Recension: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Det har varit ett tag sedan jag senast tjatade om Kazuo Ishiguro här på bloggen. Märkligt med tanke på att han är en av mina favoritförfattare, särskilt då hans debutbok, den lågmälda och underbart vackra Återstoden av dagen.

Mister Stevens är butler på det storslagna Darlington Hall, en gång hem till en av Storbritanniens mest inflytelserika familjer. I romanens nutid har det sålts till en amerikan, mister Farraday, och reducerats till en pittoresk relik från en svunnen era.

En dag får Stevens ett brev från miss Kenton, den förra hushållerskan, vilket får minnena från svunna tider att skölja över honom. Under en ensam bilfärd för att besöka henne tänker Stevens tillbaka till en tid då det kryllade av både herrskap och tjänstefolk på Darlington Hall. En tid då godset hamnade i händelsernas centrum.

Med en ömsint fingertoppskänsla mejslar Ishiguro fram en överväldigande vacker och utsökt skulpterad berättelse om pliktkänsla, ånger och värdighet. Sociala konvenanser och stelbenta hierarkier bildar en nästintill ogenomtränglig mur mellan karaktärerna både inom och mellan klasserna.

Fast det är karaktärerna som lyfter boken. Framförallt då huvudpersonerna mister Stevens och miss Kenton. Varsamt koreograferar Ishiguro deras intrikata tassande runt varandra. Missade tillfällen och känslor som bubblar under ytan. Känslor som ständigt hotar att bryta fram och störa balansen.

Allt detta sker mot bakgrund av ett Europa som är ur balans, där lord Darlington med hjälp av privat gentlemannadiplomati försöker hindra det krig som hägrar i fjärran. Ett krig som med tiden visade sig vara oundvikligt.

Min första kontakt med Ishiguros fantastiska berättelse var filmatiseringen från 1993 med EmmaThompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Denna väckte självklart min nyfikenhet inför boken. Och det var med glädje jag kunde konstatera att Ishiguro utan några som helst problem tillfredsställde min högt uppskruvade förväntningar.