess ytlighet och konsumism. Fast på sin höjd blir boken i sina värsta stunder mest en missriktad spydighet och sina bästa stunder en väl avvägd sarkasm, som man utan några större åthävor kan skaka av sig.

Att Danny Wattin har haft ambitioner att skapa en dystopi likt 1984 står ganska klart. I sig lovvärd ambition, men Ursäkta, men din själ dog nyss står långt från George Orwells mästerverk och blir mest en klumpig imiterande hyllning. Fast efterapning sägs ju vara den främsta formen av smicker.

Nä, det var ingen njutning att läsa Ursäkta, men din själ dog nyss. Det var visserligen inte plågsamt heller och längst inne i den finns det embryo till flera bra historier. För det som saknas är att författaren hade bestämt för vilken historia han hade velat berätta och sedan låtit de övriga stå tillbaka och vara just sidospår som ger djup och perspektiv åt den huvudsakliga berättelsen.

Recension: Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Jag köpte Metro 2033 på ren känsla. Jag såg den på hyllan i bokhandeln, läste baksidestexten och bläddrade lite i den och kände direkt att denna ska jag chansa på. Och det var en chans jag är glad att jag tog.

Metro 2033 är en annorlunda bok och även omständigheterna kring dess ursprungliga publicering skiljer sig från de traditionella vägar en bok brukar ta för att nå ut till läsarna. Författaren Dmitrij Gluchovskij gjorde den tillgänglig för gratis nedladdning via sin hemsida 2002 och först tre år senare som ett förlag gav ut den på traditionellt sätt.

Sedan dess har den blivit en internationell bästsäljare som översätts till ett flertal språk samt blivit ett populärt dataspel. Och får man tro ryktena så finns det nog en chans att den dyker upp våra biografer inom den närmsta framtiden.

Metro 2033 är post-apokalyptisk dystopi som utspelar sig i Moskvas tunnelbana, vars tunnlar och stationer sägs kunna motstå ett kärnvapenanfall. Runt två decennier före romanen tar sin början har Moskva förstörts i ett förödande kärnvapenkrig. De få överlevande har flytt ner i tunnelbanan och där bosatt sig på de olika tunnelbanestationer.

Med tiden har de människorna anpassat sig och bildat stater nere i underjorden. Vissa, som den mäktiga Hansan, består av flera stationer, medan andra stationer står helt ensamma. Mitt i denna värld får vi möta den unge Artiom, som bor på den fristående stationen VDNCh (uttalas Vedencha) i den norra delen av tunnelsystemet.

Anfall av märkliga mutanter från ytan tvingar ut Artiom på ett uppdrag genom hela tunnelbanan där han får uppleva hela det mikrokosmos som uppstått i jorden under Moskva. Varje stadsstat eller federation har anammat en dominerande ideologi. Exempelvis så är Hansan en kapitalistisk stat medan stationerna längs den röda linjen har slutit sig samman i en hårdför stalinistisk diktatur.

Men det finns även grupper som rör sig utanför det etablerade statssystemet, till exempel ett gäng trotskistiska rebeller. Genom att vi får följa Artioms jakt på frälsning från det onda som hotar människorna i tunnelbanan får vi också en resa och analys av både Ryssland, både dess nuvarande styre och tidigare regimer.

Språket är drivet och man sugs in i den dystopiska stämningen. Dmitrij Gluchovskij skapar också en närvaro som gör att man befinner sig i de mörka tunnlarna och känner doften, hör ljuden och ryser till av ett plötsligt iskallt vinddrag.

Bokens slut är paradoxalt nog både slutet och öppet på samma gång. För vi ges en på ett sätt definitiv avslutning samtidigt som rätt frågor lämnas tillräckligt obesvarade så jag blir nyfiken på hur historien fortsätter eller skulle kunna fortsätta. Det viktigaste är att jag känner ingen frustration över att vissa frågor och händelser lämnas öppna.

Lyckligtvis så är en uppföljare på väg, behändigt nog kommer den få titeln Metro 2034, som säkerligen kommer besvara en del funderingar. Fast främst vill jag läsa den för att återse Artiom och åter besöka hans värld i tunnlarna under Moskva.

Lucka 13: 1984

"Storebror ser dig", "dubbeltänk" och "nyspråk". Listan kan göras lång på ord och uttryck som George Orwells klassiska dystopi 1984 bidragit med till vår kulturs begreppssamling.

Jag minns inte exakt när jag för första gången läste om Winston Smith och hans tilltag att börja skriva dagbok. En handling som han vet kommer att leda honom rakt in i tankepolisens grepp.

Winston Smith är dessutom ett utmärkt exempel på en dystopisk hjälte som ser systemet från insidan och inser vad som är fel. Men en sak alla dystopiska romaner har gemensamt är just att hjälten är tragisk och från början är dömd att misslyckas.

Jag minns bara att jag hade sett föräldrarnas ex av romanen stå i bokhyllan (omslaget ser ni på bilden till vänster) och alltid varit fascinerad av bilden med ögonen i siffrorna.

Läste den och fastnade totalt, även om jag nog var lite väl ung för att förstå bokens tema fullt ut, så visste jag ändå att 1984 av George Orwell var en bok jag skulle bära med mig för resten av livet och återvända till den med jämna mellanrum.

Dagens citat: "There is something wrong with a regime that requires a pyramid of corpses every few years." (George Orwell om Sovjetunionen, som han kallade för "det nya ryska imperiet".)

"Writing a book is a horrible, exhausting struggle, like a long bout of some painful illness. One would never undertake such a thing if one were not driven on by some demon whom one can neither resist nor understand." (George Orwell i essän Why I Write)

"Whether he went on with the diary, or whether he did not go on with it, made no difference. The Thought Police would get him just the same. He had committed— would still have committed, even if he had never set pen to paper— the essential crime that contained all others in itself. Thoughtcrime, they called it. Thoughtcrime was not a thing that could be concealed forever." (1984, kapitel ett)

Dystra dystopier och en unik utopi

Är min vana trogen, som den seriepolygamist jag är (när det gäller läsning), och läser flera böcker samtidigt. Har kommit halvvägs genom To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Utan att förekomma framtida recensioner av den så kan jag berätta att jag tycker väldigt mycket om den. Den väcker tankar, frågor och funderingar. En sak jag funderar på väldigt mycket när jag läser boken är hur Harper Lee egentligen lyckades. Vad är det som gör att boken funkar? Vad skapar magin? Men mer om det i ett kommande inlägg.

George Orwell (Bilden är från 1933)

Om ni tittar till höger så ser ni att jag även håller på att läsa George Orwells klassiska kortroman Animal Farm från 1945. Från den är steget i tanken inte långt till Orwells magnum opus Nineteen Eighty-Four. Denna dystopi från 1949 är nog en av de romaner som har påverkat vår moderna kultur mest. Listan är lång på de uttryck som Orwell introducerade för oss. Exempelvis Big Brother, dubbeltänk och tankebrott. Eric Arthur Blair (som var Orwells riktiga namn) gav i förlängningen också upphov till adjektivet orwellian (orwellsk; borde det bli på svenska), ordet beskriver den typ av totalitarism som vi stöter på i både Nineteen Eighty-Four och Animal Farm. Av George Orwells övriga bibliografi kan jag för övrigt varmt rekommendera Burmese Days.


Nineteen Eighty-Four blev film 1984. John Hurt spelade Winston Smith och Richard Burton (i sin sista roll) spelade O'Brien.



Från Nineteen Eighty-Four är sedan steget inte långt att rent allmänt börja fundera kring litterära dystopier. Winston Smith är ju ett utmärkt exempel på en dystopisk hjälte som ser systemet från insidan och inser vad som är fel. Men en sak alla dystopiska romaner har gemensamt är just att hjälten är tragisk och från början är dömd att misslyckas.

Ray Bradbury (Bilden är från 1975)

En dystopisk roman jag är väldigt nyfiken på att läsa är Ray Bradburys Fahrenheit 451. Boken handlar om ett samhälle där böcker är förbjudna. Huvudkaraktären Guy Montag jobbar som "fireman" vilket innebär att han bränner alla böcker han hittar. Men en dag börjar han läsa istället. Romanens titel syftar på den temperatur då papper börjar brinna.
Ray Bradburys roman har blivit något av en kulturell ikon i Amerika. Michael Moore döpte sin film om George W. Bush och kriget mot terrorismen till just Fahrenheit 9/11. Filmens tagline blev också The Temperature at Which Freedom Burns.

Fahrenheit 451 filmatiserades bland annat 1966 med Julie Christie i en av rollerna. Regisserade gjorde François Truffaut.


Andra kända dystopiska romaner (har tyvärr inte läst någon av dem så den här listan är lika mycket för min egen skulle som för er):
Brave New World (1932) av Aldous Huxley
Kallocain (1940) av Karin Boye
A Clockwork Orange (1962) av Anthony Burgess
Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) av Philip K. Dick
The Children of Men (1992) av P.D. James
Oryx and Crake (2003) av Margaret Atwood

Fast i slutändan hade vi inte vetat vad en dystopi är om inte Sir Thomas More (kanske mest känd som en av Henrik VIII:s rådgivare) hade skrivit sin roman Utopia. Ordet utopi betyder ursprungligen "ingen plats" och en utopi är ju i grunden något ouppnåligt.

Det första kända användandet av ordet dystopi är från 1868, då filosofen och politikern John Stuart Mill använde det i en debatt i det brittiska underhuset. Han använde ordet för att fördöma den dåvarande brittiska regeringens irländska politik. Dystopi betyder ordagrant "dålig plats".

Dagens citat: ”Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet. /.../ Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår trygghet, Statens trygghet.” (Utdrag ur Kallocain)

"Whether he went on with the diary, or whether he did not go on with it, made no difference. The Thought Police would get him just the same. He had committed— would still have committed, even if he had never set pen to paper— the essential crime that contained all others in itself. Thoughtcrime, they called it. Thoughtcrime was not a thing that could be concealed forever." (Utdrag ur Nineteen Eighty-Four)

"How inconvenient! Always before it had been like snuffing a candle. The police went first and adhesive-taped the victim's mouth and bandaged him off into their glittering beetle cars, so when you arrived you found an empty house. You weren't hurting anyone, you were hurting only things! And since things really couldn't be hurt, since things felt nothing, and things don't scream or whimper, as this woman might begin to scream and cry out, there was nothing to tease your conscience later. You were simply cleaning up. Janitorial work, essentially. Everything to its proper place. Quick with the kerosene! Who's got a match!" (Utdrag ur Fahrenhet 451)