En bit ödmjukhetspaj, tack...

Så här ser mitt exemplar ut efter att

det tillbringat ungefär två månader i

min ryggsäck.

I dag, lördagen den sjätte november, blev jag så färdig med den första boken i tegelstensutmaningen. Ni vet den som jag hoppade på lördagen den elfte september. Nästan två månader har det tagit mig att läsa Umberto Ecos Rosens namn.

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det? Jag som brukar skryta med att jag läser så otroligt snabbt, vilket jag gör. Orsaken är att jag har läst en del andra böcker parallellt med Rosens namn, bland annat en del som jag har recenserat åt Skånskan.

Men jag blir nog tvungen att sluka en väldigt stor bit ödmjukhetspaj (humble pie). Detta med tanke på att jag för nästan två månader sedan var säker på att jag skulle hinna med inte bara Rosens namn utan även My sister, my love av Joyce Carol Oates och Thomas Manns Buddenbrooks.

Fast nu var ju inte syftet med tegelstensutmaningen att vinna och hinna läsa så många som möjligt. Utan att faktiskt komma i gång med att läsa någon av alla de tegelstensromaren som samlar damm i hyllan. Så sett utifrån det perspektivet är det ju faktiskt en seger. Jag lyckades bocka av en tegelsten från läslistan.

Recension kommer så fort som möjligt. Vill hinna smälta boken och fundera lite först. Däremot kommer jag med en rekommendation: Läs den!

Dagens citat: "Här ser Aristoteles benägenheten för skratt som en god kraft, vilken äga även ett kognitivt värde, nämligen när komedien med hjälp av skarpsinniga gåtor och oväntade metaforer säger oss, liksom med en lögn, att tingen är annorlunda än de är och så tvingar oss de facto att iakttaga dem bättre så att vi säger: se där, just så förhöll det sig och det visste jag inte." (William av Baskerville; ur Rosens namn av Umberto Eco.)