Jag köpte Metro 2033 på ren känsla. Jag såg den på hyllan i bokhandeln, läste baksidestexten och bläddrade lite i den och kände direkt att denna ska jag chansa på. Och det var en chans jag är glad att jag tog.
Metro 2033 är en annorlunda bok och även omständigheterna kring dess ursprungliga publicering skiljer sig från de traditionella vägar en bok brukar ta för att nå ut till läsarna. Författaren Dmitrij Gluchovskij gjorde den tillgänglig för gratis nedladdning via sin hemsida 2002 och först tre år senare som ett förlag gav ut den på traditionellt sätt.
Sedan dess har den blivit en internationell bästsäljare som översätts till ett flertal språk samt blivit ett populärt dataspel. Och får man tro ryktena så finns det nog en chans att den dyker upp våra biografer inom den närmsta framtiden.
Metro 2033 är post-apokalyptisk dystopi som utspelar sig i Moskvas tunnelbana, vars tunnlar och stationer sägs kunna motstå ett kärnvapenanfall. Runt två decennier före romanen tar sin början har Moskva förstörts i ett förödande kärnvapenkrig. De få överlevande har flytt ner i tunnelbanan och där bosatt sig på de olika tunnelbanestationer.
Med tiden har de människorna anpassat sig och bildat stater nere i underjorden. Vissa, som den mäktiga Hansan, består av flera stationer, medan andra stationer står helt ensamma. Mitt i denna värld får vi möta den unge Artiom, som bor på den fristående stationen VDNCh (uttalas Vedencha) i den norra delen av tunnelsystemet.
Anfall av märkliga mutanter från ytan tvingar ut Artiom på ett uppdrag genom hela tunnelbanan där han får uppleva hela det mikrokosmos som uppstått i jorden under Moskva. Varje stadsstat eller federation har anammat en dominerande ideologi. Exempelvis så är Hansan en kapitalistisk stat medan stationerna längs den röda linjen har slutit sig samman i en hårdför stalinistisk diktatur.
Men det finns även grupper som rör sig utanför det etablerade statssystemet, till exempel ett gäng trotskistiska rebeller. Genom att vi får följa Artioms jakt på frälsning från det onda som hotar människorna i tunnelbanan får vi också en resa och analys av både Ryssland, både dess nuvarande styre och tidigare regimer.
Språket är drivet och man sugs in i den dystopiska stämningen. Dmitrij Gluchovskij skapar också en närvaro som gör att man befinner sig i de mörka tunnlarna och känner doften, hör ljuden och ryser till av ett plötsligt iskallt vinddrag.
Bokens slut är paradoxalt nog både slutet och öppet på samma gång. För vi ges en på ett sätt definitiv avslutning samtidigt som rätt frågor lämnas tillräckligt obesvarade så jag blir nyfiken på hur historien fortsätter eller skulle kunna fortsätta. Det viktigaste är att jag känner ingen frustration över att vissa frågor och händelser lämnas öppna.
Lyckligtvis så är en uppföljare på väg, behändigt nog kommer den få titeln Metro 2034, som säkerligen kommer besvara en del funderingar. Fast främst vill jag läsa den för att återse Artiom och åter besöka hans värld i tunnlarna under Moskva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar