onsdag 29 februari 2012

Februari – Snabbversionen

Blogg- och läsmässigt har februari månad helt enkelt varit under genomsnittet. Orken och lusten har inte varit på topp precis. Bara två böcker har det blivit och fem inlägg om denna sammanfattning räknas med. Fast dock har båda böckerna recenserats.

Facit för februari blev följande:
* Två lästa böcker, båda romaner.
* Sammanlagt sidantal blev 556.
* En bok lästes på engelska och en på svenska.
* Båda böckerna har engelska som originalspråk

Och här har ni läslistan:
* Orlando av Virginia Woolf
* Preludium till Stiftelsen av Isaac Asimov

måndag 27 februari 2012

Recension:
Preludium till Stiftelsen av Isaac Asimov

Isaac Asimov räknas till en av de största författarna någonsin inom science fiction-genren. Tillsammans med Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein räknas han till genrens ”big three”. Hans mest kända verk är Robot-, Imperie- och Stiftelsesviterna. Från början skrivna som separata serier, men efterhand sammanlänkade till en galaktisk historia.

Preludium till Stiftelsen tillhör, trots sin titel, en av Asimovs senare böcker och är skriven för att utveckla karaktären Hari Seldon och förklara bakgrunden till vetenskapen psykohistoria. Vi får följa den unge Hari Seldon när han precis anlänt till Trantor och föreläst om sin teori på en matematisk kongress. Vilket leder till att kejsaren och andra mäktiga krafter vill att han ska utveckla psykohistorien för att passa just deras syfte.

Hari Seldon tvingas därför ut på vad som närmast kan liknas en odyssé genom några av Trantors många sektorer. Under resans gång hittar han nya pusselbitar, infallsvinklar och idéer som utvecklar hans psykohistoria, en vetenskap som ska kunna förutse människlighetens framtida historia och utveckling.

Precis som jag nämnde är Preludium till Stiftelsen inte den första boken i sviten utan faktiskt den näst sista. Den publicerades nästan 40 år efter den ursprungliga Stiftelsetrilogin, som kom i början på 50-talet. Och det märks att författaren har förutsatt att läsaren i alla fall är bekant med Hari Seldon och hans psykoshistoria. Vilket talar för att böckerna ska läsas i den ordning de skrevs. Fast att läsa serien enligt dess inre kronologi innebär inget problem det heller. Det var så jag själv gjorde när jag upptäckte Asimov på 90-talet. Och jag älskar hans science fiction.

Det som imponerar med Asimovs science fiction är den svindlande skala historierna rör sig på. Där andra författare inom genren rör sig närmre människan, men i begränsad geografisk och tidsmässig omfattning. För Asimov placerar det lilla perspektivet i baksätet och behandlar i grunden mänsklighetens villkor och möjliga framtid. Och lyckas göra det intressant.

För som läsare bryr man sig om Hari Seldon och dras in i hans äventyr genom Trantor. För Asimov är en driven berättare även om det stundtals i de mer känslomässiga avsnitten kan bli lite stolpigt. Samtidigt får jag känslan att Hari Seldons tankspriddhet och lite bedårande klumpighet i relationen till sina medmänniskor är en spegling av författaren själv. Det är ju inte direkt någon hemlighet att Isaac Asimov i viss mån såg Hari Seldon som sitt alter ego.

En avslutande kommentar kring översättningen är att tyvärr missar lite ibland. Särskilt kring en del ordlekar Asimov skrev in som i sig blir väldigt svåra att översätta. Tyvärr för det förtar lite av stämning och känns lite klumpigt. Fast samtidigt kan jag ju skaffa böckerna på engelska och slippa det problemet helt och hållet.

tisdag 21 februari 2012

Recension: Orlando av Virginia Woolf

Bryter min pågående bloggkoma (12 dagar sedan senaste inlägget) med att ta mig an en av de främsta romanerna i världslitteraturen; Virginia Woolfs Orlando – A Biography. Jag har i tidigare inlägg lagt ut texten om hur bra romanen är.

I september 2010 skrev jag att Orlando tillsammans med Mrs. Dalloway är de enda argumenten för att Woolf borde fått Nobelpriset i litteratur. Och i min julkalender från 2011 tipsade jag om filmatiseringen av just Orlando.

Nu när jag läser om boken är det en känslomässigt hisnande upplevelse. För eftersom det är ett tag sedan jag läste den hade jag glömt hur den inte bara talar till intellektet utan även hur berättelsen tar med läsaren på en omtumlande och stundtals utmattande resa.

Virginia Woolf
Romanen börjar på 1500-talet och rör sig genom seklerna till 1928. Huvudpersonen är densamma hela tiden. Adelsmannen Orlando, som blir drottning Elizabeths favorit. Han upplever den stora frosten och blir kär på Themsens is. Blir senare både hertig och ambassadör i Istanbul. Halvvägs genom berättelsen förvandlas Orlando till kvinna. Flyttar tillbaka till England och upplever 1700- och 1800-talen, gifter sig och får barn.

I Orlando leker Virginia Woolf med biografigenren och historien har en mycket tydlig berättarröst som leder läsaren genom seklerna. Det enda jag som läsare vet är att berättaren har gjort sin research om Orlando. Vem det är avslöjas aldrig. Är det Orlando själv? En släkting? En älskare? Utan tvekan är det någon som har intim kunskap om Orlandos själsliv.

Språket är elegant och suger fast en i berättelsen. Utan att man märker det rinner tiden och sidorna i väg i en aldrig sinande ström. Ibland stannar historien upp och vältrar sig i en orgie av detaljer både kring rummet och Orlandos sinnesstämning för att sedan föra läsaren vidare.

Vita Sackville-West
målad av Philip de Laszló 
Orlando har kallats för världslitteraturens längsta kärleksbrev och romanen föddes ur Virginia Woolfs kärlek och fascination för författaren Vita Sackville-West. Och det råder ingen tvekan om att karaktären Orlando symboliserar Sackville-West medan andra detaljer i berättelsen representerar personer och platser i Sackville-Wests liv.

För mig är Orlando en fulländad roman. Den berör och utmanar. Jag känner mig smartare efter att jag läst samtidigt som Virginia Woolf lyckas förmedla sin huvudkaraktärs känsloliv på ett sätt som gör att jag inte bara förstår utan även själv känner Orlandos känslor.

Har ni inte läst den, gör det! Har ni läst den, gör det igen! Orlando är hisnande, munter och storslagen roman. En av de bästa som skrivits.

torsdag 9 februari 2012

Bloggkoma och recension

Jädrans vilken bloggkoma jag hamnat i sedan årsskiftet. Över en vecka har gått sedan mitt förra inlägg. Jag är uppenbarligen inte i form. Håller dessutom på att parallelläsa tre olika böcker, utan komma någonstans känns det som för tillfället.

Nåväl tur är väl då att Skånskan i dag publicerade min recension av Ola Nilssons senaste roman Kärleken gömmer minnet. Så jag fick anledning att skriva ett kort inlägg om detta faktum.

Här är länken till recensionen i alla fall. Och böckerna jag läser just nu är Orlando av Virginia Woolf, Röda rummet av August Strindberg och Besatta av Elif Batuman.

onsdag 1 februari 2012

Tack för alla dikter

Foto: Mariusz Kubik
Det är med sorg i hjärtat jag läser nyheten att den polska poeten och essäisten Wisława Szymborska har avlidit i en ålder av 88 år. Szymborska fick Nobelpriset i litteratur 1996 och det är tack vare det priset som jag ens fick upp ögonen för hennes poesi.

Fast hennes fantastiska dikter kommer alltid att leva kvar och jag rekommenderar alla att springa iväg till sin bokhandel eller sitt bibliotek och låna hennes diktsamlingar. Läs och njut av en av vår tids främsta poeter.

Så här löd Svenska Akademiens motivering till att hon fick Nobelpriset i litteratur:
"for poetry that with ironic precision allows the historical and biological context to come to light in fragments of human reality".

NOTERAT

Livet är enda sättet
att beväxa med löv;
hämta andan i sanden,
flyga upp på vingar;

att vara en hund,
eller stryka den över pälsen:

att skilja smärta
från allt som inte är det;

att få plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.

Ett enastående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om

Nedan kan ni se en intervju med Wisława Szymborska från SVT.