Ända sedan jag lärde mig läsa har jag älskat böcker. Därför är det inte mer än naturligt att jag har en bokblogg. Här kan du läsa recensioner av både gamla och nya böcker, boktips och en massa annat.
Guy Montag är en brandman, men i den dystopiska framtid han bor i betyder det inte att han bekämpar eld. Hans arbete består i att starta bränder, men inte vilka bränder som helst. Montag och hans kollegor bränner böcker eftersom att äga sådana är ett lagbrott.
Montag börjar dock bli nyfiken på vad som står i alla de böcker som bränns och när en gammal dam hellre bränner sig levande än att leva utan böcker börjar han på allvar ifrågasätta det samhälle han lever i och dess rädsla för det tryckta ordet.
Fast det är inte lätt uppvaknande för Guy Montag som slits mellan sin lojalitet till regimen och nödvändigheten att bevara världslitteraturen åt mänskligheten. En handling som innebär ett explicit uppror mot regminen och dess förtryck av sina egna medborgare.
Guy Montag jobbar som brandman, men han
släcker inte bränder. Hans uppgift är att bränna böcker utan att
göra någon som helst skillnad mellan. Allt ska brännas och
böckernas ägare arresteras för att sedan försvinna spårlöst.
Samhället som Montag lever i
uppmuntrar istället sina invånare att få all sin information, all
fakta och all underhållning från tv. Montags fru Mildred är till
exempel ständigt uppkopplad så till den grad att hon nästan dödar
sig själv när hon inte minns hur många sömntabletter hon tagit.
Men när Montag träffar den 17-årige
Clarisse börjar hans uppvaknande. När han sedan träffar på en
kvinna som väljer att brännas till döds tillsammans med sina
böcker skakas han i sina grundvalar och ger upp sin lojalitet till
det rådande samhällssystemet.
Fahrenheit 451 har av många tolkats
som en roman om censur och det är lätt att dra parallellen till
totalitära ideologiers brännande av misshaglig litteratur. Men Ray Bradburys syfte var att visa ett samhälle som har blivit så
beroende av att all information ska vara lättsmält och färdigtuggad
att till och med den simplaste bok blir ett hot mot den rådande
samhällsordningen.
Och det är ett skrämmande scenario
som Bradbury målar upp. Inte bara för stilstudien i mänsklig
enfald och flockbeteende utan också för att bevarandet av
världslitteraturen till slut blir beroende av enskilda individers
förmåga att minnas.
Namnet på romanen anses syfta på den
temperatur då papper självantänder. I verkligheten är
självantändningspunkten för papper svår att fastställa och kan
variera med flera hundra grader. En apokryfisk historia gör gällande
att Ray Bradbury ringde en slumpmässig brandstation och frågade vid
vilken temperatur papper började brinna och brandmannen som svarade
drog till med 451 grader Fahrenheit.
Det märkliga med juli är att jag orkade läsa överhuvudtaget. George Orwells Nineteen Eighty-Four gick ju ganska smidigt, men läslusten försvann ungefär halvvägs genom första kapitlet av The Crying of Lot 49. Och det faktum att jag precis efter midsommarhelgen köpte alla sju säsonger av Vita huset. Det visade sig vara en stark konkurrent mot böckerna om min uppmärksamhet.
I början av juli deltog jag återigen i kulturpanelen i P4 Radio Kristianstad, där jag diskuterade sommarvanor och ovanor. Samt tipsade lite om kulturkonsumtion som passar sig för sommaren.
Facit för juli blev följande:
* Sex lästa böcker, varav fem romaner och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 1 035 sidor.
* Fyra böcker lästes på engelska, två på svenska.
* Fyra av böckerna har engelska som originalspråk och två har svenska.
Petraeus påpekar också väldigt nyktert att just bokbål är sådant talibaner håller på med. Pastor Terry Jones, som leder Dove World Outreach Center, säger att han kan förstå generalens oro, men att hans kyrka ändå tänker genomföra aktionen. För att skicka ett meddelande till alla radikala islamister.
Vilket meddelande är det? Att fundamentala och högerextrema kristna sekter är lika stora idioter som talibaner. Det enda ett brännande av Koranen kommer att leda till är att de talibaner och andra islamistiska grupper får vatten på sin kvarn. Så nu hoppas jag i slutändan att det inte blir något bokbål, men jag vågar inte hålla tummarna precis.
Terry Jones och hans kyrkas utspel har självklart lett till jämförelser med nazisternas bokbål under 30- och 40-talen, samt med inkvisitionens brännande av subversiv litteratur under medeltiden.
För mig är bokbål något av det värsta som finns. Det handlar inte om att det är papper som bränns eller ens innehållet i böckerna. Det handlar om symboliken. Att man hatar något eller någon så mycket att vill försöka bränna upp deras tankar och åsikter. Representerade av de brända böckerna.
"While on the subject of burning books, I want to congratulate librarians, not famous for their physical strength, who, all over this country, have staunchly resisted anti-democratic bullies who have tried to remove certain books from their shelves, and destroyed records rather than have to reveal to thought police the names of persons who have checked out those titles.
So the America I loved still exists, if not in the White House, the Supreme Court, the Senate, the House of Representatives, or the media. The America I loved still exists at the front desks of our public libraries." (Ur A man without a country av Kurt Vonnegut)
"Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor." (Sagt av Heinrich Heine, vars böcker slängdes på bokbålen i Nazityskland.)
Är min vana trogen, som den seriepolygamist jag är (när det gäller läsning), och läser flera böcker samtidigt. Har kommit halvvägs genom To Kill a Mockingbird av HarperLee. Utan att förekomma framtida recensioner av den så kan jag berätta att jag tycker väldigt mycket om den. Den väcker tankar, frågor och funderingar. En sak jag funderar på väldigt mycket när jag läser boken är hur Harper Lee egentligen lyckades. Vad är det som gör att boken funkar? Vad skapar magin? Men mer om det i ett kommande inlägg.
George Orwell (Bilden är från 1933)
Om ni tittar till höger så ser ni att jag även håller på att läsa GeorgeOrwells klassiska kortroman Animal Farm från 1945. Från den är steget i tanken inte långt till Orwells magnum opusNineteen Eighty-Four. Denna dystopi från 1949 är nog en av de romaner som har påverkat vår moderna kultur mest. Listan är lång på de uttryck som Orwell introducerade för oss. Exempelvis Big Brother, dubbeltänk och tankebrott. Eric Arthur Blair (som var Orwells riktiga namn) gav i förlängningen också upphov till adjektivet orwellian (orwellsk; borde det bli på svenska), ordet beskriver den typ av totalitarism som vi stöter på i både Nineteen Eighty-Four och Animal Farm. Av George Orwells övriga bibliografi kan jag för övrigt varmt rekommendera Burmese Days.
Från Nineteen Eighty-Four är sedan steget inte långt att rent allmänt börja fundera kring litterära dystopier. Winston Smith är ju ett utmärkt exempel på en dystopisk hjälte som ser systemet från insidan och inser vad som är fel. Men en sak alla dystopiska romaner har gemensamt är just att hjälten är tragisk och från början är dömd att misslyckas.
Ray Bradbury (Bilden är från 1975)
En dystopisk roman jag är väldigt nyfiken på att läsa är Ray Bradburys Fahrenheit 451. Boken handlar om ett samhälle där böcker är förbjudna. Huvudkaraktären Guy Montag jobbar som "fireman" vilket innebär att han bränner alla böcker han hittar. Men en dag börjar han läsa istället. Romanens titel syftar på den temperatur då papper börjar brinna.
Ray Bradburys roman har blivit något av en kulturell ikon i Amerika. Michael Moore döpte sin film om George W. Bush och kriget mot terrorismen till just Fahrenheit 9/11. Filmens tagline blev också The Temperature at Which Freedom Burns.
Fast i slutändan hade vi inte vetat vad en dystopi är om inte Sir Thomas More (kanske mest känd som en av Henrik VIII:s rådgivare) hade skrivit sin roman Utopia. Ordet utopi betyder ursprungligen "ingen plats" och en utopi är ju i grunden något ouppnåligt.
Det första kända användandet av ordet dystopi är från 1868, då filosofen och politikern John Stuart Mill använde det i en debatt i det brittiska underhuset. Han använde ordet för att fördöma den dåvarande brittiska regeringens irländska politik. Dystopi betyder ordagrant "dålig plats".
Dagens citat: ”Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet. /.../ Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår trygghet, Statens trygghet.” (Utdrag ur Kallocain)
"Whether he went on with the diary, or whether he did not go on with it, made no difference. The Thought Police would get him just the same. He had committed— would still have committed, even if he had never set pen to paper— the essential crime that contained all others in itself. Thoughtcrime, they called it. Thoughtcrime was not a thing that could be concealed forever." (Utdrag ur Nineteen Eighty-Four)
"How inconvenient! Always before it had been like snuffing a candle. The police went first and adhesive-taped the victim's mouth and bandaged him off into their glittering beetle cars, so when you arrived you found an empty house. You weren't hurting anyone, you were hurting only things! And since things really couldn't be hurt, since things felt nothing, and things don't scream or whimper, as this woman might begin to scream and cry out, there was nothing to tease your conscience later. You were simply cleaning up. Janitorial work, essentially. Everything to its proper place. Quick with the kerosene! Who's got a match!" (Utdrag ur Fahrenhet 451)
_-cropped-.jpg)
_-cropped-.jpg)
