Recension: Orlando av Virginia Woolf

Bryter min pågående bloggkoma (12 dagar sedan senaste inlägget) med att ta mig an en av de främsta romanerna i världslitteraturen; Virginia Woolfs Orlando – A Biography. Jag har i tidigare inlägg lagt ut texten om hur bra romanen är.

I september 2010 skrev jag att Orlando tillsammans med Mrs. Dalloway är de enda argumenten för att Woolf borde fått Nobelpriset i litteratur. Och i min julkalender från 2011 tipsade jag om filmatiseringen av just Orlando.

Nu när jag läser om boken är det en känslomässigt hisnande upplevelse. För eftersom det är ett tag sedan jag läste den hade jag glömt hur den inte bara talar till intellektet utan även hur berättelsen tar med läsaren på en omtumlande och stundtals utmattande resa.

Virginia Woolf

Romanen börjar på 1500-talet och rör sig genom seklerna till 1928. Huvudpersonen är densamma hela tiden. Adelsmannen Orlando, som blir drottning Elizabeths favorit. Han upplever den stora frosten och blir kär på Themsens is. Blir senare både hertig och ambassadör i Istanbul. Halvvägs genom berättelsen förvandlas Orlando till kvinna. Flyttar tillbaka till England och upplever 1700- och 1800-talen, gifter sig och får barn.

I Orlando leker Virginia Woolf med biografigenren och historien har en mycket tydlig berättarröst som leder läsaren genom seklerna. Det enda jag som läsare vet är att berättaren har gjort sin research om Orlando. Vem det är avslöjas aldrig. Är det Orlando själv? En släkting? En älskare? Utan tvekan är det någon som har intim kunskap om Orlandos själsliv.

Språket är elegant och suger fast en i berättelsen. Utan att man märker det rinner tiden och sidorna i väg i en aldrig sinande ström. Ibland stannar historien upp och vältrar sig i en orgie av detaljer både kring rummet och Orlandos sinnesstämning för att sedan föra läsaren vidare.

Vita Sackville-West
målad av Philip de Laszló 

Orlando har kallats för världslitteraturens längsta kärleksbrev och romanen föddes ur Virginia Woolfs kärlek och fascination för författaren Vita Sackville-West. Och det råder ingen tvekan om att karaktären Orlando symboliserar Sackville-West medan andra detaljer i berättelsen representerar personer och platser i Sackville-Wests liv.

För mig är Orlando en fulländad roman. Den berör och utmanar. Jag känner mig smartare efter att jag läst samtidigt som Virginia Woolf lyckas förmedla sin huvudkaraktärs känsloliv på ett sätt som gör att jag inte bara förstår utan även själv känner Orlandos känslor.

Har ni inte läst den, gör det! Har ni läst den, gör det igen! Orlando är hisnande, munter och storslagen roman. En av de bästa som skrivits.