Recension: The Hunger Games Trilogy av Suzanne Collins

Precis efter jag läst sista sidan av sista boken i Hunger Games-trilogin får jag en nästintill obetvinglig lust att genast kasta mig över första boken igen och plöja genom hela serien en gång till. Ett bättre betyg kan knappast ges en bok.

Visserligen hade jag sett filmatiseringen av första boken så jag var ganska säker på att jag skulle tycka om böckerna. Däremot var jag inte beredd på hur mycket jag skulle gilla dem och från första sidan var jag fast.

Hela trilogin utspelar sig i ett dystopiskt framtida Nordamerika som har förvandlats till landet Panem, som styrs av en diktatorisk president. 75 år före berättelsen tar sin början har Panem härjats av inbördeskrig, där huvudstaden slutligen segrade mot de rebelliska distrikten.

Allt sedan dess tvingas distrikten varje år att genom lottning utse en pojke och en flicka som skickas till huvudstaden för att tävla i Hungerspelen. Vilket innebär att ungdomarna släpps in i en arena och får sedan slåss tills bara en person är kvar.

Trilogins huvudperson Katniss Everdeen är en stark och företagsam ung kvinna som egenhändigt försörjer sin mor och syster sedan deras far dog i en gruvolycka. I början av historien blir hon sitt distrikts tribut i Hungerspelen.

Mer av handlingen tänker jag inte avslöja, för jag tänker inte riskera att förstöra läsningen för någon, det enda jag tänker säga att det sedan blir väldigt spännande. Katniss är en huvudperson som går att relatera till.

Jag bryr mig om henne, jag irriterar mig på henne och stundtals fullkomligt hatar jag henne. Hon och de flesta andra karaktärerna är mångfasetterade och realistiska. Trots att det är en science fiction-dystopi.

Suzanne Collins språk är enkelt och drivet, samtidigt som det är kryddat med en egen terminologi som gör att världen hon skapat känns gedigen och trovärdig. Tematiken i berättelsen är uråldrig. Att kämpa för vad som är rätt, att inte låta sig hindras av motgångar och att utvecklas genom att lära av sig av sina fel och misstag.

När den tredje boken är slut är det inte samma Katniss Everdeen som läsaren möter på första sidan. På det sättet kan Hunger Games-trilogin sorteras in i en tradition av bildningsromaner som sträcker sig tillbaka till klassiker som JaneEyre, Den unge Werthers lidande och Candide.

Självklart finns det problem med böckerna. Stundtals har Collins en tendens till upprepande på ett sätt som känns att hon kämpat för att fylla ut (särskilt tredje boken lider av detta). En extra redigeringsomgång hade nog behövts för att tajta till och få upp tempot i berättelsen.

Fast på det stora hela är det en fantastisk serie ungdomsromaner, som precis som Harry Potter-serien, också kan tilltala vuxna läsare. Läs, om ni inte redan har gjort det. I så fall, läs om!

Recension: To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Precis som utlovat i mitt förra inlägg kommer här en recension av Harper Lees (1926-) klassiker To Kill a Mockingbird. I det inlägget skrev jag att boken födde många frågor och funderingar. Den främsta var hur Harper Lee lyckades. Boken är fullkomligt magisk.

Historien omsluter läsaren från första sidan och man dras in Scout Finchs värld. För trots att boken utspelar sig i en tid som ligger relativt nära oss, så känns den ibland mer avlägsen än Tolkiens fantasyvärld.

To Kill a Mockingbird handlar om Jean Louise Finch, känd som Scout, som även är bokens berättare. När historien börjar är hon sex år gammal. Hon bor i den lilla staden Maycomb i Alabama med sin far Atticus, stadens advokat, och sin äldre bror Jeremy (Jem). Tiden är början av 30-talet och depressionen har slagit hårt mot staden och dess omgivningar.

Bokens första del handlar om hur Scout, Jem och deras sommarvän Dill försöker en skymt av den mystiske Boo Radley som bor i huset bredvid Scouts. Boo Radley visar sig aldrig för någon. Den enda anledningen till att grannarna vet att han lever är för att han ännu inte har burits ut med fötterna först. Genom Scouts äventyr ger Harper Lee en ingående presentation av staden, dess befolkning och dess sociala struktur.

I bokens andra del rör sig kring ett uppmärksammat rättsfall. Scouts far Atticus får till uppgift att försvara Tom Robinson, en svart man som anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Med tanke på att historien utspelar sig i en liten stad i det segregerade Alabama på 30-talet, så är det inte svårt att tänka sig hur ett sådant rättsfall påverkar staden. Särskilt när en vit, etablerad man av fin familj åtar sig att försvara en fattig, svart man.

Bokens övergripande tema är förstår rasism. Genom att ingående analysera rasismen i en liten håla i Alabama på 30-talet lyckas Harper Lee belysa den rasism och segregation som fortfarande existerade när boken skrevs. Trots att vi kommit långt på de 50 år som gått är frågan om rasism lika aktuell då som nu. Även om lagar har skrivits om och mycket av den formella rasismen har försvunnit, så lever den fortfarande kvar. Därför är To Kill a Mockingbird fortfarande lika aktuellt då den får läsaren att tänka efter och reflektera över sina egna fördomar, hur små de än är.

Fast Harper Lee behandlar inte bara rasism utan även könsroller i sin bok. Scout Finch har uppfostrats av sin far till en riktig pojkflicka. Något de flesta kvinnor i hennes omgivning förgäves försöker få Scout att uppföra och klä sig som en riktig flicka, då protesterar hon högljutt och förstår inte varför.

Harper Lee anno 1960 och anno 2006

Även klassfrågor är ett av bokens genomgående tema. Atticus syster Alexandra är väldigt stolt över sin familj och dess anor. Hon vägrar att låta Scout vara vän och umgås med pojken Walter Cunningham. Anledningen är att denne kommer från en fattig och obildad familj, dömd att alltid leva på existensminimum och utan fina släktingar att skryta om. För även om familjen Finch har dåligt med pengar så har de fina anor och har alltid tillhört staden Maycombs överklass.

To Kill a Mockingbird kan klassas som en bildningsroman då både Jem och Scout stöter på svårigheter, lär sig från sina erfarenheter och växer som människor. Jem kämpar med frågor om rasism och fördomar medan Scout (som tidigare nämnts) måste lära sig hantera de fasta könsroller och samhällsklasser som dikterar livet för en kvinna i 30-talets USA.

Men övergripande handlar boken om mod och medlidande. Att stå för vem man är och sina åsikter trots att det kan vara ensamt. Att visa medlidande och sympati med de som har det sämre oavsett deras ras, kultur, klass eller kön. I slutändan får jag känslan att Harper Lees övergripande budskap är att man ska leva och låta leva. Att alla människor förtjänar respekt och medkänsla oavsett vem som är deras föräldrar,  vem de blir kära i eller om de tillber en gud eller inte.

Men hur var det nu med magin? Stundtals när jag läste boken fick jag känslan av att Harper Lees koncept borde inte fungera. Att berätta en historia av denna magnitud sedd och filtrerad genom ett barn. Fast istället fungerar det så otroligt bra. För trots sina 50 år på nacken fortsätter To Kill a Mockingbird att vara en viktig bok som berör, utbildar och utmanar.

Boken kom som sagt 1960 och redan 1962 filmatiserades den med Gregory Peck i rollen som Atticus Finch och Robert Duvall som Boo Radley.

Lite kuriosa om Harper Lee. Truman Capote var hennes barndomsvän och sägs ha varit inspirationen till karaktären Dill. Capote ska även ha använt Harper Lee som modell för en karaktär i sin första roman Other Voices, Other Rooms. Hon följde även med hon till Holcomb i Kansas och hjälpte honom med researchen till In Cold Blood. I filmen Capote spelades hon av Catherine Keener och i filmen Infamous av Sandra Bullock. 2007 fick Harper Lee motta Presidential Medal of Freedom, som är USA:s högsta civila utmärkelse.

Dagens citat: "I'd rather you shot at tin cans in the back yard, but I know you'll go after birds. Shoot all the bluejays you want, if you can hit ‘em, but remember it's a sin to kill a mockingbird."
That was the only time I ever heard Atticus say it was a sin to do something, and I asked Miss Maudie about it.
“Your father's right," she said. "Mockingbirds don't do one thing but make music for us to enjoy. They don't eat up people's gardens, don't nest in corncribs, they don't do one thing but sing their hearts out for us. That's why it's a sin to kill a mockingbird." (To Kill a Mockingbird, kapitel 10)

"I never expected any sort of success with Mockingbird. I was hoping for a quick and merciful death at the hands of the reviewers but, at the same time, I sort of hoped someone would like it enough to give me encouragement. Public encouragement. I hoped for a little, as I said, but I got rather a whole lot, and in some ways this was just about as frightening as the quick, merciful death I'd expected." (Harper Lee i en intervju från 1964)

"Well, it's better to be silent than to be a fool." (Harper Lee som svar på en förfrågan om hon ville hålla ett anförande vid en ceremoni.)

Recension: Middlesex av Jeffrey Eugenides

För två månader sedan läste jag ut Middlesex av Jeffrey Eugenides och har sedan dess burit den med mig. Men det är inte förrän nu som jag känner mig redo att skriva en recension.

Berättelsen har helt enkelt snurrat runt i skallen utan att jag har fått någon rätsida på den. Att recensionen har dröjt har till viss del även berott på att jag inte har haft någon riktig press på mig att krysta fram något.

Vilket har varit skönt. Jag har verkligen behövt de här två månaderna att smälta berättelsen om Calliope Stephanides och hennes familj.

"Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i ett undersökningsrum inte långt från Petoskey i Michigan. Läsare med specialkunskaper kan ha stött på mig i doktor Peter Luces avhandling "Könsidentitet hos pseudohermafroditer med brist på 5-alfa-reduktas", publicerad i Journal of Pediatric Endocrinology 1975. Eller så har ni kanske sett mitt fotografi i kapitel sexton i den numera beklagligtvis föråldrade Genetik och ärftlighet. Det är jag som står naken bredvid en längdskala på sidan 578, med en liten svart låda framför ögonen."

Så lyder det inledande stycket i Middlesex. Calliope Stephanides är ett barn som föds med obestämd könstillhörighet och hennes föräldrar väljer att uppfostra Cal som en flicka.

Men boken är inte bara en berättelsen om ett barn som strävar efter att finna sin könstillhörighet och sin sexualitet. Det är en berättelse om hela familjen Stephanides. Om hur farmor Desdemona och farfar Eleutherios, som etniska greker, måste fly från det tidiga 20-talets Turkiet. Vi får följa Callies föräldrar Milton och Tessie och deras strävan efter den amerikanska drömmen.

Jeffrey Eugenides

Genom hela boken löper också berättelsen om den lilla gen som på 1700-talet tar sin plats i familjens arvsmassa och 200 år senare resulterar i att Calliope Stephanides föds med brist på 5-alfa-reduktas. Något som gör att hon ser ut som en flicka, men med manliga hormoner.

Jeffrey Eugenides väver skickligt ihop bokens olika teman och berättelser till en rik gobeläng. Allt sammanhållet av den vuxne Cal Stephanides röst som berättar historien om sig själv, sin familj och sitt DNA.

Redan i första kapitlets första stycke slår Eugenides fast bokens huvudsakliga teman, nämligen återfödelse. Hur man som människa måste starta sitt liv på nytt efter stora, omvälvande händelser. Det gäller inte bara Callie som återföds som man, utan även till exempel Desdemona och Lefty när de måste lämna sitt gamla liv i Turkiet och skapa sig ett nytt i USA.

Bokens andra stora tema är i mina ögon könsidentitet och sexualitet. Hur dessa två konstrueras lika mycket genom egna val, socialt tryck och genetiskt arv. Romanen ställer på sin spets kampen mellan arv och miljö. Skapas vår könsidentitet och sexualitet genom den miljö vi vistas i eller är vi förprogrammerade rent biologiskt?

Det sista temat som vävs in i berättelsens gobeläng rör sig kring ras, etnisk identitet och den amerikanska drömmen. Farmor och farfar Stephanides flyr till USA på grund av etniska motsättningar i Turkiet mellan greker och turkar. Vidare utspelas en stor del av berättelsen i det explosiva 60-talet då bland annat Detroit (berättelsens huvudsakliga geografiska fokus) skakades av kraftiga raskravaller.

Många av berättelsens olika ingredienser syftar till grekisk mytologi. Till exempel jämförs Callie med Minotaurus, som var till hälften tjur och hälften människa. Vidare kallar sig den vuxne Cal, romanens berättare, för Teiresias. En blind siare som också bytte kön, från man till kvinna. Dessutom delar romanens protagonist namn med den episka poesins musa.

Jag har svårt att se några svagheter i Jeffrey Eugenides roman Middlesex. Den väcker så otroligt många funderingar, samtidigt som den får mig som läsare att känna mig mer bildad, mer intelligent. Men den stimulerar inte bara intellektet. Den tar med läsaren på en helt otrolig och stundtals utmattande känslofärd.

Middlesex av Jeffrey Eugenides är en viktig bok, som väcker många nödvändiga funderingar om kön, sexualitet och etnicitet. En modern bildningsroman redo att ta sin plats i 2000-talets litterära kanon.

Dagens citat: "Jag ser här på omslaget till den svenska utgåvan att förlaget lagt tonvikten på immigranttemat och visst kan jag säga att "Middlesex" blev just det. Men det var inte min avsikt från början. Det enda jag bestämt ville var att skriva en bok som var komisk och episk. Jag hade vaga idéer om en modern myt och transformationer av något slag, eftersom förvandlingar intresserar mig. Allt det där simmade omkring, och det som kom först var berättarens röst." (Jeffrey Eugenides i en intervju med DN.)

"The trumpeters, ranging themselves side by side in order, blow one terrific blast: —

'THE TRUTH!
at which Orlando woke.
He stretched himself. He rose. He stood upright in complete nakedness before us, and while the trumpets pealed Truth! Truth! Truth! we have no choice left but confess — he was a woman." (Orlando: A biography av Virginia Woolf)