Isaac Asimov räknas till en av de största författarna någonsin inom science fiction-genren. Tillsammans med Arthur C. Clarke och Robert A. Heinlein räknas han till genrens ”big three”. Hans mest kända verk är Robot-, Imperie- och Stiftelsesviterna. Från början skrivna som separata serier, men efterhand sammanlänkade till en galaktisk historia.
Preludium till Stiftelsen tillhör, trots sin titel, en av Asimovs senare böcker och är skriven för att utveckla karaktären Hari Seldon och förklara bakgrunden till vetenskapen psykohistoria. Vi får följa den unge Hari Seldon när han precis anlänt till Trantor och föreläst om sin teori på en matematisk kongress. Vilket leder till att kejsaren och andra mäktiga krafter vill att han ska utveckla psykohistorien för att passa just deras syfte.
Hari Seldon tvingas därför ut på vad som närmast kan liknas en odyssé genom några av Trantors många sektorer. Under resans gång hittar han nya pusselbitar, infallsvinklar och idéer som utvecklar hans psykohistoria, en vetenskap som ska kunna förutse människlighetens framtida historia och utveckling.
Precis som jag nämnde är Preludium till Stiftelsen inte den första boken i sviten utan faktiskt den näst sista. Den publicerades nästan 40 år efter den ursprungliga Stiftelsetrilogin, som kom i början på 50-talet. Och det märks att författaren har förutsatt att läsaren i alla fall är bekant med Hari Seldon och hans psykoshistoria. Vilket talar för att böckerna ska läsas i den ordning de skrevs. Fast att läsa serien enligt dess inre kronologi innebär inget problem det heller. Det var så jag själv gjorde när jag upptäckte Asimov på 90-talet. Och jag älskar hans science fiction.
Det som imponerar med Asimovs science fiction är den svindlande skala historierna rör sig på. Där andra författare inom genren rör sig närmre människan, men i begränsad geografisk och tidsmässig omfattning. För Asimov placerar det lilla perspektivet i baksätet och behandlar i grunden mänsklighetens villkor och möjliga framtid. Och lyckas göra det intressant.
För som läsare bryr man sig om Hari Seldon och dras in i hans äventyr genom Trantor. För Asimov är en driven berättare även om det stundtals i de mer känslomässiga avsnitten kan bli lite stolpigt. Samtidigt får jag känslan att Hari Seldons tankspriddhet och lite bedårande klumpighet i relationen till sina medmänniskor är en spegling av författaren själv. Det är ju inte direkt någon hemlighet att Isaac Asimov i viss mån såg Hari Seldon som sitt alter ego.
En avslutande kommentar kring översättningen är att tyvärr missar lite ibland. Särskilt kring en del ordlekar Asimov skrev in som i sig blir väldigt svåra att översätta. Tyvärr för det förtar lite av stämning och känns lite klumpigt. Fast samtidigt kan jag ju skaffa böckerna på engelska och slippa det problemet helt och hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar