Juni - Snabbversionen

Ja, juni var det ju tanken att jag skulle få lite eld i baken och bli flitigare på att blogga. Det har ju inte inträffat. Därför har jag istället bestämt mig för att göra tvärtom. Jag låter bloggen gå på sparlåga ett tag framöver för att se om jag hittar tillbaka till lusten och orken att blogga.

För det intressanta är ju att jag läser böcker som aldrig förr. Jag håller mitt snitt på sex böcker i månaden, vilket ju var min målsättning. Den matchas dock inte av en lika flitig aktivitet på bloggen. Jag kommer dock inte lägga ner bloggen. Men det blir nog inte mer än bara ett eller två inlägg per månad.

Jag tänker nämligen fortsätta med mina månadssammanfattningar och ska även försöka fortsätta med min adventskalender i december. Förutsatt att jag kommer på ett bra tema. Juni var dock en trevlig månad med många härliga bokinköp och läsupplevelser.

Nu blev det bara tre böcker lästa eftersom de två sista veckorna har läslusten varit låg. Men jag läste tre böcker "för mycket" i maj så det jämnar ju ut sig.

Facit för juni blev följande:
* Tre lästa romaner.
* Sammanlagt sidantal blev 925.
* Två lästes på engelska och en på svenska.
* Två har även engelska som originalspråk medan den tredje har italienska.

Och här har ni läslistan:
* Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco
* Slaughterhouse-Five av Kurt Vonnegut
* One Flew over the Cuckoo's Nest av Ken Kesey

Litterära fynd i USA

Ja, då var jag hemkommen från USA och en underbar semester i det stora landet i väst. Tänker inte ge en detaljerad reserapport här, men lite bokrelaterade upplevelser ska jag återge.
Det blev ju en del bokinköp såklart, även fast jag tog det säkra före det osäkra och tog med mig två Umberto Eco-böcker på resan. Jag ville ju inte riskera att vara utan något att läsa. Läste dock bara ut Begravningsplatsen i Prag medan läsningen av Focaults pendel får vänta till ett annat tillfälle. Förutom Eco, hann jag även läsa ut två av böckerna jag köpte, samt påbörja en tredje.

Alla böcker köptes på Strand Bookstore i New York. Den mest fantastiska bokhandel jag någonsin upplevt. Fyra våningar med bara böcker, nya och begagnade. Hela översta våningen var helt tillägnade sällsynta och speciellt värdefulla böcker. Eller vad sägs till exempel om en förstautgåva av East of Eden  signerad av författaren själv (kostade runt 5 000 dollar).
Självklart hittade jag massor med böcker jag ville ha, men lyckades hålla mig till sex stycken böcker. Eller rättare sagt åtta stycken, en volym innehåller sammanlagt tre romaner.
Dessutom en underbart fin tygpåse, se bilden till höger.

Vilka böcker köpte jag då?
* Moby-Dick av Herman Melville
* Antwerp av Roberto Bolaño
* The American Trilogy (American Pastoral, I married a Communist och The Human Stain) av Philip Roth
* Slaughterhouse-Five av Kurt Vonnegut
* One Flew over the Cuckoo's Nest av Ken Kesey
* On Liberty av John Stuart Mill

Dags att vidga en av sina vyer

Nu när jag har blivit med iPad så finns det väl inget bättre tillfälle än att prova e-böcker. Har varit lite motsträvig tidigare, men jag anser mig ha ett öppet sinne därför är det inte mer än rätt att prova. Min chef Eva och min kompis Marie är flitiga e-boksläsare och har oberoende av varandra försökt övertyga mig om e-bokens förträfflighet.

Lånade (laddade) precis ner Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco, som då blir först ut. Gillar jag att läsa på paddan så kanske det blir att jag bunkrar upp inför långflygningen på tisdag. Då bär det nämligen av till USA och första stoppet blir Washington DC.

Lucka 11: William of Baskerville

"Jag visste då icke vad broder William sökte efter, och sanningen att säga vet jag det ej än i dag, och jag skulle tro att han icke visste det själv en gång, driven som han var av sin enda önskan att finna sanningen..." 

Återigen är det intelligensen hos en karaktär som får mig att fastna för denne. William of Baskerville kan nog vara den smartaste och mest lärda karaktären någonsin i världslitteraturen. Främst är det hans slutledningsförmåga, men också benägenhet att ifrågasätta som är mest sympatiskt med honom.

Umberto Eco namngav sin karaktärer efter dess inspirationskällor. Namnet William togs från filosofen och teologen William av Ockham, han med rakkniven. Tillnamnet Baskerville hämtade Eco från Baskervilles hund eftersom han även hämtade inspiration från mästerdetektiven Sherlock Holmes.

Den saknas mig

Bildbevis på att boken saknas.

Jag hade egentlig tänkt skriva om en bok jag alltid återvänder till. För i morse blev jag lite sugen på att läsa om Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. Det var ett tag sedan sist. Så jag tittar upp på min bokhylla och blir grymt besviken.

För boken står inte där den ska stå, mellan Joan Didions Lagt kort och Umberto Ecos Foucaults pendel. Mycket märkligt eller egentligen inte. För jag har säkert lånat ut den och sagt till lånaren att hen inte behöver skynda sig på med läsningen.

Nu är bara frågan: Vem har lånat min rosa pocketutgåva av Brott och straff? Har vederbörande läst den? Tyckte hen om den? Så många frågor och det hade varit trevligt att få svar på dem.

Semesterplaner

Avslutade veckan med en fika med min syster och svåger. Det blev en kopp kaffe, en kanelbulle och ett litet glas whisky. Dessutom fick jag då även det presentkort som ligger till grund för min semesterresa i augusti. 

Då ska jag nämligen åka inlandsbanan. Eftersom det innebär tågresa, vandrarhem och förhoppningsvis avkopplande stunder i skön naturmiljö så måste jag redan nu fundera på vilka böcker jag ska ha med mig.

Jag har ju en del böcker i hyllan som bara väntar på att läsas, som Jane Eyre, Foucaults pendel eller De vilda detektiverna. Och det är bara romanavdelningen. Har också samlat på mig en del sakprosa och biografier som pockar på uppmärksamhet.

Eller så kör jag på omläsningslinjen och tar mig med gamla favoriter som Doktor Glas, Kejsaren av Portugallien eller Markurells i Wadköping. Och det är bara tre av de svenska, det finns några utländska favoriter, som till exempel Nineteen Eighty-Four, Song of Solomon eller Grapes of Wrath som också skulle kunna bli bra ressällskap.

Å andra sidan så kanske jag köper något nytt jag kan ha med mig. Undrar hur många böcker jag kan släpa med mig. För det värsta som kan hända är att jag plötsligt inte har något att läsa. Någon som har några bra förslag på semesterläsning.

Denna ska jag läsa

Det har väl knappast undgått någon boknörd att Umberto Eco har kommit ut med en ny bok. I denna ger han sig i kast med inskränkt stereotypiserande och reder ut rasismens och hatets mekanismer. Romanen heter Begravningsplatsen i Prag och handlar om den välkända bluffen Sion vises protokoll kom till. Boken har redan skapat kontrovers genom sin mix av fakta och fiktion.

Efter att ha läst några recensioner är jag så otroligt sugen på att läsa den. Umberto Eco hamnar väl kanske inte högst på favoritlistan, men jag gillar det jag har läst honom, främst då Rosens namn. Visserligen står Focaults pendel i bokhyllan och längtar efter att bli läst, men den klarar nog av att vänta ett tag till.

Slutligen måste jag bara lie avundsjukt nämna min nästkusin Madde, som tycks ha en märklig förmåga att bli fotograferad tillsammans med kända författare. För ett tag sedan var det Paul Auster och nu senast Umberto Eco.

Älgkliv och myrsteg

Läsandet av 2666 går framåt, med älgkliv vill jag säga, men samtidigt är den på över 1 000 sidor att det i slutändan bara blir myrsteg.

Inte för att jag ser det som något negativt. Tvärtom, jag vill verkligen att boken ska vara så länge som möjligt. Är rejält fast i den nu efter att ha läst de två inledande avsnitten.

Kan dock inte riktigt precisera vad det är som fängslar mig så. Jag försöker sätta fingret på det, men jag lyckas verkligen inte. Inte än i alla fall, förhoppningsvis kommer jag underfund med det.

En sak jag verkligen gillar är att Roberto Bolaño lyckas att få mig som läsare att känna mig smart när jag läser hans bok. Inte bara ur synvinkeln att jag lär mig något.

Roberto Bolaño vågar lita på att läsaren kan tänka själv och dra egna slutsatser. Därmed blir man aldrig skriven på näsan. En egenskap han delar med bland annat Jeffrey Eugenides och Umberto Eco.

Dagens citat: "Good literature erects bridges between different peoples, and by having us enjoy, suffer, or feel surprise, unites us beneath the languages, beliefs, habits, customs, and prejudices that separate us." (Mario Vargas Llosa i sin Nobelföreläsning.)

Då var denna saga all

Dags att sammanfatta 2010 här på BiblioPepe.

Årets bokstav här på bloggen är J. Upptäckte nämligen att när jag tittade på listan över alla nyckelord jag har använt mig av så domineras den av författare vars namn börjar på just den bokstaven. Hela 17 stycken J-författare har jag skrivit om. På andra plats kommer författare vars namn börjar på A, elva sådana har jag skrivit om.

Årets bästa läsning bjöd Jeffrey Eugenides på med sin fantastiska roman Middlesex. En ren njutning från första till sista sidan.

Årets mest oväntade läsning var Jane Austens Sense and Sensibility. Att läsa just henne var ett litet sommarprojekt jag hade, ivrigt påhejad av mina kollegor Eva och Martina. Från början tänkte jag även riva av Pride and Prejudice och Emma, men kroknade efter bara en bok. Kanske ett projekt som bör återupplivas nästa sommar?

Årets utmaning ett har varit den största. Nämligen att driva BiblioPepe, att hitta ämnen att skriva om och ibland bara att skriva någonting trots att inspirationen stundtals har varit obefintlig.

Årets utmaning två var förstås att hitta 24 boktips till min julkalender. Det gick, men det blev förändringar och omprioriteringar in i det sista.

Årets utmaning tre var att jag skulle läsa minst två tegelstensromaner under hösten. Övermodig som jag var så påstod jag att jag skulle hinna med hela tre stycken. Det blev en tegelsten, men vilken njtuning det var att läsa Rosens namn av Umberto Eco.

Årets överraskning blev att Mario Vargas Llosa tilldelades Nobelpriset i litteratur. Jag lät mig bländas av mina förhoppningar och hävdade tvärsäkert att det äntligen skulle bli Tomas Tranströmer.

Årets tusan också var att min favorit John Ajvide Lindqvist inte fick Bokbloggarnas litteraturpris för sin roman Lilla stjärna. Han kom dock på en hedrande andraplats.

Årets förväntan trodde jag länge skulle bli efter Kazuo Ishiguros novellsamling Nocturner. Den blev dock omsprungen på upploppet av Roberto Bolaños 2666.

Årets fynd blev pocketutgåvan av Dorothy Parkers samlade verk. Dikter, brev, noveller och recensioner samt mycket mer i en enda utgåva.

Årets tack till alla som har läst och kommenterat min blogg under året. Dessutom ett stort tack till alla andra bokbloggare för inspiration, boktips och glada tillrop.

GOTT NYTT ÅR

önskar

BiblioPepe

Recension: Rosens namn av Umberto Eco

Mitt exemplar av denna fantastiska bok.

Vid en första anblick är Rosens namn en klassisk pusseldeckare med alla välkända ingredienser. Allt från en mystisk mordgåta till den hyperintelligenta problemlösaren till medvetet utlagda villospår och logiska fällor.

Vi får följa den engelske fransiskanmunken och förre inkvisitorn William från Baskerville samt dennes lärjunge och följeslagare Adso från Melk, som även är romanens berättare. De anländer en kall novemberdag 1327 till ett benediktinkloster i norra Italien, ett kloster känt för sitt stora bibliotek med tusentals volymer från hela den då kända världen.

Det som för William och Adso dit är dock inte kristenhetens mest berömda bibliotek, eller ens mordgåtan. Utan det är konflikten mellan den tysk-romerske kejsaren Ludvig IV och påven Johannes XXII.

F. Murray Abraham som
Bernard Gui.

Natten innan Williams ankomst till klostret har den talangfulle illuminatören Adelmo från Otranto mördats (eller begått självmord) och abboten ber William att utreda dödsfallet. Det blir starten på en utredning som är lika invecklad och labyrintisk som klostrets berömda bibliotek.

Snabbt inser William och Adso dock att klostret döljer hemligheter och passioner som dess invånare helst vill hålla för sig själv. Abboten vill desperat att mysteriet med Adelmos död blir löst innan påvens delegation, med den ökände och fruktade inkvisitorn Bernard Gui i spetsen, anländer.

Umberto Eco har skrivit en roman som rör sig på flera nivåer samtidigt. Förutom den grundläggande pusseldeckaren har han skrivit en historisk roman, men också en filosofibok som behandlar logik, språk och moralfrågor. Eco lyckas till och med behandla skrattets och komedins betydelse med Aristoteles som utgångspunkt.

Fast det bästa med Rosens namn är att Umberto Eco lyckas få till en intressant och läsvärd roman med alla dessa ingredienser och nivåer. Även om prosan har en så hög densitet att jag stundtals blir nästan fysiskt utmattad av att läsa boken.

Sean Connery som
William från Baskerville

Huvudkaraktären William från Baskerville är en tydlig hyllning till Sherlock Holmes. Både genom sin personlighet och sitt sätt att med hjälp av kylig logik lösa de svåraste mysterierna, men också genom att namnet anspelar på den välkända Holmes-historien Baskervilles hund. Förnamnet William anspelar dock på den engelske teologen William av Ockham och dennes berömda rakblad.

Precis som jag nämnde tidigare bjuder även Umberto Eco på en ordentlig historielektion om konflikterna mellan påve och kejsare i början av 1300-talet. En tid då påvarna styrde kyrkan från den franska staden Avignon. Något den tidens påvar fick kraftig kritik för även inifrån den katolska kyrkan.

Just historielektionen man bjuds på som läsare av Rosens namn öppnar ens ögon för att den katolska kyrkans dogmer och lärosatser inte har varit oföränderliga genom århundradena. Utan de har förändrats tillsammans med tidsandan. Ofta genom hetsig debatt som många gånger har slutat med att debattens förlorare brändes på bål.

Feodor Chaliapin Jr. som
Jorge från Burgos.

För är det något Umberto Eco attackerar i sin roman så är det intoleransen och oförmågan att respektera en meningsmotståndares åsikter. Men också den katolska fascinationen för synd, skuld och skam. En fascination som bara leder till intellektuell rigiditet och en rädsla för tankar som utmanar. Ett exempel är den blinde fanatikern och munken Jorge från Burgos, som är så rädd för skrattet att han inte skyr några som helst medel i sina försök att utrota det ur människors hjärta.

Just Jorges rädsla för humorn och skrattet ser jag som en allegori över den katolska kyrkans vilja att kontrollera inte bara människors sinnevärld utan även deras idévärld. Det faktum att Jorge från Burgos dessutom är fysiskt blind ger en ytterligare dimension till hans oförmåga att tänka utanför de ramar som kyrkan har satt. Jorge säger i slutet av boken att en av anledningarna till att skrattet skrämmer honom är att för att det för honom symboliserar trots, tvivel och självständigt tänkande.

Christian Slater som Adso från Melk.

Umberto Eco har med Rosens namn skapat en bok som förutom är en otroligt bra deckare även är en lärobok i främst kyrkohistoria, ett filosofisk traktat och ett brandtal för kritiskt tänkande och nyttan av att våga tvivla och ifrågasätta vedertagna dogmer. För enligt Umberto Eco är toleransen tvillingsyster till humorn.

Boken filmatiserades 1986 med bland annat Sean Connery i rollen som William från Baskerville, Christian Slater som Adso från Melk och F. Murray Abraham som Bernard Gui. Filmen är lika sevärd som boken är läsvärd.

Dagens citat: "Brådskan." (William från Baskervilles svar på frågan om vad som skrämmer honom mest med renheten.)

"Det är kallt i skriptoriet, tummen värker...jag lämnar nu detta som skrivits, jag vet icke längre för vem, jag vet icke längre för vad: stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus." (Adso från Melk)

"Jag började skriva boken i mars 1978, driven av en avgörande idé. Jag ville förgifta en munk." (Umberto Eco i en intervju från 1985.)

En bit ödmjukhetspaj, tack...

Så här ser mitt exemplar ut efter att

det tillbringat ungefär två månader i

min ryggsäck.

I dag, lördagen den sjätte november, blev jag så färdig med den första boken i tegelstensutmaningen. Ni vet den som jag hoppade på lördagen den elfte september. Nästan två månader har det tagit mig att läsa Umberto Ecos Rosens namn.

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det? Jag som brukar skryta med att jag läser så otroligt snabbt, vilket jag gör. Orsaken är att jag har läst en del andra böcker parallellt med Rosens namn, bland annat en del som jag har recenserat åt Skånskan.

Men jag blir nog tvungen att sluka en väldigt stor bit ödmjukhetspaj (humble pie). Detta med tanke på att jag för nästan två månader sedan var säker på att jag skulle hinna med inte bara Rosens namn utan även My sister, my love av Joyce Carol Oates och Thomas Manns Buddenbrooks.

Fast nu var ju inte syftet med tegelstensutmaningen att vinna och hinna läsa så många som möjligt. Utan att faktiskt komma i gång med att läsa någon av alla de tegelstensromaren som samlar damm i hyllan. Så sett utifrån det perspektivet är det ju faktiskt en seger. Jag lyckades bocka av en tegelsten från läslistan.

Recension kommer så fort som möjligt. Vill hinna smälta boken och fundera lite först. Däremot kommer jag med en rekommendation: Läs den!

Dagens citat: "Här ser Aristoteles benägenheten för skratt som en god kraft, vilken äga även ett kognitivt värde, nämligen när komedien med hjälp av skarpsinniga gåtor och oväntade metaforer säger oss, liksom med en lögn, att tingen är annorlunda än de är och så tvingar oss de facto att iakttaga dem bättre så att vi säger: se där, just så förhöll det sig och det visste jag inte." (William av Baskerville; ur Rosens namn av Umberto Eco.)

På nattduksbordet just nu...

I början av september skrev jag i ett inlägg att jag hade införskaffat Kosmokomik av Italo Calvino. Ända sedan dess har den figurerat på min lista av böcker jag läser just nu.

Det är lite av en sanning med modifikation, eftersom jag inte aktivt läser den för tillfället. Men det är ju en novellsamling och med sådan är det lite skönt att bara ha liggande och läsa en berättelse då och då när andan faller på.

Samma syfte tjänar min Dorothy Parker-antologi The Portable Dorothy Parker. Ibland plockar jag upp den, läser en dikt eller två, kanske en novell. Alldeles utmärkt när man behöver lite avkoppling för alla andra böcker som läses för tillfället.

På tal om italienare så håller jag även på med Rosens namn av Umberto Eco, som en del av tegelstensutmaningen jag accepterade. Märker nu att det kan bli lite svårt för mig att hinna med ytterligare en tegelsten i höst. Men man ska aldrig säga aldrig.

Lite som gör att det går så långsamt med just den är att jag läser en massa andra böcker samtidigt som Rosens namn. Jag frilansar ju även som bokrecensent för Skånska Dagbladet och har nyligen lämnat in en recension samt har två till som ska skrivas så fort jag läst böckerna.

Men det är också därför jag behöver ha en Kosmokomik och The Portable Dorothy Parker liggande på nattduksbordet. För avkopplingens skull.

Dagens citat: "That would be a good thing for them to cut on my tombstone: 'Wherever she went, including here, it was against her better judgment.'" (Dorothy Parker)

"I set my hand to the art of writing early on. Publishing was easy for me, and I at once found favor and understanding. But it was a long time before I realized and convinced myself that this was anything but mere chance." (Italo Calvino)

"To read fiction means to play a game by which we give sense to the immensity of things that happened, are happening, or will happen in the actual world. By reading narrative, we escape the anxiety that attacks us when we try to say something true about the world. This is the consoling function of narrative — the reason people tell stories, and have told stories from the beginning of time." (Umberto Eco)

Bitterljuvt i-landsproblem

Jag har kollat runt lite på andra bloggar dagarna efter Bokmässan och det känns som om det inte bara är jag som har drabbats av lite bokmässebaksmälla.

Jag var där i två väldigt intensiva dagar och hann med jättemycket, även om det förstås inte känns tillräckligt. Borde nog hunnit trycka in något seminarium till i schemat, fast jag vet att det var i princip omöjligt.

Nu är jag tillbaka i den grå vardagen och då kom jag att tänka på den kära tegelstensutmaningen. Jag håller ju på med Rosens namn av Umberto Eco. Hunnit ungefär halvvägs genom den och är fast som bara den.

Måste dock ta en liten paus, har två recensionsexemplar som ligger och väntar på mig. Båda ska läsas och recenseras nu i oktober. Och nej det är inga vanliga recensioner som görs för bloggen, utan de ska publiceras på en kultursida nära dig (om du bor i Skåne vill säga).

Funderar nu mest på när jag ska hinna läsa alla mina andra inköp på mässan. Den första av mina bokmässeböcker avklarades på tåget hem (recension här), men jag har ytterligare tre som ska läsas. Ett bitterljuvt i-landsproblem minst sagt.

"...et nusquam inveni nisi in angelo cum libro"

Fortsätter oförtrutet med första boken i tegelstensutmaningen. Det blev som jag nämnt tidigare Rosens namn av den italienska författaren Umberto Eco. Nästa tegelsten blir nog My sister, my love av Joyce Carol Oates.

Hur går det då med Rosens namn? Det går framåt, men väldigt, väldigt långsamt. Jag som normalt är en otrolig snabbläsare har mäktat med nästan 100 sidor i skrivandes stund. 100 sidor på lite mer än en vecka.

En förklaring är ju självklart att jag har varit dålig på att bara sätta mig ner och läsa. Istället har tiden ägnats åt mycket annat onödigt och nödvändigt. Men Rosens namn är också så otroligt kompakt skriven. Prosan har en densitet som är så hård att det ibland känns som det behövs en tryckluftsborr för att tränga in i den.

Sean Connery och Christian Slater
i filmen Rosens namn från 1986.

Missförstå mig rätt nu. Jag gillar boken otroligt mycket. Den är fängslande och Umberto Eco lyckas verkligen förflytta mig som läsare till det medeltida kloster där handlingen utspelar.

Jag får verkligen känslan av att jag ständigt står och tittar över axeln på William av Baskerville och hans unge följeslagare Adso av Melk.

Texten är genomgående kryddad med diverse citat och ordspråk på latin, vilket också bidrar till att sakta ner läshastigheten, som tur är finns det i slutet en lista med översättningar. Även om latinet bromsar så anser jag att boken hade blivit mycket sämre och läsupplevelsen mycket, mycket fattigare.

För övrigt så ger Unibet en spelare femton gånger pengarna om Umberto Eco skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur. Joyce Carol Oates, som jämförelse, ger dig sju och en halv gånger insatsen.

Dagens citat: "In omnibus requiem quaesivi, et nusquam inveni nisi in angelo cum libro." (Umberto Eco, citat ur förordet till Rosens namn.)

"I allt sökte jag friden men ingenstans fann jag den annat än i en vrå med en bok." (Översättning av ovanstående citat.)

Jag är på

Hittade den här utmaningen via min kollega Evas blogg. Så fort jag läste om utmaningen kände jag hur tävlingsinstinkten vaknade i mig. Plus att det är ett utmärkt sätt att få läst några av de böcker som ligger i min hög och väntar.

Härmed antar jag tegelstensutmaningen. Har redan börjat på den första tegelstensboken. Nämligen Umberto Ecos Rosens namn och nästa blir My sister, my love av Joyce Carol Oates.

Den sistnämnda boken är inspirerad av mordet på sexåriga JonBenét Ramsay, som bland annat hade vunnit flera skönhetstävlingar. I Oates bok är det en sexårig konståkningsstjärna vid namn Bliss Rampike, som har tagit Ramsays plats.

I min läshög ligger det ytterligare en roman som skulle kunna kvala in som tegelstensroman och därmed kunna ingå i utmaningen. Buddenbrooks av Thomas Mann.

Ögonblick av svaghet

I går lyckades jag, i ett ögonblick av svaghet, bryta ett löfte till mig själv. Nämligen att ta det lugnt med bokinköpen under hösten. Av framförallt två anledningar. Dels spara pengar, dels försöka beta av min att-läsa-hög.

Det gick ju sådär. För i närheten av jobbet finns en bokhandel som för tillfället har stor utförsäljning. Femtio procents rabatt på allt i hela butiken.

Så jag smet in medan jag var på väg till bussen. Vilket gjorde att jag bara hade tid att kolla över pockethyllan. Och fyra pocketböcker blev det också.

Rosens namn och Foucaults pendel av Umberto Eco. Den förstnämnda hade jag liggande hemma, eftersom jag lånat den på biblioteket. Sedan följde jag även min kollega Martinas rekommendation och köpte Wolf Hall av Hilary Mantel. Romanen vann 2009 års Bookerpris.

Den sista boken blev Italo Calvinos novellsamling Kosmokomik. En bok eller författare jag aldrig hade hört talas om innan jag råkade bläddra förbi SVT24 som visade en föreläsning av något slag. Och föreläsaren refererade till Calvino och Kosmokomik. Kollade upp båda på Wikipedia och därmed var saken biff. Jag var bara tvungen att hitta boken och läsa den.

Dagens citat: "Ni kan inte komma ihåg det, men det kan jag. Månen den hade vi jämt inpå oss och den var enormt stor. När det var fullmåne med nätter då det var ljust som mitt på dan, fast med smörgult ljus, då verkade det som den skulle krossa oss; när det var nymåne snurrade den över himlen som ett svart paraply i blåsväder och när den var i första kvarteret, seglade månskäran fram med hornen så djupt nere att man kunde tro att den skulle borra sig in i en klippudde och fastna där." (Ur Avståndet från månen, första novellen i Kosmokomik av Italo Calvino.)

"Från Italien har man på fullt allvar berättat för mig, att när Umberto Ecos stora roman Rosens namn var alldeles nyutkommen, bildades inte sällan här och var vilt grälande grupper av intellektuella i gathörnen, därför att det var så svårt att enas om man verkligen allesammans hade läst samma roman." (Ur Lars Gustafsson efterord till pocketutgåvan av Rosens namn.)

Höstlig mjukstart

Min läshöst fick inte riktigt den rivstart som jag trodde. Inför min bilsemester gick jag till biblioteket och lånade fyra böcker och en vecka senare lämnade jag tillbaka två utan att ha läst dem. Mest för att jag insåg att jag det inte fanns någon chans att jag skulle hinna läsa ut dem innan det var dags för återlämning.

I samma veva fick jag också hem Alan Aldas memoarer som jag hade beställt. Så det råder ingen brist på böcker att läsa. För ovanpå allt så har jag min att-läsa-hög på runt 20 böcker.
Ett av mina fynd hos biblioteket blev Umberto Ecos Rosens namn. I enlighet med min plan som jag bestämde mig för tidigare. Att höstens stora läsprojekt skulle bli just Umberto Eco.

Fast min vana trogen så blev det en annan lånebok. Nämligen Never let me go av Kazuo Ishiguro. Kommit halvvägs genom den och än så länge gillar jag den. Även om den inte har höjt min puls nämnvärt än.
Berättelsen är en dystopisk, science fiction/spekulativ roman om ett alternativt Storbritannien där människor avlas fram med ett enda syfte i livet. Nämligen att alla deras organ ska doneras. Recension kommer så fort den är utläst.

Dagens citat: "People can lose their lives in libraries. They ought to be warned." (Saul Bellow)

Nomina nuda tenemus

Inget rör sig snabbare (eller långsammare) än tanken ibland. I mitt förra inlägg skrev jag att jag behövde ett nytt läsprojekt. Och jag tror att det har dykt upp.

Ända sedan jag såg filmen Rosens namn för första gången har jag varit nyfiken på Umberto Eco och hans romaner. Försökte även vid ett tillfälle att läsa just Rosens namn (Il nome della Rosa; 1980), men gav upp efter två kapitel (eller tre, minns inte riktigt).

Fast nu känner jag mig redo. Senast jag var på biblioteket stod jag och klämde på och läste i Baudolino från  2000.

Filmatiseringen av Rosens namn hade premiär 1986. I huvudrollen som William of Baskerville ser vi Sean Connery medan Christian Slater spelar Adso of Melk och F. Murray Abraham ikläder sig rollen som inkvisitorn Bernardo Gui.

Dagens citat: "Stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus." (Sista meningen i Rosens namn.)

"Books are not made to be believed, but to be subjected to inquiry." (William of Baskerville, huvudkaraktär i Rosens namn)

"The real hero is always a hero by mistake; he dreams of being an honest coward like everybody else. If it had been possible he would have settled the matter otherwise, and without bloodshed." (Umberto Eco)