Recension: Rosens namn av Umberto Eco

Mitt exemplar av denna fantastiska bok.

Vid en första anblick är Rosens namn en klassisk pusseldeckare med alla välkända ingredienser. Allt från en mystisk mordgåta till den hyperintelligenta problemlösaren till medvetet utlagda villospår och logiska fällor.

Vi får följa den engelske fransiskanmunken och förre inkvisitorn William från Baskerville samt dennes lärjunge och följeslagare Adso från Melk, som även är romanens berättare. De anländer en kall novemberdag 1327 till ett benediktinkloster i norra Italien, ett kloster känt för sitt stora bibliotek med tusentals volymer från hela den då kända världen.

Det som för William och Adso dit är dock inte kristenhetens mest berömda bibliotek, eller ens mordgåtan. Utan det är konflikten mellan den tysk-romerske kejsaren Ludvig IV och påven Johannes XXII.

F. Murray Abraham som
Bernard Gui.

Natten innan Williams ankomst till klostret har den talangfulle illuminatören Adelmo från Otranto mördats (eller begått självmord) och abboten ber William att utreda dödsfallet. Det blir starten på en utredning som är lika invecklad och labyrintisk som klostrets berömda bibliotek.

Snabbt inser William och Adso dock att klostret döljer hemligheter och passioner som dess invånare helst vill hålla för sig själv. Abboten vill desperat att mysteriet med Adelmos död blir löst innan påvens delegation, med den ökände och fruktade inkvisitorn Bernard Gui i spetsen, anländer.

Umberto Eco har skrivit en roman som rör sig på flera nivåer samtidigt. Förutom den grundläggande pusseldeckaren har han skrivit en historisk roman, men också en filosofibok som behandlar logik, språk och moralfrågor. Eco lyckas till och med behandla skrattets och komedins betydelse med Aristoteles som utgångspunkt.

Fast det bästa med Rosens namn är att Umberto Eco lyckas få till en intressant och läsvärd roman med alla dessa ingredienser och nivåer. Även om prosan har en så hög densitet att jag stundtals blir nästan fysiskt utmattad av att läsa boken.

Sean Connery som
William från Baskerville

Huvudkaraktären William från Baskerville är en tydlig hyllning till Sherlock Holmes. Både genom sin personlighet och sitt sätt att med hjälp av kylig logik lösa de svåraste mysterierna, men också genom att namnet anspelar på den välkända Holmes-historien Baskervilles hund. Förnamnet William anspelar dock på den engelske teologen William av Ockham och dennes berömda rakblad.

Precis som jag nämnde tidigare bjuder även Umberto Eco på en ordentlig historielektion om konflikterna mellan påve och kejsare i början av 1300-talet. En tid då påvarna styrde kyrkan från den franska staden Avignon. Något den tidens påvar fick kraftig kritik för även inifrån den katolska kyrkan.

Just historielektionen man bjuds på som läsare av Rosens namn öppnar ens ögon för att den katolska kyrkans dogmer och lärosatser inte har varit oföränderliga genom århundradena. Utan de har förändrats tillsammans med tidsandan. Ofta genom hetsig debatt som många gånger har slutat med att debattens förlorare brändes på bål.

Feodor Chaliapin Jr. som
Jorge från Burgos.

För är det något Umberto Eco attackerar i sin roman så är det intoleransen och oförmågan att respektera en meningsmotståndares åsikter. Men också den katolska fascinationen för synd, skuld och skam. En fascination som bara leder till intellektuell rigiditet och en rädsla för tankar som utmanar. Ett exempel är den blinde fanatikern och munken Jorge från Burgos, som är så rädd för skrattet att han inte skyr några som helst medel i sina försök att utrota det ur människors hjärta.

Just Jorges rädsla för humorn och skrattet ser jag som en allegori över den katolska kyrkans vilja att kontrollera inte bara människors sinnevärld utan även deras idévärld. Det faktum att Jorge från Burgos dessutom är fysiskt blind ger en ytterligare dimension till hans oförmåga att tänka utanför de ramar som kyrkan har satt. Jorge säger i slutet av boken att en av anledningarna till att skrattet skrämmer honom är att för att det för honom symboliserar trots, tvivel och självständigt tänkande.

Christian Slater som Adso från Melk.

Umberto Eco har med Rosens namn skapat en bok som förutom är en otroligt bra deckare även är en lärobok i främst kyrkohistoria, ett filosofisk traktat och ett brandtal för kritiskt tänkande och nyttan av att våga tvivla och ifrågasätta vedertagna dogmer. För enligt Umberto Eco är toleransen tvillingsyster till humorn.

Boken filmatiserades 1986 med bland annat Sean Connery i rollen som William från Baskerville, Christian Slater som Adso från Melk och F. Murray Abraham som Bernard Gui. Filmen är lika sevärd som boken är läsvärd.

Dagens citat: "Brådskan." (William från Baskervilles svar på frågan om vad som skrämmer honom mest med renheten.)

"Det är kallt i skriptoriet, tummen värker...jag lämnar nu detta som skrivits, jag vet icke längre för vem, jag vet icke längre för vad: stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus." (Adso från Melk)

"Jag började skriva boken i mars 1978, driven av en avgörande idé. Jag ville förgifta en munk." (Umberto Eco i en intervju från 1985.)