Dags att ta del av en gammal skandal

I somras skrev jag en artikel på Skånskans kultursida om karaktären Richard III från Shakespeares pjäs med samma namn. En karaktär som självklart i sin tur bygger på den historiska personen Richard III som var kung av England.

Nu är ju inte Shakespeare den enda författare som inspirerats av detta otroligt fascinerande människoöde. En av dessa är den brittiska deckarförfattaren Josephine Tey som i pusseldeckaren En gammal skandal låter sin hjälte Alan Grant lösa gåtan om Richard III verkligen var skyldig till mordet på de unga prinsarna i Towern.

Samma dag som min artikel om Richard III hade publicerats fick jag låna just Josephine Teys bok av min kollega Håkan J. Han hade läst min artikel på morgonen innan han gick till jobbet och letat fram boken för att sedan låna ut den till mig.

Det var som sagt i somras. Sedan dess har den legat i min bokhylla och det känns ju inte helt rätt. Därför tänkte jag läsa den nu eftersom jag behöver en paus i läsandet av Iain M. Banks.

Ett inlägg bara för att

Jag har inte varit direkt flitig att skriva inlägg på bloggen i juni månad. Det är mycket som händer för tillfället men det betyder inte att jag helt har lämnat böcker och litteratur därhän.

I söndags tog jag en långpromenad med en bekant och det blev även ett tre timmar långt samtal om böcker, författare och genrer. Dessutom har två världsberömda dramatikers pjäser upptagit en del av min tid.

Dels Den inbillade sjuke av Molière, som jag gjort webb-tv om. Dels Richard III av William Shakespeare. Plus då att jag läser Michael Cunningham vilket självklart har inneburit att jag har funderat väldigt mycket kring Virginia Woolf på sista tiden.

Laurence Olivier som just i Richard III i filmen från 1955.

Lucka 24: Richard III

"Now is the winter of our discontent / Made glorious summer by this sun of York;"

Det har blivit julafton och dags att öppna den sista luckan i årets julkalender. Bakom den hittar vi en engelsk kung odödliggjord av barden själv, William Shakespeare. Nu kanske vän av ordning protesterar och menar att Richard III är en pjäs och inte en bok. Då kontrar jag med att en pjäs faktiskt går att läsa tyst för sig själv och jag kan verkligen rekommendera att man gör det med Richard III.

En av de bästa versioner jag sett av denna pjäs är Ian McKellens filmatisering från 1995. Där tar han berättelsen och placerar den i 30-talets England och låter kung Richard bli en fascistisk diktator. Förutom Ian McKellen själv kan man njuta av lysande skådespelarinsatser från bland annat Maggie Smith, Jim Broadbent, Annette Bening, Robert Downey Jr., Kristin Scott Thomas och Nigel Hawthorne.

Dialogen har behållits oförändrad från Shakespeares förlaga vilket väl kontrasterar och kompletterar filmens 30-talsinramning. Dessutom är det uppfriskande att skådespelarna pratar med sina egna dialekter vilket främst innebär att de amerikanska stjärnorna slipper vricka tungan kring tillgjord Queen's English.

Här kommer i alla fall ytterligare en scen och det är den inledande där Ian McKellen levererar en av pjäsens mest kända monologer.

Från Rowling till Shakespeare

I går hade första delen av den sista Harry Potter-filmen premiär. Något som hade gått mig helt förbi tills jag kom till jobbet och läste recensionen, samt kände lite medlidande med de som skulle se 14.30-föreställningen på Royal i Malmö.

Stör mig lite på att jag helt missat att det var dags för Harry Potter-premiär. Visserligen hade jag ändå gått exakt på premiärdagen utan väntat en vecka. Det som stör mig är att jag helt missat den. Föredrar i slutändan böckerna, så det börjar nog bli dags för en omläsning av alla sju, på engelska förstås.

Den 10 december har ytterligare en intressant film premiär, dock bara i USA (vet inte ens om den kommer till svenska biografer). Nämligen Julie Taymors filmatisering av William Shakespeares Stormen. I rollerna syns bland annat Helen Mirren, Djimon Honsou och Alfred Molina.

Här kommer trailern till The Tempest.


Julie Taymor har tidigare gjort film av Shakespeares kanske blodigaste pjäs, Titus Andronicus. I den spelade Anthony Hopkins och Jessica Lange huvudrollerna.

Middagen är serverad

För någon vecka sedan listade jag vilka fem böcker jag skulle ta med mig till en öde ö. Men jag har i tankarna spunnit vidare på samma tema och det är dags att utvidga det lite.

Vilka fem författare skulle jag vilja bjuda in till middag? En svår nöt att knäcka den med, men ett ärligt försök måste jag ju göra. Plus att jag kan alltid komplettera med en lista med bubblare.

1)      William Shakespeare (1564-1616). Det självklara diskussionsämnet här är förstås vem som egentligen skrev alla pjäserna. Det råder ju en ganska så stormig debatt om det verkligen var William Shakespeare från Stratford-on-Avon som var författaren eller om det bara var en pseudonyn. En sammanfattning av debatten hittar du här.

2)      Joyce Carol Oates (1938- ). Med JCO hade jag velat diskutera vad det egentligen är som driver henne som författare och hur hon orkar upprätthålla en sådan produktion. Sedan debuten 1963 har JCO publicerat 39 romaner i eget namn, åtta romaner som Rosamond Smith, tre under pseudonymen Lauren Kelly, 34 novellsamlingar, åtta kortromaner, åtta pjäser, tolv facklitterära verk (essäsamlinger och kritik),  tio diktsamlingar, fem ungdomsromaner och två barnböcker. Sammanlagt 129 verk på 37 år. Inte konstigt att man blir nyfiken på henne.

3)      J.D. Salinger (1919-2010). Här vill jag mest veta allt det vi aldrig fick veta om denna författare vars Räddare i nöden har varit en sådan viktig bok i så många människors liv.

4)      Wisława Szymborska (1923- ). Det var tack vare att Wisława Szymborska fick Nobelpriset 1996 som gjorde att jag började läsa hennes fullkomligt underbara dikter. I mina ögon den främsta poet jag någonsin har läst. Det enda som hade gjort saken bättre hade varit om jag hade kunnat läsa hennes verk på polska.

5)      Dorothy Parker (1893-1967). Ytterligare en fantastisk poet, men anledningen är främst att jag vill få ett smakprov på hennes legendomsusade skarpa humor och förmåga till one-liners.  Bland annat ska hon sagt när hon fick reda på att den förre presidenten Calvin Coolidge hade avlidit: ”How can they tell?”. Till saken hör att Coolidge var berömd för sin fåordighet.

Det var listan, men som sagt det blev en lista med bubblare.

• Selma Lagerlöf (1858-1940)
• Gustaf Fröding (1860-1911)
• Victoria Benedictsson(1850-1888)
• Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008)
• Maria Wine (1912-2003)
• W. Somerset Maugham (1874-1965)
• Toni Morrison (1931-)
• Philip Roth (1933-)
• Agatha Christie (1890-1976)
• Roald Dahl (1916-1990)
• Virginia Woolf (1882-1941)
• Dario Fo (1926-) 

För tillfället kan jag inte komma på fler. Men nu är frågan helt enkelt: "Vilka fem författare vill du bjuda på middag?".

Dagens citat: "Shakespeare — the nearest thing in incarnation to the eye of God." (Laurence Olivier)

"Nothing is accidental in the universe — this is one of my Laws of Physics — except the entire universe itself, which is Pure Accident, pure divinity." (Joyce Carol Oates)

"What I was really hanging around for, I was trying to feel some kind of a good-by. I mean I've left schools and places I didn't even know I was leaving them. I hate that. I don't care if it's a sad good-by or a bad good-by, but when I leave a place I like to know I'm leaving it. If you don't, you feel even worse." (Holden Caulfield i The Catcher in the Rye)

"They say the first sentence in any speech is always the hardest. Well, that one's behind me, anyway. But I have a feeling that the sentences to come - the third, the sixth, the tenth, and so on, up to the final line - will be just as hard, since I'm supposed to talk about poetry." (Wisława Szymborskas Nobelföreläsning)

"Excuse my dust." (Dorothy Parkers förslag till text på hennes gravsten.)