måndag 31 december 2012

2012 - Då var denna saga all

Dags att sammanfatta 2012 här på BiblioPepe.

Årets bokstav på bloggen är fortfarande J. I alla fall om jag räknar på samma sätt som 2010 och 2011. Av de författare jag skrivit om är J den mest förekommande begynnelsebokstaven i deras förnamn. Hela 27 stycken har det blivit, vilket innebär att fyra nya namn tillkommit under 2012. På andra plats ligger fortfarande A med 22 poster, vilket innebär att en ny har tillkommit under året.

Årets bästa läsning var definitivt Hilary Mantels Bring Up the Bodies. Nu längtar jag tills tredje boken kommer i hennes trilogi om Thomas Cromwell. På en hedrande andraplats kommer En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides och tätt därefter Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken av Jonas Gardell.

Årets mest oväntade läsning var The Testament of Jesse Lamb av Jane Rogers. Läste om boken och författaren i nätmagasinet Slate. Tyckte det verkade bra och beställde boken. Blev trots det otroligt positivt överraskad.

Årets utmaning var utan tvekan att jag bestämde mig för att läsa 19 böcker på två månader, för att tangera 2011 års slutsumma i antal lästa böcker. Förutom att bättra på statistiken lyckades utmaningen även chocka igång min under hösten slumrande läslusta.

Årets överraskning var Andreas Lundstedts memoarbok Mitt positiva liv, som han skrev tillsammans med journalisten Cecilia Blankens. Fullkomligt självutlämnande och ärligt bjöd han på gripande läsning om sin kamp med och mot hiv.

Årets prokrastinering är att jag fortfarande inte har kommit längre än kapitel två i Steven Pinkers The Better Angels of Our Nature. Fast jag lovar, jag ska läsa färdigt den... snart.

Årets fynd var Klocka utan visare av den amerikanska författaren Carson McCullers.

Årets längsta blev A Dance with Dragons av George R. R. Martin. Med sina 1117 sidor blev femte delen i hans fantasyepos den enda av årets böcker som hade mer än 1000 sidor.

Årets kortaste blev Kod 400 av franska författaren Sophie Divry. Endast 93 sidor lång men storartad läsning. Också den enda av årets böcker som inte bröt 100-sidorsgränsen.

Årets bita-mig-tungan var när jag lyckades hindra mig själv från att lägg ut texten om hur usel jag anser en berömd författare är till en person som uppenbarligen är dennes största svenska fan.

Årets tack går som vanligt till alla som läser mina inlägg här på bloggen, till alla som delat med sig av tankar och idéer i kommentarsfälten och till alla andra bokbloggare och boktyckare som inspirerat och utmanat mig.

Årets facit blev:
* 66 lästa böcker, varav 54 romaner, 2 novellsamlingar och 10 övriga (det vill säga biografier, memoarer och sakprosa).
* Sammanlagt sidantal blev 20 565, det vill säga ca 1714 sidor i genomsnitt per månad och ca 312 sidor i genomsnitt per bok.
* 43 böcker lästes på svenska och 23 på engelska.
* Böckerna har följande originalspråk: engelska (35 st), svenska (22 st), franska (3 st), ryska (2 st), spanska (2 st), danska (1 st) och kinesiska (1 st).

Klicka på den här länken så kommer du till 2012 års läslista.

GOTT NYTT ÅR
önskar
BiblioPepe

söndag 30 december 2012

December - snabbversionen

Precis som brukligt kommer sammanfattningen av december på månadens näst sista dag. Detta för att nyårsafton är vikt åt min snabbversion av året som gick. När nu december månad nästan är slut kan jag nöjt konstatera att jag hann med min lilla läsutmaning, som jag gav mig själv i november.

På två månader har jag läst sammanlagt 19 böcker, tio i november och nio i december. Därmed har jag tangerat 2011 års facit med 66 lästa böcker på hela året. Jag är mycket, mycket nöjd. Nu var inte den stora anledningen att jag ville matcha statistiken, utan att jag vill chockstarta mitt läsande efter en period med minst sagt bristfällig läslusta.

Det funkade. Läsglädjen återvände och det gjorde också att lusten att blogga ökade. Plus att utmaningen gjorde att jag prioriterade läsningen framför andra aktiviteter på kvällarna efter jobbet, såsom tv-tittande och ändlöst surfande på Wikipedia.

Facit för december blev följande:
* Nio böcker, varav sju romaner, en biografi och en reportagebok.
* Sammanlagt sidantal blev 2492.
* Alla nio lästes på svenska.
* Svenska var också originalspråket för sex av böckerna. De övriga hade ryska, kinesiska respektive franska som originalspråk.

Och här har ni läslistan:
* Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij
* Drottning Victoria av Sverige av Stig Hadenius
* Hundarna av Ola Nilsson
* Änglarna av Ola Nilsson
* Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson
* Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
* Vitlöksballaderna av Mo Yan
* Oligarkerna av Claes Ericson
* Kod 400 av Sophie Divry

fredag 28 december 2012

Recension: Kod 400 av Sophie Divry

En morgon när bibliotekarien för geografiavdelningen på ett mindre franskt kommunbibliotek kommer till jobbet upptäcker hon att en besökare har glömts kvar i läsesalen och tvingats tillbringa natten där. Fast istället för att bli utsläppt tvingas personen delta i ett mycket ensidigt samtal med bibliotekarien, som visar sig vara en mycket ensam kvinna med åsikter om allt och med fäbless för Guy de Maupassant och Deweysystemet.

Hela romanen är i grunden en ända lång monolog där bibliotekarien pratar på sin ofrivilliga samtalspartner, som aldrig får en syl i vädret. Eller rättare sagt det jag som läsare inget om, författaren avslöjar bara bibliotekariens sida, vilket blir till en lång och mycket underhållande monolog.

Några av det bästa avsnitten är när den bittra bibliotekarien beskriver den informella hierarkin i Deweysystemets kategorier i termer av prerevolutionära franska samhällsklasser. Dessutom som den Maupassant-fantast jag är så kan jag inte låta bli att njuta av hennes fullkomlig sågning av Honoréde Balzac och hans upphöjda ställning i Frankrike.

Om det inte hade stått på bokens omslag att författaren Sophie Divry jobbar som journalist hade jag nog varit ganska övertygad om att hon arbetar som just bibliotekarie. Kod 400 är hennes debutroman, men jag hoppas verkligen att hon skriver fler och att även dessa översätts till svenska.

Recension: Metro 2034 av Dmitrij Gluchovskij

I en framtida värld har större delen av mänskligheten utplånats i ett gigantiskt kärnvapenkrig. Många av Moskvas invånare lyckades överleva tack vare att de redan befann sig i eller lyckades fly ner i tunnelbanan. Där har de lyckats bygga upp en ny civilisation där stationerna har blivit stadsstater i mer eller mindre fasta förbund.

Det var i romanen Metro 2033 som Dmitrij Gluchovskij först etablerade sin dystopi. När han nu återvänder till den i Metro 2034 är det i form av en fristående fortsättning. Händelserna i första boken refereras bara i förbigående, istället är det en helt ny historia och helt nya karaktärer som får stå i centrum.

Återigen är det en liten fristående station i ytterkanten av tunnelbanesystemet som får problem. Den här gången stoppar en mystisk sjukdom karavanerna med förnödenheter. En gammal man som kallas Homeros ger sig ut tillsammans med en märklig legosoldat för att försöka öppna förbindelserna genom tunnlarna igen.

Precis som med Metro 2033 är det den klaustrofobiska känslan och den mörka dystopin som gör det spännande och läsvärt. I Metro 2034 avhandlar Gluchovskij, förutom faran med att en smittsam sjukdom sprider sig i tunnelbanan, behovet av att återskapa och återerövra sin förlorade civilisation.

Karaktären Homeros försöker på egen hand återskapa och samla minnen av den jord som gått förlorad. Han är en av de få i tunnelbanan som minns tiden innan kärnvapenkriget och febrilt lägger han beslag på och nedtecknar allt han hittar som vittnar om en tid innan jordens kvarvarande befolkning var koncentrerad till en samling tunnlar under centrala Moskva.

Metro 2034 är utmärkt underhållning och ställer många intressanta frågor. Fast mycket känns igen från Metro 2033, så till den grad att det blir repetitivt. Samtidigt är Dmitrij Gluchovskij en fullkomligt habil författare, så jag ser ändock fram emot fler av hans böcker.

Jag hoppas bara att han vågar söka sig till nya världar alternativt expanderar och vidareutvecklar sin existerande till att omfatta mer än bara Moskvas tunnelbana. I Metro 2034 sår Dmitrij Gluchovskij några små lovande frön som antyder att hans värld är mycket större. Det ska bli spännande att se var det hamnar.

onsdag 26 december 2012

Recension: Den afrikanska farmen av Karen Blixen

”Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong. Själva ekvatorn sträckte sig över höglandet tjugofem mil längre norr ut.” Med denna enkla inledning lyckas Karen Blixen förflytta läsaren till Kenya och höglandet utanför Nairobi.

Mellan 1913 och 1931 drev Karen Blixen ett kaffeplantage utanför Nairobi. För detta ska vi vara tacksamma, för hade hon inte gjort detta hade världslitteraturen gått miste om en av de bästa memoarerna någonsin.

Med ett bländande vackert språk berättar hon om livet på farmen, relationen med de inhemska stammarna som bor på reservat runt om i trakten och livet i den europeiska kolonin i Nairobi. Karen Blixens prosa och skarpa öga för detaljer gör att detta tidsdokument fortsatt relevant och läsvärt.

Den afrikanska farmen är dock inte ett heltäckande porträtt av Karens hela liv i Afrika. Istället presenterar hon sin historia i form av enskilda delar där varje del har ett genomgående tema. En av de mest drabbande passagerna är historien om ett vådaskott. Ett vådaskott som hotar att förstöra sammanhållningen bland farmens infödda arbetare och de stammar som bor i trakten.

”Därifrån såg jag Ngong Hills i sydväst. Bergets ädla bölja höjde sig över det omgivande flacka landet, mörkare blått än himlen. Men det var redan så långt borta att de fyra tinnarna såg obetydliga ut på den långa bergryggen, man kunde knappt urskilja dem. Det var helt annorlunda än när man såg det från farmen, som om det varit ett annat berg. Dess konturer blev långsamt utjämnade och utplånade av avståndet.”

tisdag 25 december 2012

Julkalendern: Hela listan

För tredje året i rad har jag haft en liten julkalender här på bloggen. 2010 var temat helt enkelt bra böcker jag ville tipsa om, 2011 var det böcker som blivit film eller tv-serier och i år har jag haft minnesvärda karaktärer som tema. Här nedan hittar ni listan med alla 24 karaktärer och vilka böcker/bokserier de är med i. Hoppas jag har lockat till läsning av åtminstone någon av böckerna.
  1. Tyrion Lannister, A Song of Ice and Fire av George R.R. Martin 
  2. Jane Eyre, Jane Eyre av Charlotte Brontë 
  3. Hari Seldon, Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov 
  4. Miss Marple, bland annat Mordet i prästgården av Agatha Christie 
  5. Doktor Glas, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg 
  6. Scout Finch, To Kill a Mockingbird av Harper Lee 
  7. Gösta Berling, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf 
  8. Hermione Granger, Harry Potter-böckerna av J.K Rowling 
  9. Holden Caulfield, Catcher in the Rye av JD Salinger 
  10. Clarissa Dalloway, Mrs. Dalloway av Virginia Woolf 
  11. William of Baskerville, Rosens namn av Umberto Eco 
  12. Marquise de Merteuil, Les Liaisons Dangereuses av Pierre Choderlos de Laclos 
  13. Qfwfq, Kosmokomik av Italo Calvino
  14. Calliope, Middlesex av Jeffrey Eugenides 
  15. Patron Esping, Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten 
  16. Katniss Everdeen, Hunger Games-trilogin av Suzanne Collins 
  17. Guy Montag, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury 
  18. Elinor Dashwood, Sense and Sensibility av Jane Austen 
  19. Roger Bernhusen de Sars, Hans nåds testamente av Hjalmar Bergman 
  20. Claudia, En vampyrs bekännelser av Anne Rice 
  21. Skyler Rampike, My Sister, My Love av Joyce Carol Oates 
  22. Emelie Nilsson, Stad-serien av Per Anders Fogelström 
  23. Frodo Baggins, The Lord of the Rings av J.R.R Tolkien 
  24. Pippi Långstrump, Pippi-böckerna av Astrid Lindgren
Hoppas ni har glädje av alla boktips och att ni hinner läsa riktigt mycket i mellandagarna. Varför inte börja med att beta av min julkalenderlista? Den kanske räcker ända tills det är dags för nästa julkalender.

GOD JUL
önskar
BiblioPepe

måndag 24 december 2012

Lucka 24: Pippi Långstrump

"För att även om dom inte finns, så behöver dom väl inte skrämma folk från vettet för det, skulle jag tro."

Världens starkaste flicka är sist ut i årets julkalender. Pippi Långstrump är en av de karaktärer jag burit med mig längst genom livet. Faktum är att hon har ju alltid funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och alltid roat med sina äventyr.

Det är ju inte bara det att hon är starkast i hela världen, alltid står på de svagas sida och har en kappsäck full med pengar. Hon är ju dessutom väldigt verbal, rapp i käften och väldigt, väldigt rolig.

Och passande nog så var en mina absoluta favoriter den korta berättelsen Pippi har julgransplundring. Mamma har fortfarande kvar barndomens vältummade och vällästa exemplar hemma i bokhyllan. Blir nog en omläsning av den under julhelgen.

söndag 23 december 2012

Lucka 23: Frodo Baggins

"'The Ring!' exclaimed Frodo. 'Has he left me that? I wonder why. Still it may be useful.'"

Elijah Wood som Frodo Baggins.
Det råder knappast någon tvekan om att J.R.R. Tolkiens verklige och ultimate hjälte i sin episka fantasy-serie om Midgård är hobbiten Frodo Baggins. Ett antal andra hjältar paraderar förbi, men utan Frodo hade ju ondskan aldrig kunnat besegras.

Dessutom är det ju så att Frodo är en oväntad hjälte. Han är ju inte direkt den någon tror ska traska rakt in i Mordor och släppa ringen i Orodruin. För hans ursprungliga uppdrag var ju bara att transportera den till Rivendell och det är inte förrän i slutet på första boken han på allvar bestämmer sig för att förstöra den.

Nåväl, Frodo har i alla fall varit min favoritfantasyhjälte sedan den dag jag läste The Lord of the Rings för första gången.

lördag 22 december 2012

Lucka 22: Emelie Nilsson

"Emelie satt på sin hårda köksstol intill fönstret i köket, som hon brukade göra. Hon trivdes bäst så. När hon var borta någon gång ville snälla människor gärna erbjuda henne plats i mjuka stolar och soffor. Hon fick alltid förklara att hon satt bäst på en helt vanlig hård stol. Hon blev bara ansträngd och fick svårt att komma upp om hon satt för mjukt."

Emelie Nilsson är kittet som håller samman Per Anders Fogelström Stad-serie. Hon föds tio år in i berättelsen och dör tio år innan tar slut. I övrigt är hon alltid närvarande vid romansvitens stora och små händelser, oavsett om hon befinner sig i centrum eller i periferin.

Hon är den självuppoffrande vännen och släktingen som tar hand om alla utan att hon för den skull förväntar sig ens ett tack. Vid läsningen av böckerna blir hon ens vän och när hon väl avlider, 88 år gammal, känns det verkligen i hjärtat. Jag sörjer hennes bortgång.

fredag 21 december 2012

Lucka 21: Skyler Rampike

"Me, I'm the "surviving" child of an infamous American family but probably after almost ten years you won't remember me: Skyler."

Skyler Rampike är en sorglig karaktär. Hans liv är i spillror och hans uppväxt i en dysfunktionell närmast kan beskrivas som tragisk. Den stora sorgen i Skylers liv är mordet på hans sexåriga lillasyster Bliss, en konståkningsstjärna som charmat hela nationen.

Skylers högst personliga berättelse är en gripande och skrämmande insyn i den på ytan perfekta familjens mörka hjärta. Det är en pappa som inte är närvarande, en egoistisk mamma som inte kan knyta till sina barn, en deprimerad son och olycklig dotter.

torsdag 20 december 2012

Lucka 20: Claudia

"Locked together in hatred. But I can't hate you, Louis. Louis, my love, I was mortal until you gave me your immortal kiss. You became my mother and my father, and so I'm yours forever. But now it's time to end it, Louis. Now it's time to leave him."

Kirsten Dunst som Claudia i
filmatiseringen från 1994.
Visserligen bjuder Anne Rices böcker på många minnesvärda karaktärer, som till exempel Lestat, Louis och Armand. Fast flickvampyren Claudia är nog ändå den som är  mest skrämmande och fascinerande, eftersom hon är så oväntad och underskattad.

Att hon dessutom är en konstant liten flicka, trots sin ständigt ökande ålder. Hon blir slutligen en fullvuxen, mycket arg och mycket bitter kvinna fängslad i ett barns kropp.

Det leder också fram till en av bokens mest känslomässigt drabbande avsnitt, när den lilla Claudia skriker ut sin frustration och ilska över att vara ett ständigt barn.

onsdag 19 december 2012

Lucka 19: Roger Bernhusen de Sars

"Hela morgonen hade hans nåd varit vid ovanligt gott lynne, pratat, skrattat och småsjungit så falskt, som det rätt gärna var möjligt. Klockan halv ett hade han som vanligt gått till sängs. Men sömnen hade varit långt från god, störd av elaka drömmar. Och uppvaknandet hade varit förfärligt. Hans nåd var tydligen fullständigt bragt ur fattningen."

Att vara bragt ur fattningen tycks visserligen vara friherre Roger Bernhusen de Sars normaltillstånd. Han är en 65-årig kolerisk adelsman med ett stort bekymmer. Hur han ska utforma sitt testamente och hur det kommer att mottas av släkten. Främst då hans grälsjuka och bördsmedvetna syster änkedomprostinnan Julia Hyltenius.

Friherre Bernhusen de Sars testamentära bekymmer ingår i den myllrande svit av Bergslags- och Wadköpingsromaner som är Hjalmar Bergmans signum. Ett universum som tycks vara befolkat av koleriska gubbar och bördsmedvetna tanter.

Fast Roger Bernhusen de Sars tillhör nog en av Bergmans mer dråpliga karaktärer, men lyteskomiken till trots är det ändå en människa av kött och blod vi får träffa. Och trots sin samhällsställning vågar tänja på de sociala spelreglerna och rucka på klassamhällets benhårda normer.

tisdag 18 december 2012

Lucka 18: Elinor Dashwood

"Elinor was to be the comforter of others in her own distresses, no less than in theirs; and all the comfort that could be given by assurances of her own composure of mind, and a very earnest vindication of Edward from every charge but of imprudence, was readily offered."

Trots att Jane Austen inte direkt tillhör mina favoriter är ändå Elinor Dashwood lyckats bli en minnesvärd karaktär för mig. Det som tilltalar mig och som jag identifierar mig med är ju Elinors förnuftiga värdighet och lugna personlighet.

Detta trots att jag kan tycka hennes syster Mariannes känsliga naivitet och impulsiva läggning charmig, så är det ju ändå Elinor som vinner i längden. Mycket tyder på att Jane Austen baserade Elinor på sin äldre syster Cassandra.

måndag 17 december 2012

Lucka 17: Guy Montag

"Monday burn Millay, Wednesday Whitman, Friday Faulkner, burn 'em to ashes, then burn the ashes. That's our official slogan."

Oscar Werner som Guy Montag i
filmatiseringen från 1966.
Guy Montag är en brandman, men i den dystopiska framtid han bor i betyder det inte att han bekämpar eld. Hans arbete består i att starta bränder, men inte vilka bränder som helst. Montag och hans kollegor bränner böcker eftersom att äga sådana är ett lagbrott.

Montag börjar dock bli nyfiken på vad som står i alla de böcker som bränns och när en gammal dam hellre bränner sig levande än att leva utan böcker börjar han på allvar ifrågasätta det samhälle han lever i och dess rädsla för det tryckta ordet.

Fast det är inte lätt uppvaknande för Guy Montag som slits mellan sin lojalitet till regimen och nödvändigheten att bevara världslitteraturen åt mänskligheten. En handling som innebär ett explicit uppror mot regminen och dess förtryck av sina egna medborgare.

söndag 16 december 2012

Lucka 16: Katniss Everdeen

"And may the odds—" He tosses a berry in a high arc toward me.
I catch it in my mouth and break the delicate skin with my teeth. The sweet tartness explodes across my tongue. "—be ever in your favor!"

Katniss Everdeens oböjliga vilja och nästintill övermänskliga företagsamhet gör det svårt att inte fascineras av henne. Att hon dessutom är en självuppoffrande, om än ganska motvillig, frihetshjälte som aldrig låter sig kuvas gör henne i princip oemotståndlig.

Suzanne Collins lyckas också med konststycket att göra sin hjälte till en komplett människa. För Katniss har sina mörka och irriterande sidor. Vilket också är det som gör henne intressant och minnesvärd. 

lördag 15 december 2012

Lucka 15: Patron Esping

"Esping föll ut med gaffeln snett fram åt vänster och, nyttjande tummen som parerplåt, stack han ett halvt tjog sardellfileter som han utan omväg till tallriken lade mellan sina starka oxeltänder."

Citatet ovan är läsarens första möte med patron Esping när han tillsammans med Jespersson låter sig väl smaka av smörgåsbordet på Hotell Horn. Världslitteraturens fysiskt mest mättande scen. Esping som är både profan och analfabet bestämmer sig för att bli kyrkvärd.

Återigen en karaktär som är särskilt sympatisk, men bara kraften av patron Espings personslighet överväldigar en vid läsningen av Bock i örtagård. Läsaren blir en villig medhjälpare till alla hans vilda planer och dråpliga påfund.

Fast det halsbrytande tempot och den muntra tonen lyckas knappast dölja att Piraten utan att tveka klär av karaktärerna alla sina pretentioner och tillgjordhet. Därmed lyser han ett obekvämt ljus på deras svagheter och fördomar.

fredag 14 december 2012

Lucka 14: Calliope "Cal" Stephanides

"Jag har fötts två gånger: först som liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i ett undersökningsrum inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974."

Hermafroditos och Calliope. Två
av Jeffrey Eugenides inspirationskällor
från den grekiska antiken.
Calliope föds med oklar könsidentitet och så föräldrarna bestämmer sig för att uppfostra Cal som flicka. Förhoppningen är att det ska få henne att identifiera sig med det kvinnliga könet och förbli kvinna under resten av sitt liv.

Fast det dröjer inte många år innan Cal upptäcker att något känns fel. Hon försöker vara en duktig flicka, men det går inte vilket leder fram till hennes andra födelse. Ovanpå alla hennes funderingar kring sin könstillhörighet kastas hon in i 60-talets amerikanska medborgarrättskamp.

Calliope/Cal är en oerhört fascinerande och viktig karaktär. Hennes kamp och sökande efter en identitet som på samma gång är både hennes egen och hör samman med hennes och familjens grekiska rötter.

torsdag 13 december 2012

Lucka 13: Qfwfq

"Visst vet jag det! utbrast gamle Qfwfq. Ni kan inte komma ihåg det, men det kan jag. Månen, den hade vi jämt inpå oss och den var enormt stor."

Qfwfq är en obotlig spelevinker, en opålitlig berättare och lika gammal som universum självt. Han var på plats när det hände. När månen fick sitt slutgiltiga avstånd till jorden, när fiskarna bestämde sig för att börja leva på land och när jorden fick färger. Han har sett allt, hört allt och berättar sina mustiga skrönor för den som vill lyssna.

Qfwfq dyker upp som huvudperson i flera av Italo Calvinos verk, men främst är det i novellsamlingen Kosmokomik som den käre Qfwfq får härja fritt. Och det är genom sina mustiga och dråpliga skrönor Qfwfq berättar om jordens och universums utveckling.

onsdag 12 december 2012

Lucka 12: Marquise de Merteuil

"Entering the world at a time when, still a girl, I was compelled by my condition to be silent and inert, I knew how to profit by that in order to observeand reflect. While I was thought heedless or inattentive, and, in truth, listened little to the remarks that they were careful to make to me, I carefully gathered up those which they sought to hide from me."

Markisinnan och
Vicomte de Valmont.
(Illustration till brev 10
från 1796 års upplaga.)
Markisinnan de Merteuil är ett barn av sin tid, som kvinna i de högre samhällsklasserna är dömd till ett liv som tyst nickedocka och vacker dekor. Hon till och med beskriver det faktum att hon är kvinna som ett olyckligt sjukdomstillstånd. Lite som om det vore reumatism eller något liknande.

Fast Merteuil är dock alldeles för intelligent och ambitiös för att acceptera detta faktum. Istället anpassar hon sig och intrigerar tills hon når en sådan ställning att ingen man kan direkt kontrollera hennes liv. Detta i kombination med en hedonistisk livsstil gör henne synnerligen osympatisk, men ack så fascinerande.

I Pierre Choderlos de Laclos brevroman, Les Liaisons Dangereuses, från 1782 är hon den självklara centralfiguren. Navet som hela handlingen och dess karaktärer kretsar kring. Hon är i grunden ingen ond människa, bara egoistisk och girig.

Markisinnan de Merteuil och hennes manlige motpart Vicomte de Valmont har sedan bok kom 1782 varit en symbol för överklassens excesser i det gamla förrevolutionära Frankrike. Passar även på att bjuda på ett smakprov av Glenn Closes fantastiska tolkning av markisinnan i Stephen Frears filmatisering från 1988.

tisdag 11 december 2012

Recension:
Drottning Victoria av Sverige av Stig Hadenius

Stig Hadenius har tidigare utkommit med en biografi om kung Gustaf V. En biografi jag läste med stor behållning. Jag gillar biografier och är intresserad av svensk historia. Så när jag nu haft hans biografi av Gustaf V:s hustru Victoria stående i bokhyllan en ganska lång tid så tänkte jag att det var dags att läsa den också.

Tyvärr är inte behållningen lika stor här. Inget ont om Stig Hadenius berättarstil eller för den delen entusiasm och fascination för sin huvudperson. Men det räcker inte, för drottning Victoria är som person inte tillräckligt intressant för att det ska hålla en hel bok. Bättre hade i så fall varit att ge ut Gustaf V-biografin i ny upplaga som utökats med några kapitel om Victoria.

Victorias och Gustafs bröllopsfoto.
Från 1881.
Victoria föddes i alla fall som prinsessa av Baden och är i Sverige mest känd för två saker. Dels lät hon bygga det kungliga sommarslottet Solliden, dels hade hon en intensiv relation med läkaren Axel Munthe. De historiskt bevandrade förknippar nog också Victoria med en nära nog fanatisk germanofili (hon var ju kusin till den tyske kejsaren Vilhelm II).

För det bränner aldrig till, läsaren tillåts aldrig komma Victoria ända in på skinnet. Vi får aldrig svar på vem Victoria verkligen var. Hon framstår mest som en otroligt uttråkad och hypokondrisk kvinna ur överklassen som har stora svårigheter att knyta an till någon och något rent känslomässigt.

Victoria som drottning.
Fotografi från 1910.
Dessutom när Victorias inflytande på politiken ska avhandlas så simmar hon ur bild. Istället fokuseras berättandet på männen runt henne. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att Victoria, trots sina försök och sin kraftfulla personlighet, inte hade särskilt stort inflytande på politiken som hon inbillade sig.

Fast boken innehåller mycket matnyttigt och intressant också, som till exempel småbiografierna av personer som befann sig i Victorias närhet. Dessutom är den fullspäckad med roliga anekdoter och små bitar kuriosa. Hade dock önskat mig ett något rikare bildmaterial. Det borde inte råda brist på bilder som har med Victoria att göra.

Något irriterande är också att det slarvats med korrläsningen av boken. Det mest iögonfallande är att Victorias föräldrar, storhertigen och storhertiginnan av Baden, ges olika titlar genomgående. De är ömsom storfurste/storfurstinna, hertig/hertiginna, furste/furstinna och det då korrekta storhertig/storhertiginna. 

Dessutom avled Oscar II vid 78 års ålder och inte 71, något författaren hade kunnat räkna ut bara genom att konsultera släktträdet som inkluderats i slutet av boken. Kan tyckas vara bagateller, men det ger ett otroligt slarvigt intryck.

Lucka 11: William of Baskerville

"Jag visste då icke vad broder William sökte efter, och sanningen att säga vet jag det ej än i dag, och jag skulle tro att han icke visste det själv en gång, driven som han var av sin enda önskan att finna sanningen..." 

Återigen är det intelligensen hos en karaktär som får mig att fastna för denne. William of Baskerville kan nog vara den smartaste och mest lärda karaktären någonsin i världslitteraturen. Främst är det hans slutledningsförmåga, men också benägenhet att ifrågasätta som är mest sympatiskt med honom.

Umberto Eco namngav sin karaktärer efter dess inspirationskällor. Namnet William togs från filosofen och teologen William av Ockham, han med rakkniven. Tillnamnet Baskerville hämtade Eco från Baskervilles hund eftersom han även hämtade inspiration från mästerdetektiven Sherlock Holmes.

måndag 10 december 2012

Lucka 10: Clarissa Dalloway

"Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself."

Vanessa Redgrave som Clarissa
Dalloway i filmen från 1997.
Clarissa Dalloway förbereder sig för en fest. Hennes dag går åt till att göra alla ärenden som måste göras. Samtidigt som hennes tankar vandrar fram och tillbaka.

Det är tydligt att Clarissa är väldigt medveten om sin ställning i Londonsocieteten. Samtidigt som hon känner sig begränsad och instängd i dess sociala konventioner. Hennes ängslighet och längtan efter vad som kunde varit gör henne sårbar och mänsklig.

Samtidigt kan jag förstå Clarissa. Det kan vara vilsamt att hålla sig inom de samhälleliga normernas ramar, men när det går så långt att de får en att känna sig instängd, så måste människan välja. Att bryta sig loss eller sitta still i båten.

söndag 9 december 2012

Recension: Kallocain av Karin Boye

Leo Kall är en lojal medborgare i Världsstaten och boende i Kemistaden. I sitt arbete som kemist upptäcker Leo en dag en drog som får människor att bli helt ärliga och berätta alla tankar som de har dolt djupt inne i sitt medvetande. Medlet får passande nog namnet Kallocain.

För Leo är Kallocain bara ett sätt för Världsstaten att skydda sig själv mot brottslingar då medlet kommer göra det omöjligt för en person att ljuga om sina brott. Dessutom ser han Kallocain som användbart vid tillsättning av viktiga poster inom statsapparaten.

Fast ganska snabbt upptäcker han att många av försökspersonerna bär på förhoppningar och drömmar om ett liv i frihet utan övervakning och tvångsarbete. Drömmar som Leo Kall själv bär på, vilket sår tvivel i hans hjärta om Världsstaten.

Karin Boyes fann inspirationen till sin dystopiska klassiker Kallocain både i Nazityskland och Sovjetunionen. Boye visar hur snabbt en paranoid stämning kan byggas upp i ett samhälle som blir allt bättre på att övervaka sina medborgare. Till den grad att inte ens individens tankar är fredade från insyn.

Boken är skriven i form av en dagbok som skrivs av Leo Kall och historien berättas ur hans perspektiv. Och det greppet får obehagskänslan att långsamt krypa fram ur sidorna. För det är samma tvivel och obehag Leo Kall känner allt eftersom han upptäcker Världsstatens syften och metoder.

Kallocain har med rätta jämförts med både Aldous Huxleys Brave New World och George Orwells NineteenEighty-Four. Särskilt den förstnämnda ligger närmast till hands då även den är en dystopi om en totalitär stat som utnyttjar droger för att kontrollera medborgarna.

Fast jag vill även passa på att nämna Ray Bradburys Fahrenheit 451 och då främst att jag ser en likhet mellan dess protagonist Guy Montag och Leo Kall i Kallocain. I början är både Kall och Montag lojala mot regimen, men blir allt eftersom desillusionerade dissidenter.

Lucka 9: Holden Caulfield

"If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth."

J.D. Salingers antihjälte Holden Caulfield är en märklig karaktär. Jag gillar honom inte, jag är faktiskt ganska övertygad att om vi träffats hade det nog varit en gemensam antipati mellan oss. Fast han fascinerar mig.

Hans rebelliska anda och fullkomliga brist på aktning för världen får mig att fastna. Jag kan känna igen i mig i hans förakt för vad han kallar "phonies, det vill säga ytliga, pretentiösa hycklare. Och mitt inre tonårsjag kan definitivt identifiera sig med den stora ensamhet Holden känner.

lördag 8 december 2012

Lucka 8: Hermione Granger

"The toadless boy was back, but this time he had a girl with him. She was already wearing her new Hogwarts robes.
'Has anyone seen a toad? Neville's lost one,' she said. She had a bossy sort of voice, lots of bushy brown hair and rather large front teeth."

Harry Potter i all ära, men det är Hermione som är min favorit i J.K. Rowlings trollkarlssaga om kampen mellan gott och ont. Återigen är det intelligensen som tippar vågskålen till Hermiones fördel. Den och igenkänningsfaktorn. 

För jag kan utan tvekan identifiera mig med Hermiones tilltro till etablerad kunskap. Hon gillar helt enkelt inte att återuppfinna hjulet. Till detta ska dessutom läggas ett kraftigt besserwisserdrag och ett duktighetssyndrom utan dess like.

Ta en titt på klippet nedan. Så fattar ni varför Hermione är min favorit.

fredag 7 december 2012

Lucka 7: Gösta Berling

"De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdsgården. Där fanns minst ett dussin av dem."
Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor."

Den fallne prästen Gösta Berlings charm övervinner inte bara de fagra fröknarna Anna Stjärnhök, Marianne Sinclaire och Elisabeth Dohna, utan även den barska majorskan på Ekeby. Och som läsare snärjar han en i sitt garn nästintill från första sidan i Selma Lagerlöfs magiska Värmlandsepos.

För Gösta är inte bara en försupen narr som blir en av majorskans kavaljerer på Ekeby. För han när också en sida som med rätta kan kallas för övernaturlig. Bara det faktum att han ingår en pakt med djävulen tyder på detta, men också hans förmåga att förföra traktens damer.

Min favoritscen med denne kavaljer är utan tvekan när han och Anna Stjärnhök i en släde jagas av en flock vargar efter julbalen på Borg. När självaste naturen tycks göra allt för att de ska bli blodtörstiga rovdjurens byte.

torsdag 6 december 2012

Lucka 6: Scout Finch

"When he was nearly thirteen, my brother Jem got his arm badly broken at the elbow. When it healed, and Jem's fears of never being able to play football were assuaged, he was seldom self-conscious about his injury."

Scout lever i amerikanska södern med sin far Atticus, och bror Jem. Familjen lever ett bekvämt medelklassliv i 30-talets Maycomb, Alabama. Tills en dag friden i stan slits sönder av ett brottsfall där en svart man åtalas för att ha våldtagit en vit kvinna.

Att Harper Lee valt att berätta sin historia genom en unga flickas ögon förtar knappast allvaret eller effekten av händelserna. Istället är det som Scouts barnsliga naivitet och  rättframhet koncentrerar berättelsen så den blir ännu mer drabbande.

Visserligen är det den vuxna Scout som berättar historien, men hon behåller den barnsliga kvaliteten samtidigt som hon filtrerar berättelsen genom vuxenhetens förståelse och medvetna klarsyn.

onsdag 5 december 2012

Lucka 5: Doktor Glas

"Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt för mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig."

Georg Rydeberg som doktor Glas och
Rune Carlsten som pastor Gregorius
ur filmen Doktor Glas från 1942.
Jag har tidigare i denna blogg slagit fast att Hjalmar Söderbergs mästerliga roman Doktor Glas tillhör något av det bästa som går att läsa på svenska. Då lyfte jag fram Söderbergs språkliga perfektion. Fast det är ju den veke drömmaren doktor Glas och hans moraliska dilemma som gör att romanen blir ett mästerverk.

Doktor Glas lättar på förlåten till sitt innersta när han låter läsaren ta del av hans dagbok och därmed hans allra innersta funderingar om moral, kärlek och avundsjuka. Fast samtidigt är doktor Glas problematisk, vi får bara höra hans version, hans tankar och känslor. För vågar jag lita på honom, trots hans försäkran att allt är sant.

Fö doktor Glas är ingen karaktär jag beundrar eller ens fascineras av. Fast jag vill förstå honom och hans tänkande. Hans handlingar och bevekelsegrunderna för dessa gör honom minnesvärd.

tisdag 4 december 2012

Lucka 4: Miss Marple

"Miss Marple is a white-haired old lady with a gentle, appealing manner — Miss Wetherby is a mixture of vinegar and gush. Of the two Miss Marple is much the more dangerous."

Joan Hickson som miss Marple.
Jag fortsätter på intelligenstemat lite till. Fast här handlar det om observationsförmåga, nyfikenhet och en fantastisk slutledningsförmåga. Inser nu att miss Marple hade kunnat bli en alldeles lysande forskare. Istället är hon kanske världslitteraturens charmigaste privatdetektiv.

Deckare är inte direkt min kopp te, men jag gillar Agatha Christies böcker. Mycket beroende på en ren nostalgieffekt när jag läser dem. Och av Christies detektiver är det miss Jane Marple som jag gillar bäst. Vilket nog kan förklaras med att det var just en Marple-bok som var min introduktion till Agatha Christies författarskap.

Fast det är ju miss Marples mormoderliga charm och torra humor som får en att falla. Men också hennes förmåga att överraska. För precis som skurkarna hon får fast så har man ju en tendens att som läsare underskatta miss Marple. Fast så vitt jag vet har hon inte gått bet en ända gång.

måndag 3 december 2012

Lucka 3: Hari Seldon

"The man rose. He was old and almost bald and he walked with a limp, but his eyes were very bright and blue.
He said, "I am Hari Seldon," an instant before Gaal's befuddled brain placed the face alongside the memory of the many times he had seen it in pictures."

Hari Seldon är i Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi nästan en gudomlighet. Hans plan har utvecklats för att leda mänskligheten genom tusen år lång tid av politiskt och samhälleligt kaos. Och galaxens befolkning följer omedvetet planen som Seldon har konstruerat genom sin psykohistoria. En vetenskap som med hjälp av avancerad matematik kan förutse mänsklighetens framtid.

En tanke slog mig när jag är framme vid min tredje karaktär. Det är att jag tycks finna intelligenta karaktärer särskilt minnesvärda. Men det är inte bara Hari Seldons intelligens som lockar. Hans ödmjukhet, ihärdighet och sociala patos som gör honom till en riktigt minnesvärd karaktär.

Av alla de karaktärer Isaac Asimov skapade så sägs det att det var just Hari Seldon han identifierade sig mest med. Det är lätt att förstå varför.

söndag 2 december 2012

Lucka 2: Jane Eyre

"It seemed as if my tongue pronounced words without my will consenting to their utterance: something spoke out of me over which I had no control."

Min bekantskap med den fantastiska och obetvingliga Jane Eyre har bara varat sedan augusti i år. Självklart kände jag till henne och hade läst om henne. Men den direkta bekantskapen dröjde tills jag åkte på semester och tog med mig Charlotte Brontës klassiska roman som tågläsning.

Att det är just Janes orubbliga vilja och stenhårda beslutsamhet som utgör lockelsen rådet det väl knappast något tvivel om. Även om den stundtals slår över i ren tjurskallighet. Att hon Jane dessutom under hela sitt liv är en underdog gör henne bara ännu mer intressant.

Att romanen Jane Eyre dessutom är en tidlös klassiker vars feministiska och sociala tema resonerar än i dag gör ju bara karaktären Jane ännu mer minnesvärd. Något som förstärks av Charlotte Brontës nyskapande och moderna prosa.

lördag 1 december 2012

Lucka 1: Tyrion Lannister

"Then he saw the other one, waddling along half-hidden by his brother's side. Tyrion Lannister, the youngest of Lord Tywin's brood and by far the ugliest."

Tyrion Lannister är nog inte en karaktär du älskar i första taget. Han är girig och intrigant med ett utseende inte ens en mor kan älska. Ändå charmar han upp oss i brygga. För han är tveklöst den mest intelligenta karaktären i George R.R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire.

Allt eftersom historien utvecklar sig är Tyrion den som står ut och inte försvinner i bruset av röster som strömmar fram från Martins gigantiska värld. Dessutom blir det allt tydligare att Tyrion inte har levt världens enklaste liv. Istället har en kärlekslös tillvaro fått honom att bli cynisk och bitter.

Vilket gör att även om vi inte älskar Tyrion så känner vi sympati med den förödmjukelse han har utstått i sitt liv. Fast samtidigt går det inte att undvika att imponeras av hans intelligens och måldmedvetenhet.

fredag 30 november 2012

November - snabbversionen

I oktobersammanfattningen beklagade jag mig över hur dåligt med böcker jag läst under hösten. Denna klagovisa fick mig att utmana mig själv. I korta ordalag gick utmaningen på att jag under november och december ska läsa minst 19 böcker.

Lyckas jag så kommer jag ha läst lika många under 2012 som jag läste 2011. I praktiken innebär det en bok var tredje dag och det är ett genomsnitt jag har lyckats hålla konstant hela november. Det har blivit tio lästa böcker på 30 dagar. Jag känner mig mycket duktig.

Facit för november blev följande:
* Tio lästa böcker, varav sju romaner, två memoarböcker och en novellsamling.
* Sammanlagt sidantal blev 2446.
* Sex av böckerna lästes på svenska och fyra på engelska.
* Fem har engelska som originalspråk, fyra har svenska och en har danska.

Och här har ni läslistan:
* The Plot Against America av Philip Roth
* Med Stalin som Gud av Magnus Utvik
* Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro
* Udda verklighet av Nene Ormes
* Särskild av Nene Ormes
* Breakfast at Tiffany's av Truman Capote
* A Clockwork Orange av Anthony Burgess
* The Pearl av John Steinbeck
* Kallocain av Karin Boye
* Den afrikanska farmen av Karen Blixen

Då var det dags igen för julkalendern

Nu är det snart bara en månad kvar av året och mindre än en månad kvar till julafton. Därmed är det dags att återuppliva julkalendern. Förra året hade tema bra böcker som blivit bra filmer och året före det publicerade jag ett boktips om dagen från den 1 december till och med julafton. Då var temat helt enkelt 24 böcker jag tycker om och ville rekommendera till er läsare.

Årets julkalender kommer att ha tema karaktärer. Det innebär att jag från och med lördag kommer att publicera ett inlägg om dagen som kommer att handla om minnesvärda karaktärer ur litteraturen. Listan på vilka det blir är inte helt klar. Men det ska nog ordna sig i slutändan.

På lördag öppnas den första luckan. Var med redan från början.

lördag 24 november 2012

Recension: The Pearl av John Steinbeck

Kino är en fattig pärlfiskare. Han bor med sin fru Juana och son Coyotito i en liten mexikansk kustby. En morgon slår katastrofen till. En skorpion sticker sonen när han ligger i sin vagga, men byns läkare vägrar att ta emot familjen. För han vet att de är fattiga och inte kan betala för hans tjänster.

Juana och Kino gör vad de kan för att lindra sonens förgiftning och hoppas på att han ska överleva pärsen. Familjen beger sig ut för att fiska och hittar Kino en pärla stor som ett måsägg. En pärla som skulle kunna ge familjen ekonomiskt oberoende under resten av livet. Men den har sitt pris.

För Kino blir plötsligt paranoid och misstänksam, läkaren blir plötsligt väldigt ivrig att behandla Coyotito och familjen utsätts för flera nattliga inbrott. Samtidigt känner Kino hur pärlan lockar och frestar honom. Till slut flyr familjen från byn, vilket slutligen leder till en ännu större katastrof.

John Steinbeck tillhör mina favoritförfattare och The Pearl är precis vad jag förväntar mig. En gripande berättelse om fattigdom, kärlek och fruktlösa drömmar. Ett tema som känns igen från till exempel Of Mice and Men.

Det övergripande temat är hur en plötslig rikedom kan korrumpera även den mest ärlige och godtrogne man. Men pärlan korrumperar inte bara Kino, utan hela byn han bor i. Till och med de som redan är korrumperade blir allt mer anfäktade av girighet och illvilja.

Talande är scenen där Kino besöker pärlhandlarna i byn, som på alla sätt försöker lura honom att sälja pärlan till underpris. John Steinbeck lyckas förmedla den frustration och irritation Kino känner just i den stunden.

The Pearl är en spännande och sorglig roman som drivs framåt av ett brinnande socialt patos, som är både läsvärd och ständigt aktuell.

torsdag 22 november 2012

Recension: Särskild av Nene Ormes

I sin debut Udda verklighet visade Nene Ormes oss ett annorlunda Malmö befolkat av personer som kallar sig sära. Det kan handla om hamnbytare, orakel och lotsar. Huvudpersonen Udda kastades genom sina drömmar abrupt in i denna hemliga verklighet.

I Särskild har det gått några veckor och Udda har börjat drömma allt färre av sina drömmar. Samtidigt försöker hennes vän Daniel läka de sår, mentala och fysiska, som åsamkades honom. Fast allt börjar igen när det drar ihop sig till Malmöfestival. Dels den vanliga, dels den som bara finns till för de sära. Och Udda kastas tillbaka in i de säras stridigheter.

I min recension av Udda verklighet skrev jag att Nene Ormes lyckas få till den där ogreppbara kvaliteten som bäst uttrycks med ”jag ska bara läsa ett kapitel till”. Det är glädjande att se att hon får till det även i den andra boken. För jag biter mig fast och det krävdes avsevärd viljestyrka för att jag skulle lyckas lägga den ifrån mig och sova.

Förutom språket, som är drivet och enkelt (men aldrig simpelt), så är det karaktärerna som fastnar än mer i denna andra omgång. De sära har sin gåvor (eller förbannelser), men de är ändå djupt mänskliga, som läsare relaterar jag till dem, jag bryr mig om dem. Särskilt medryckande blir Uddas alltmer medvetna väg i den värld hon än så länge bara fått ett smakprov på.

Fast det jag gillar mest med Nene Ormes urban fantasy-romaner är att hon använder Malmö och dess gator på ett sådant bra sätt. Hennes sära värld smälts ihop med verkligheten på ett sömlöst och organiskt vis. Udda verklighet fick mina förväntningar att bli skyhöga på fortsättningen. Särskild lyckas förvalta dessa förväntningar på bästa sätt.

Men jag har fortfarande inte hittat dörren vid Drottningtorget.

onsdag 21 november 2012

Recension:
A Clockwork Orange av Anthony Burgess

A Clockwork Orange är kanske författaren Anthony Burgess mest kända verk. Mycket tack vare Stanley Kubricks filmatisering från 1971. Burgess själv var gravt missnöjd med att denna kortroman blev så berömd och omtalad. Själv ansåg han att han åstadkommit mycket som var bättre, bland annat hans librettor och hans utforskningar av Shakespeares texter.

Anthony Burgess var med rätta rädd för att han enbart skulle bli berömd som mannen som skrev boken som ligger till grund för en populär och kontroversiell film. Så här i eftertankens kranka blekhet var det nog en farhåga som kan anses vara högst berättigad. För med handen på hjärtat; vem av er som har sett filmen, har läst boken?

Berättelsens huvudperson (och dess ödmjuke berättare) Alex är en 15-årig ligist. Han leder ett gäng med tonårskillar som struntar i skolan på dagarna och på nätterna ägnar sig åt droger och ultravåld. Men för Alex tar historien en oväntad vändning när han grips av polisen och döms till fängelse för mord.

Anthony Burgess
Under sin tid i fängelset väljs han ut som försökskanin där han genom aversionsterapi och betingning ska fås att ge upp sin våldsamma livsstil. Experimentet lyckas men driver honom rakt in i armarna på en grupp oppositionspolitiker som mer än gärna utnyttjar honom för att sätta dit den sittande regeringen.

Med en språklig lekfullhet och experimentlusta kastar Anthony Burgess oss in i Alex huvud. Allt ses genom huvudpersonens ögon, alla skeenden filtreras genom hans känslor. Alex går inte att lita på, men samtidigt är hans ord de enda som vittnar om vad som hänt, så vi tvingas till att se endast hans sida av saken.

Språket i A Clockwork Orange är ett kapitel för sig. Anthony Burgess, som den lingvist och polyglott han var, skapade ett eget språk när han skrev boken. Nadsat är en blandning av engelska, ryska och cockneyslang. Alex använder utan urskillning och struntar högaktningsfullt om läsaren förstår eller inte. För Alex är det viktigare att behålla sin särart, sitt språk och inte böja sin nacke en millimeter för att anpassa sig till samhällets regler.

Att Anthony Burgess skapade ett unikt språk för boken ger berättelsen en tidlöshet. För trots att A Clcokwork Orange är skriven 1960, så utspelar den sig i en odefinierbar framtid som ständig skjuts framför oss. Det gör att Burgess utforskning av den fria viljan att välja mellan gott och ont och förtrycket av denna som ett botemedel mot ondska samt människans inneboende våldsamma natur ständigt är aktuell och läsvärd.

söndag 18 november 2012

Recension:
Breakfast at Tiffany's av Truman Capote


Att inte börja tänka på Deep Blue Somethings låt från 1995 när man börjar läsa Truman Capotes novellsamling Breakfast at Tiffany´s. Även om själva låten hämtar sin titel från 1961 års filmatisering med Audrey Hepburn som den oförvägna Holly Golightly.

Huvudnumret i samlingen är den långa novellen (eller korta romanen) med samma namn. En ung författare flyttar in i en lägenhet på Manhattan där han blir granne med just Holly Golightly. Han faller genast för hennes charm och dras mer eller mindre motvilligt in i hennes liv. Ett liv av fester, skandaler och maffiaumgänge.

Truman Capote drar en in i berättelsen framförallt för att Holly Golightly är en så charmerande och intressant kvinna. En kvinna med ett förflutet som bara avslöjas om novellen läses till slut. Hon går inte att stå emot, vilket den manliga huvudkaraktären "Fred" mer än väl kan vittna om.

Fast novellsamlingen innehåller även tre kortare berättelser. Dessa är välskrivna och läsvärda, men håller dock inte samma klass som titelnovellen. De intresserar för stunden men stannar knappast kvar i ens minne efter läsningens slut. Ändå är den avslutande novellen A Christmas Memory värd att nämnas då den med sin berättarglädje och barnsliga perspektiv charmar och värmer.

Jag kan väl bara konstatera att jag håller med Dorothy Parker i den slutsats hon skrev i sin recension av novellsamlingen. Truman Capote kan skriva. Så passa på att njuta av Breakfast at Tiffany's.

lördag 17 november 2012

Recension: Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Det har varit ett tag sedan jag senast tjatade om Kazuo Ishiguro här på bloggen. Märkligt med tanke på att han är en av mina favoritförfattare, särskilt då hans debutbok, den lågmälda och underbart vackra Återstoden av dagen.

Mister Stevens är butler på det storslagna Darlington Hall, en gång hem till en av Storbritanniens mest inflytelserika familjer. I romanens nutid har det sålts till en amerikan, mister Farraday, och reducerats till en pittoresk relik från en svunnen era.

En dag får Stevens ett brev från miss Kenton, den förra hushållerskan, vilket får minnena från svunna tider att skölja över honom. Under en ensam bilfärd för att besöka henne tänker Stevens tillbaka till en tid då det kryllade av både herrskap och tjänstefolk på Darlington Hall. En tid då godset hamnade i händelsernas centrum.

Med en ömsint fingertoppskänsla mejslar Ishiguro fram en överväldigande vacker och utsökt skulpterad berättelse om pliktkänsla, ånger och värdighet. Sociala konvenanser och stelbenta hierarkier bildar en nästintill ogenomtränglig mur mellan karaktärerna både inom och mellan klasserna.

Fast det är karaktärerna som lyfter boken. Framförallt då huvudpersonerna mister Stevens och miss Kenton. Varsamt koreograferar Ishiguro deras intrikata tassande runt varandra. Missade tillfällen och känslor som bubblar under ytan. Känslor som ständigt hotar att bryta fram och störa balansen.

Allt detta sker mot bakgrund av ett Europa som är ur balans, där lord Darlington med hjälp av privat gentlemannadiplomati försöker hindra det krig som hägrar i fjärran. Ett krig som med tiden visade sig vara oundvikligt.

Min första kontakt med Ishiguros fantastiska berättelse var filmatiseringen från 1993 med EmmaThompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Denna väckte självklart min nyfikenhet inför boken. Och det var med glädje jag kunde konstatera att Ishiguro utan några som helst problem tillfredsställde min högt uppskruvade förväntningar.

torsdag 8 november 2012

Recension: The Plot Against America av Philip Roth

Vad hade hänt om piloten och nationalhjälten Charles Lindbergh hade vunnit presidentvalet 1940? Denna fråga är utgångspunkten för Philip Roth i hans kontrafaktiska roman The Plot Against America. Philip Roth ger ett välskrivet och fasansväckande svar på sin egen frågeställning.

Historien börjar 1940 och USA börjar värma upp inför presidentvalet. Sittande presidenten FDR söker väljarnas förtroende för en tredje mandatperiod. Republikanerna är splittrade och kan inte enas om en kandidat förrän hjälten Charles Lindbergh anländer till konventet och utses till kandidat.

I det efterföljande valet vinner Lindbergh och inleder en eftergiftspolitik gentemot Tredje riket. Samtidigt tillåts en alltmer eskalerande antisemitism bubbla till ytan i det amerikanska samhället. I centrum för allt detta står den 7-årige Philip Roth, historiens berättare.

Boken är skriven på ett sådant sätt att det är en fiktiv vuxen Philip Roth som tittar tillbaka på sitt liv under andra världskriget, samtidigt som den verklige Philip Roth får till en känsla att läsaren verkligen får se hela händelseförloppet genom en sjuårings ögon.

Philip Roth lyckas med ett gripande och detaljerat språk få läsaren att känna det krypande obehag som uppstår allt eftersom situationen för Philip, hans familj och Amerikas judar försämras. Roth har dessutom en osviklig förmåga att beskriva den människan och hennes natur.

The Plot Against America hade varit en perfekt roman om inte Philip Roth hade skruvat upp tempot lite för mycket mot slutet. Han bygger upp en paranoid och skrämmande stämning i bokens två första tredjedelar, för att sedan sprinta genom upplösningen på romanes storpolitiska intrig.

Fast utan tvekan är det en mycket spännande roman som ställer väldigt många obekväma frågor kring människans natur, antisemitism och viljan att acceptera förtryck så länge man inte tillhör den grupp som är utsatt.