Äntligen! Äntligen! Äntligen!

Alltid lika spännande att se vad som dyker upp när en inte är förberedd. Jag har länge funderat på varför inget svenskt förlag har gett ut Hilary Mantels succé Wolf Hall och dess uppföljare Bring Up the Bodies. Det är min fasta övertygelse att de har potential att bli lika stora succéer på svenska som på sitt originalspråk.

Nåväl, nu behöver jag inte undra längre. Gick nämligen in på Weyler förlags hemsida för att leta upp information om Alain Mabanckou. Och vad hittar jag bredvid hans porträtt på författarsidan om inte ett foto på Hilary Mantel. Jag klickar vidare och kan nöjt konstatera att i augusti kommer Wolf Hall på svenska. Så ni som inte har läst den och helst vill göra det på svenska. Grattis! Ni har verkligen något att se fram emot.

Dessutom har BBC köpt tv-rättigheterna till Hilary Mantels epos om Thomas Cromwell. Vilket innebär att i slutet av 2013 kommer miniserien Wolf Hall ha premiär. Mumma! Många bra nyheter på samma dag. Och Mantel håller på att skriva den sista delen av trilogin om Cromwell, som bär titeln The Mirror and the Light.

Recension: A Clockwork Orange av Anthony Burgess

A Clockwork Orange är kanske författaren Anthony Burgess mest kända verk. Mycket tack vare Stanley Kubricks filmatisering från 1971. Burgess själv var gravt missnöjd med att denna kortroman blev så berömd och omtalad. Själv ansåg han att han åstadkommit mycket som var bättre, bland annat hans librettor och hans utforskningar av Shakespeares texter.

Anthony Burgess var med rätta rädd för att han enbart skulle bli berömd som mannen som skrev boken som ligger till grund för en populär och kontroversiell film. Så här i eftertankens kranka blekhet var det nog en farhåga som kan anses vara högst berättigad. För med handen på hjärtat; vem av er som har sett filmen, har läst boken?

Berättelsens huvudperson (och dess ödmjuke berättare) Alex är en 15-årig ligist. Han leder ett gäng med tonårskillar som struntar i skolan på dagarna och på nätterna ägnar sig åt droger och ultravåld. Men för Alex tar historien en oväntad vändning när han grips av polisen och döms till fängelse för mord.

Anthony Burgess

Under sin tid i fängelset väljs han ut som försökskanin där han genom aversionsterapi och betingning ska fås att ge upp sin våldsamma livsstil. Experimentet lyckas men driver honom rakt in i armarna på en grupp oppositionspolitiker som mer än gärna utnyttjar honom för att sätta dit den sittande regeringen.

Med en språklig lekfullhet och experimentlusta kastar Anthony Burgess oss in i Alex huvud. Allt ses genom huvudpersonens ögon, alla skeenden filtreras genom hans känslor. Alex går inte att lita på, men samtidigt är hans ord de enda som vittnar om vad som hänt, så vi tvingas till att se endast hans sida av saken.

Språket i A Clockwork Orange är ett kapitel för sig. Anthony Burgess, som den lingvist och polyglott han var, skapade ett eget språk när han skrev boken. Nadsat är en blandning av engelska, ryska och cockneyslang. Alex använder utan urskillning och struntar högaktningsfullt om läsaren förstår eller inte. För Alex är det viktigare att behålla sin särart, sitt språk och inte böja sin nacke en millimeter för att anpassa sig till samhällets regler.

Att Anthony Burgess skapade ett unikt språk för boken ger berättelsen en tidlöshet. För trots att A Clcokwork Orange är skriven 1960, så utspelar den sig i en odefinierbar framtid som ständig skjuts framför oss. Det gör att Burgess utforskning av den fria viljan att välja mellan gott och ont och förtrycket av denna som ett botemedel mot ondska samt människans inneboende våldsamma natur ständigt är aktuell och läsvärd.

Recension: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Det har varit ett tag sedan jag senast tjatade om Kazuo Ishiguro här på bloggen. Märkligt med tanke på att han är en av mina favoritförfattare, särskilt då hans debutbok, den lågmälda och underbart vackra Återstoden av dagen.

Mister Stevens är butler på det storslagna Darlington Hall, en gång hem till en av Storbritanniens mest inflytelserika familjer. I romanens nutid har det sålts till en amerikan, mister Farraday, och reducerats till en pittoresk relik från en svunnen era.

En dag får Stevens ett brev från miss Kenton, den förra hushållerskan, vilket får minnena från svunna tider att skölja över honom. Under en ensam bilfärd för att besöka henne tänker Stevens tillbaka till en tid då det kryllade av både herrskap och tjänstefolk på Darlington Hall. En tid då godset hamnade i händelsernas centrum.

Med en ömsint fingertoppskänsla mejslar Ishiguro fram en överväldigande vacker och utsökt skulpterad berättelse om pliktkänsla, ånger och värdighet. Sociala konvenanser och stelbenta hierarkier bildar en nästintill ogenomtränglig mur mellan karaktärerna både inom och mellan klasserna.

Fast det är karaktärerna som lyfter boken. Framförallt då huvudpersonerna mister Stevens och miss Kenton. Varsamt koreograferar Ishiguro deras intrikata tassande runt varandra. Missade tillfällen och känslor som bubblar under ytan. Känslor som ständigt hotar att bryta fram och störa balansen.

Allt detta sker mot bakgrund av ett Europa som är ur balans, där lord Darlington med hjälp av privat gentlemannadiplomati försöker hindra det krig som hägrar i fjärran. Ett krig som med tiden visade sig vara oundvikligt.

Min första kontakt med Ishiguros fantastiska berättelse var filmatiseringen från 1993 med EmmaThompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Denna väckte självklart min nyfikenhet inför boken. Och det var med glädje jag kunde konstatera att Ishiguro utan några som helst problem tillfredsställde min högt uppskruvade förväntningar.

Recension: The English Patient av Michael Ondaatje

En ensam kanadensisk sjuksköterska vårdar en svårt brännskadad pilot i en villa på den italienska landsbygden. Andra världskriget har precis slutat och allierade soldater rör sig genom landet. Några av dem stannar till och blir kvar vid villan. Långsamt börjar den brännskadade patienten att avslöja sin historia.

The English Patient är en av mina favoritfilmer och därför kändes det bara naturligt att läsa boken som filmen är baserad på. Michael Ondaatje har åstadkommit en finstämd och tragisk berättelse om kärlek.

Med ett böljande vackert språk väver Ondaatje ihop sina karaktärers öden. Historien följer ingen rak linje utan författaren hoppar fram och tillbaka i tiden. Min enda invändning är att språket är så följsamt att all friktion försvunnit. Hur vackert och bra det än är så blir det ingen utmaning som leder till eftertanke.

Fast i förhållande till hur bra boken faktiskt är just den invändningen marginell. För att läsa romanen The English Patient är en lika stor njutning som att se filmatiseringen från 1996 med Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas i huvudrollerna.

Längtan till hösten

Jeffrey Eugenides

Märkligt! Jag har inte ens hunnit påbörja min semester förrän jag längtar till hösten. Fast min längtan rör det faktum att jag förra veckan lämnade in min önskelista på recensionsböcker till min redaktör på Skånska Dagbladet.

Överst på den står två böcker jag ser fram emot så mycket att det nästan värker lite i kroppen. Den ena är första boken i Jonas Gardells nya trilogi Torka aldrig tårar utan handskar och jag hoppas självklart få recensera hela trilogin. Den andra är Jeffrey Eugenides roman En kärlekshandling.

Jeffrey Eugenides är en stor favorit bland samtida amerikanska författare. Hans texter har förtrollat mig ända sedan jag läste hans magnum opus Middlesex, som är en bok alla borde läsa. I min mening handlar det om ren allmänbildning.

Därför håller jag just nu på att läsa hans första roman The Virgin Suicides. Återkommer med recension av den så fort jag läst färdigt. Tills dess bjuder jag på trailern till Sofia Coppolas filmatisering av just den boken.

Dags att stilla min nyfikenhet

En av mina favoritfilmer är AnthonyMinghellas The English Patient med Ralph Fiennes, Kristin ScottThomas och Juliette Binoche i de största rollerna. Märkligt då att jag aldrig har läst romanen den bygger på. Skriven av den kanadenisk-lankesiska författaren Michael Ondaatje. Boken publicerades 1992 och vann Bookerpriset samma år. Fast nu ska jag bättra mig och se om jag kommer att gilla romanen lika mycket som filmen.

En annan författare jag har varit nyfiken på under en mycket lång tid är Thomas Pynchon. Ända sedan han parodierades i The Simpsons faktiskt. Det ledde till att jag läste på om författaren, som anses vara en ständig amerikansk Nobelpriskandidat. Pynchon är också känd för att vara extremt tillbakadragen. Det finns ytterst få kända fotografier av honom och det är inte ens känt var han bor. Trots min nyfikenhet har jag ännu inte läst honom, men det tänkte jag rätta till genom att läsa hans kortroman The Crying of Lot 49 från 1966.

Recension: By Nightfall av Michael Cunningham

Peter Harris är en välbärgad gallerist i New York. På ytan lever han ett lyckligt liv tillsammans med sin hustru Rebecka. Det enda molnet på himlen är hans dålig relation med dottern Beatrice. Men när hans frus lillebror Mizzy (han heter egentligen Ethan) anländer för ett längre besök vänds hela hans värld upp och ner.

Michael Cunningham är en driven berättare och med sin By Nightfall utforskar han medelåldern och de känslor som uppstår när livskrisen slår till. Det är ett genomträngande och ömsint porträtt han målar upp av sin huvudfigur som brottas med tankar kring sin sexualitet, dödlighet och lojalitet till hustrun och familjen.

By Nightfall är skriven med en vacker och lättflytande prosa. Språket suger fast läsaren och vägrar släppa taget. När jag läser boken blir det tydligt att en stor inspiration för Michael Cunningham är Virginia Woolf och hennes användande av medvetandeström. Det enda som stundtals stör är författarens tendens att namedroppa andra kända författare. Lite som han vill att läsaren absolut inte missar alla hans inspirationskällor.

Michael Cunningham är nog mest känd för sin roman The Hours som vann Pulitzerpriset och filmatiserades med Meryl Streep, Nicole Kidman och Julianne Moore i huvudrollerna. The Hours är en parafras till Virginia Woolfs mästerverk Mrs. Dalloway från 1925. Och tyvärr så bra som The Hours är inte By Nightfall. Jag hade dessutom gärna sett att den varit lite längre så att alla intressanta sidospår hade kunnat utforskas ordentligt.

Med det sagt så är By Nightfall en intressant och rörande roman som jag varmt kan rekommendera alla att läsa.

Då var det dags igen för julkalendern

Nu är det snart bara en månad kvar av året och mindre än en månad kvar till julafton. Därmed är det dags att återuppliva julkalendern. Förra året publicerade jag ett boktips om dagen från den 1 december till och med julafton. Då var temat helt enkelt 24 böcker jag tycker om och ville rekommendera till er läsare.

Årets julkalender kommer att ha tema film. Det innebär att jag från och med torsdag kommer att publicera ett inlägg om dagen som kommer att handla om en bra bok, som blivit en bra film eller tv-serie. Listan på vilka böcker och filmer det blir är redan klar, så när som en eller två poster. Men det ska nog ordna sig i slutändan.

På torsdag öppnas den första luckan. Var med redan från början.

Så var denna saga all

Då var Harry Potter ett avslutat kapitel. För nu har jag sett den sista filmen. Visserligen kommer jag ändå att återvända till både böckerna och filmerna i framtiden. Men det kommer ju aldrig bli samma känsla som när man läste böckerna och såg filmerna för första gången. Magin kommer alltid att finnas där om än i annorlunda.

Harry Potter-böckerna fängslade mig från första sidan till den sista. Och filmerna har jag alltid varit mycket nöjd med för de har, enligt mig, inte förlorat något i överföringen till filmerna. De två första böckerna var ganska så trevande och det märks att Rowling inte har haft någon riktig koll på var allt skulle hamna i slutändan. Samma sak med filmerna och det är främst andra boken och filmen som är de svagaste länkarna i Harry Potter-kedjan. Av böckerna är det femte och sjunde boken som har varit starkast, samma när det gäller filmerna.

Det bästa med hela Harry Potter-sagan har ju faktiskt varit att böckerna har vuxit upp tillsammans med Harry. För ju äldre Harry har blivit desto vuxnare och mörkare har böckerna blivit i språk och skildring. Sedan är det alltid uppfriskande med en hjälte som inte alltid är perfekt ut i fingerspetsarna. Stundtals i böckerna är ju Harry en fruktansvärd liten pubbeunge som man bara ville ge en örfil och säga åt honom att skärpa sig en smula. Det vill säga J.K. Rowling har lyckats med att göra sin hjälte mänsklig.

Trots att detta var sista filmen så kommer Harry Potter aldrig att försvinna ut i periferin. För jag kommer alltid att vilja läsa om böckerna och se om filmerna.

HP-maraton kanske när sista filmen kommer på DVD?

Vissa dagar är bara bäst!

Inte riktigt hela uppslaget fick plats på fotot, men ni fattar!

Lyckan var total i morse när jag slog upp i tidningen och fick se min artikel om David Lynchs filmatisering av Frank Herberts Dune i tryck. Den utgör första delen i kultursidans sommarserie om böcker och film. 

Jag har verkligen kämpat med artikeln eller rättare sagt artiklarna för att få till dem. Sammanlagt blev det nog en sex eller sju omskrivningar av den innan jag var nöjd. Men bäst av allt var att få se kollegan Elins fantastiska redigering av uppslaget och hur kollegan Maria fick till puffen på webben.

Så se nu till att klicka på länkarna och läs mitt alster!

Indirekt litteraturhelg

Egentligen hade jag tänkt ägna merparten av helgen åt att läsa ut Lionel Shrivers Priset man betalar, men det blev det inte mycket av. När det gäller just den boken så står jag fortfarande och stampar på stället där jag avslutade i fredags.

Istället blev det en helg som indirekt gick i litteraturens tecken. I lördags umgicks jag med min underbara vän Bladskan. Vi fikade, lagade middag och drack vin. Och inte att förglömma tjattrade om allt mellan himmel och jord. Tanken var att kvällens höjdpunkt skulle bestå av att vi tittade på den svenska filmen Skenbart och dricka skumpa, som en liten hyllning till Lena Nyman.

Tyvärr fick vi inte tag på just den filmen, utan istället köpte jag alla fyra säsonger av den klassiska tv-serien Jeeves and Wooster, med Stephen Fry och Hugh Laurie i huvudrollerna. Serien bygger såklart på P.G Wodehouses Jeeves-romaner. Tv-serien är fantastiskt rolig och underbar, inte minst för den otroliga art deco-vinjetten som inleder varje program.

Albert Camus (1913-1960)

Söndagen bjöd också på en del litterära referenser. Gick på bio och såg den franska feelgood-filmen Mina eftermiddagar med Margueritte. Och i den förekommer det en del referenser till olika författare, främst då Albert Camus.

Hans två mest kända verk är Pesten och Främlingen. Just Pesten finns i min bokhylla. Det var nog sju år sedan jag köpte den, men har tyvärr inte läst den än. Fast någon gång lär väl även läsandet av den inträffa.

Dagens citat: "When a war breaks out, people say: "It's too stupid; it can't last long." But though the war may well be "too stupid," that doesn't prevent its lasting. Stupidity has a knack of getting its way; as we should see if we were not always so much wrapped up in ourselves." (Ur Pesten av Albert Camus.)

Bertie Wooster: You bloody well are informed, Jeeves! Do you know everything?

Jeeves: [hesitates] I really don't know, sir.

"A serious and good philosophical work could be written consisting entirely of jokes." (Ludwig Wittgenstein)

Trög fortsättning...Bah! Humbug!

I föregående inlägg gnällde jag på mig själv att jag hade haft så lite läslust i februari och att jag hade varit dålig på att ta mig tid till läsning. Och nu sitter jag här och har precis sträckläst Agatha Christies And Then There Were None.

En fullkomligt fantastisk deckare är det också och trots att jag ändå kom ihåg vem som låg bakom hela mordhistorien, så blev jag flera gånger överraskad och bortkollrad av den kära dame Agatha.

Nedan följer trailern från 1974 års filmatisering med bland andra Orson Welles, Richard Attenborough och Gert Fröbe i några av rollerna.

Elementärt min käre Watson

Det här är ju egentligen en bokblogg men jag tänker ägna detta inlägg åt tre tv-serier, men för att sidospåret ska kännas logiskt tar jag avstamp i litteraturen. För jag börjar med sir Arthur Conan Doyles legendariska detektiv Sherlock Holmes och hans medhjälpare dr. John Watson.

Det är säkert tjugo år sedan jag senast läste Sherlock Holmes-böcker (och då fyller jag 32 i dag), men lusten för en omläsning ökade exponentiellt när jag såg Guy Ritchies filmatisering och än mer så när jag började följa BBC:s mästerliga tv-serie som placerar geniet från 221b Baker Street i vår moderna tid. En stor eloge till Benedict Cumberbatch och Martin Freeman för deras tolkningar av Holmes respektive Watson.

Och som om det inte var nog så bjöds vi under lördagskvällen på en premiär av ytterligare en grandios brittisk tv-serie. Downton Abbey fick mig fast på kroken från första stund och jag njöt av varje minut av första avsnittet. Underbara skådespelarinsatser av en ypperlig ensemble ledd av legendaren dame Maggie Smith.

Men det var ju inte för utan jag drog paralleller till 70-talsserien Upstairs, Downstairs, som jag är gravt beroende av. Men självklart påmindes jag också om andra enastående brittiska kostymdramer, som Gosford Park, Återstoden av dagen och Brideshead Revisited. De två sistnämnda är filmatiseringar av två litterära mästerverk skrivna av Kazuo Ishiguro respektive Evelyn Waugh.

Apropå Upstairs, Downstairs så sände BBC under julhelgen en sjätte, nyinspelad säsong av serien som utspelar sig sex år efter originalserien slutade.

2011 är novellens år

E. Annie Proulx, John Ajvide Lindqvist, Petina Gappah,
Italo Calvino, Joyce Carol Oates, Isaac Asimov

Då var det beslutat. 2011 ska bli novellens år här på bloggen. Eller rättare sagt så bestämde jag mig för att börja läsa fler novellsamlingar.

Varför då? Dels för att jag har några stycken som ligger i min läshög redan och väntar på att bli lästa, dels för att jag i grund och botten tycker om formatet, dels för att jag kände att jag behövde ett litet projekt som kan hållas i gång under året.

Dessutom fick jag då en anledning att beställa lite böcker. Så i söndags kväll skickades en beställning i väg på fyra böcker, varav två novellsamlingar. Jag köpte Close Range: The Wyoming Stories av E. Annie Proulx, samlingen innehåller bland annat novellen Brokeback Mountain, som låg till grund för filmen med samma namn. Dessutom inhandlades I, Robot av Isaac Asimov.

Följande är en lista på de novellsamlingar jag tänker läsa under året, en lista som kommer att utökas allt eftersom:
Dear Husband av Joyce Carol Oates
Sorgesång för Easterly av Petina Gappah
Close Range: Wyoming Stories av E. Annie Proulx
Kosmokomik av Italo Calvino
Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist
Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist
I, Robot av Isaac Asimov

Förutom novellsamlingarna passade jag även på att beställa två romaner av Philip Roth som jag har suktat efter under en längre tid, nämligen Portnoy's Complaint och Nemesis.

Dagens citat: "Reading Calvino, you're constantly assailed by the notion that he is writing down what you have always known, except that you've never thought of it before. This is highly unnerving; fortunately, you're usually too busy laughing to go mad. I can think of no finer writer to have beside me while Italy explodes, Britain burns, while the world ends." (Salman Rushdie om Italo Calvino)

"Tell you what, we coulda had a good life together, fuckin' real good life! Had us a place of our own. But you didn't want it, Ennis! So what we got now is Brokeback Mountain! Everything's built on that, that's all we got boy, fuckin' all. So I hope you know that, if you don't never know the rest! You count the damn few times we have been together in nearly twenty years and you measure the short fucking leash you keep me on, and then you ask me about Mexico and tell me you'll kill me for needing somethin' I don't hardly never get. You have no idea how bad it gets! I'm not you... I can't make it on a coupla high-altitude fucks once or twice a year! You are too much for me Ennis, you son of a whoreson bitch... I wish I knew how to quit you." (Jack Twist i Brokeback Mountain)

"Jack, I swear." (Ennis Del Mar i Brokeback Mountain)

Låter de nya drömmarna leva

Nu har det varit 2011 i lite mer än en vecka, men än så länge känns det som året går lite på sparlåga. Fast nu i januari kommer en av årets första litterära höjdpunkter för mig.

Då kommer nämligen John Ajvide Lindqvists Låt de gamla drömmarna dö. En antologi med kåserier, noveller  och recensioner.

Antologins titel är tagen från en av novellerna som ingår i samlingen. I den novellen får vi reda på hur det gick för Oscar och Eli från Låt den rätte komma in.

Fast innan dess hade det kanske varit på sin plats att läsa om just Låt den rätte komma in. Något jag blev otroligt sugen på efter att jag såg filmen i lördags tillsammans med mina vänner Anna och Mattias.

Fast inför 2011 har jag en förhoppning, nej ett önskemål. Att Tomas Alfredsson tar sig an John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna och gör en lika bra fil av den, som av Låt den rätte komma in.

Lucka 21: Timmarna

Virginia Woolfs roman Mrs. Dalloway (som jag skrev om i lucka nummer åtta) innehar den egentliga huvudrollen i Michael Cunninghams roman Timmarna (The Hours).

Boken utspelar sig i tre olika tidsperioder, där varje just Mrs. Dalloway står i centrum. 1923 träffar vi på just Virginia Woolf när hon precis har påbörjat arbetet med boken. 1949 möter vi Mrs. Brown, hemmafrun som bor i en förort med sin make och son, som läser romanen. Slutligen hamnar vi i slutet av 90-talet där Clarissa Vaughan är mrs. Dalloway.

Förutom att Woolfs roman spelar en så stor roll i berättelsen så använder Michael Cunningham sig av medvetandeström. En berättarteknik som Virginia Woolf använde sig av och hjälpte till att introducera. The Hours var dessutom hennes arbetsnamn på just romanen Mrs. Dalloway.

Anledningen till att jag överhuvudtaget fick upp ögon för Michael Cunninghams roman (och Mrs. Dalloway för den delen) är Stephen Daldrys fantastiska filmatisering från 2002 med Nicole Kidman som Virginia Woolf, Julianne Moore som Mrs. Brown och Meryl Streep som Clarissa Vaughan.

Bonjour, mon bel ami – Goddag, min fine vän

Guy de Maupassant

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur att jag tycker väldigt mycket om Guy de Maupassants noveller och då främst hans mest kända berättelse Fettpärlan (Boule de suif). Fast Maupassant skrev också en del romaner och hans andra roman Bel ami ska bli film, något jag upptäckte i dag när jag slösurfade på Wikipedia.

Bel ami handlar om den skrupelfrie Georges Duroy och hur denne gör en klassresa, från fattig underofficer till inflytelserik journalist och chefredaktör. På vägen dit avverkar han både vänner och älskarinnor. Allt enligt principen att ändamålen helgar medlen.

Minns att jag tyckte väldigt mycket om boken när jag läste den för många herrans år sedan. Därför är jag sugen nu på att se hur filmen blev.

I maj 2011 har filmen med Robert Pattinson, Uma Thurman, Christina Ricci och Kristin Scott Thomas i huvudrollerna premiär. Min enda invändning, utan att ha sett filmen, är just Robert Pattinson. Jag är väldigt skeptisk till att han skulle klara av att spela Georges Duroy, men jag kan ju inte ändra rollbesättningen så jag får väl ge honom en chans att bevisa sig.

Tänkte först bädda in trailern till filmen här i inlägget, men tyckte inte att den gav en särskilt klar bild av filmen, så den slipper ni. Oavsett hur filmen artar sig i slutändan så rekommenderar jag att ni läser boken. Jag tänker själv försöka få in en omläsning av den innan maj.

Dagens citat: "I entered literary life as a meteor, and I shall leave it like a thunderbolt." (Guy de Maupassant, citerad av Pol Neveux.)

"I started out very quiet and I beat Mr. Turgenev. Then I trained hard and I beat Mr. de Maupassant. I’ve fought two draws with Mr. Stendhal, and I think I had an edge in the last one. But nobody’s going to get me in any ring with Mr. Tolstoy unless I’m crazy or I keep getting better." (Ernest Hemingway)

Från Rowling till Shakespeare

I går hade första delen av den sista Harry Potter-filmen premiär. Något som hade gått mig helt förbi tills jag kom till jobbet och läste recensionen, samt kände lite medlidande med de som skulle se 14.30-föreställningen på Royal i Malmö.

Stör mig lite på att jag helt missat att det var dags för Harry Potter-premiär. Visserligen hade jag ändå gått exakt på premiärdagen utan väntat en vecka. Det som stör mig är att jag helt missat den. Föredrar i slutändan böckerna, så det börjar nog bli dags för en omläsning av alla sju, på engelska förstås.

Den 10 december har ytterligare en intressant film premiär, dock bara i USA (vet inte ens om den kommer till svenska biografer). Nämligen Julie Taymors filmatisering av William Shakespeares Stormen. I rollerna syns bland annat Helen Mirren, Djimon Honsou och Alfred Molina.

Här kommer trailern till The Tempest.


Julie Taymor har tidigare gjort film av Shakespeares kanske blodigaste pjäs, Titus Andronicus. I den spelade Anthony Hopkins och Jessica Lange huvudrollerna.

"...live as a monster, or die as a good man..."

Måndagskvällen tillbringades i sällskap med min gode vän Gustaf (hans blogg), god mat, gott vin och en väldigt bra film. Vi såg nämligen Shutter Island, med bland annat Leonardo DiCaprio och sir Ben Kingsley, mästerligt regisserad av Martin Scorsese. Filmen bygger på thrillern Patient 67 (Shutter Island) av den amerikanske författaren Dennis Lehane.

Jag är ju ingen större fantast av deckare och annan krimlitteratur. Om jag ska ta del av den genren föredrar jag filmen som medium. De få undantagen har varit Agatha Christie och Minette Walters, som jag för övrigt har haft väldigt stor behållning av.

Fast nu var Shutter Island så fantastiskt bra att jag känner ett otroligt sug efter Dennis Lehanes böcker i allmänhet och Patient 67 i synnerhet.



Dagens citat: "He reminds me of that excitement when De Niro and I stumbled upon a way of working together - a similar kind of energy to the actors in the 1970s. It’s very rare for me to find that kind of connection again. Leo will give me the emotion where I least expect it and could only hope for it about three or four scenes. And he can do it take after take." (Martin Scorsese om Leonardo DiCaprio.)

"Don't you get it? You're a rat in a maze." (Karaktären George Noyce spelad av Jackie Earle Haley.)

"You're smarter than you look, Marshall, that's probably not a good thing." (Karaktären Rachel Solando spelad av Patricia Clarkson.)

Recension: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Har under några dagar suttit och filat på recensionen av Never let me go av Kazuo Ishiguro. Jag har letat efter orden och känt att jag inte riktigt fått till det. Anledningen tror jag beror på, som jag även skrev i ett tidigare inlägg, att berättelsen höjer inte min puls nämnvärt.

Boken väcker inga starka känslor i någon riktning. Det är väl inte likgiltighet precis, men det hamnar väldigt nära. För det är ändå en berättelse som borde väcka frågor och känslor. Den enda frågan jag ställde mig efter att ha läst Never let me go var: ”Jaha, vad ska jag läsa nu?”

Vad handlar då boken om? De tre vännerna Kathy, Ruth och Tommy växer upp på internatskolan/barnhemmet Hailsham. De uppmuntras att uttrycka sig konstnärligt och bland deras bästa verk gör den mystiska Madame ett urval. Enligt ryktet ställs det ut i hennes speciella galleri.

Långsamt lär barnen sitt verkliga syfte i livet. De har nämligen klonats och ska i framtiden användas som mänskliga reservdelsbanker. Ett öde de med tiden blir väldigt medvetna om och accepterar. Under tiden fram tills dess att donationerna sätter igång jobbar de som vårdare.

Och det är just som vårdare Kathy jobbar när historien tar sin början. Under sina ständiga resor genom det alternativa Storbritannien historien utspelar sig i tänker tillbaka på sin uppväxt på Hailsham och sina vänner där. Främst då Ruth och Tommy.

Never let me go är självklart berättelsen om en alternativ verklighet där människor klonas för att på så sätt tillhandahålla reservdelar åt resten av befolkningen. Vilket borde väcka indignation då människan i en sådan verklighet delas upp i ett A- och ett B-lag. De riktiga människorna kontra de organiska reservdelsbehållarna.

Men Never let me go är också berättelsen om vänskap och kärlek. Om att minnas och hur vår hjärna omformar minnen och händelser så att det passar in i vår begreppsvärld. Hur vi formas som personer i samklang med vår omgivning.

Boken är skriven i första person och det är Kathy som är berättaren. De två första delarna fungerar som tillbakablickar på hennes tid vid Hailsham och The Cottages, medan den tredje delen utspelas i romanens nutid. Ett grepp som funkar mycket bra och mycket av romanens drivkraft ligger i konflikten mellan hur Kathy minns saker och ting, jämfört med hur hennes vänners hågkomster ser ut.

Prosan är rak och Ishiguro har verkligen hittat en berättarröst som känns verklig och berättar verkligt. För i verkligheten när en person ska berätta en anekdot eller ett minne följer hon inte en rak linje, utan det blir utvikningar åt alla håll.

Kazuo Ishiguro
Foto: Mariusz Kubik, 2005

På samma sätt är det med Kathy. Många gånger när hon börjar berätta en episod gör hon en utvikning om något helt annat för att sedan återvända till inledningen och det huvudsakliga resonemanget. I grunden något bra eftersom det stärker känslan av att romanen berättar något som har hänt på riktigt, men i längden blir det lite tröttsamt med dessa ständiga utvikningar. Särskilt när det inte känns relevant för själva handlingen.

Det bästa med boken är ändå att Kazuo Ishiguro lyckas frammana en väldigt stark känsla av ett underliggande hot. Man vet att allt inte står rätt till, det känns ända in i ryggmärgen, men det går inte att peka ut något konkret hot. Tyvärr räcker det inte till.

En roman behöver mer än en grundläggande stämning och ett bra språk för att jag ska bli riktigt berörd. Jag behöver karaktärer som får mig att känna samma saker som de känner. Jag behöver karaktärer att älska och att hata. Något den här boken inte ger mig.

Men det är något jag vet att Kazuo Ishiguro kan ge mig. En av de bästa läsupplevelser jag haft är Återstoden av dagen. Inte för att den boken bjuder på några större känslostormar eller för att karaktärerna är några kringdrivande hysterikor med nerverna på utsidan.

Utan för att där lyckas Ishiguro få mig engagerad i butlern Stevens, miss Kentons och de övriga karaktärernas öden. Jag bryr mig om dem, jag vill veta hur det går för dem. När de är arga är jag arg, när de skrattar så skrattar jag. Jag stressar med tjänarna genom Darlington Halls korridorer.

Kathy, Ruth och Tommy i Never let me go får mig aldrig att känna så. Trots att jag på ett intellektuellt plan kan känna igen mig i dem så funkar det inte rent känslomässigt. De är och förblir ytliga bekantskaper som jag hälsar på för att sedan glömma bort.

Boken har för övrigt filmatiserats med Carey Mulligan som Kathy och Keira Knightley som Ruth. Filmen har USA-premiär den 15 september i år. En film jag nog kommer att se. För jag är ändå lite nyfiken på resultatet. Här kommer trailern i alla fall.

Dagens citat: "Jag heter Kathy H. Jag är trettioett år gammal, och jag har varit vårdare i över elva år nu. Det låter länge nog, det vet jag, men de vill faktiskt att jag ska fortsätta i åtta månader till, året ut. Då blir det nästan precis tolv år." (Inledningen på det första kapitlet i Never let me go.)

"There was another life that I might have had, but I am having this one." (Kazuo Ishiguro)

"Ever since I first saw the film of Never Let Me Go a couple of months ago, I've been telling people how I've learnt so much more about my own novel." (Kazuo Ishiguro i The Huffington Post)