Lucka 20: Om staden

"I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.
Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats."

Bok: Mina drömmars stad
Författare: Per Anders Fogelström (1917-1998)
Utgivningsår: 1960
Läs också: Resten av Stad-serien (1962-1968), Barn-serien (1981-1987)
Om författaren: En av den svenska litteraturens främsta Stockholmsskildrare. Med varsam hand berättar han stadens historia genom sina karaktärer, men även i viss mån både den svenska arbetarrörelsens historia och den svenska samhällsutvecklingen. 

Lucka 22: Emelie Nilsson

"Emelie satt på sin hårda köksstol intill fönstret i köket, som hon brukade göra. Hon trivdes bäst så. När hon var borta någon gång ville snälla människor gärna erbjuda henne plats i mjuka stolar och soffor. Hon fick alltid förklara att hon satt bäst på en helt vanlig hård stol. Hon blev bara ansträngd och fick svårt att komma upp om hon satt för mjukt."

Emelie Nilsson är kittet som håller samman Per Anders Fogelström Stad-serie. Hon föds tio år in i berättelsen och dör tio år innan tar slut. I övrigt är hon alltid närvarande vid romansvitens stora och små händelser, oavsett om hon befinner sig i centrum eller i periferin.

Hon är den självuppoffrande vännen och släktingen som tar hand om alla utan att hon för den skull förväntar sig ens ett tack. Vid läsningen av böckerna blir hon ens vän och när hon väl avlider, 88 år gammal, känns det verkligen i hjärtat. Jag sörjer hennes bortgång.

Dessa bär jag alltid med mig

Bloggen Enbokcirkelföralla kommer under november månad ta upp en ny bokrelaterad diskussion varje dag. Hittills har jag bara diskuterat i kommentarsfältet, men dagens ämne är så inspirerande att det får bli ett inlägg istället. Och just inspiration ligger till grund för dagens diskussion. Frågan är:

"Har du någonsin läst en bok och känt att den snudd på förändrar ditt liv?Att du har börjat bete dig annorlunda eller tänka annorlunda? allt på grund av en enda bok.
Eller har du läst en bok som för stunden, just då, förändrade ditt l iv. Just när du upplever boken?"

Vilka böcker har då förändrat mitt liv eller fått mig att tänka i nya banor? Jag har fått ner listan till tre böcker som påverkade mig väldigt mycket.

1. Middlesex av Jeffrey Eugenides. Historien om Callie med sin brist på 5-alfa reduktas som ger henne en oklar könstillhörighet var som ett slag i solar plexus.

Det är en bok som fick mig att fundera över hur kön och sexualitet konstrueras, det vill säga arv kontra miljö. Dessutom är det en bok som på ett finstämt sätt behandlar ämnen som uppfostran, invandring och etniska motsättningar.

Historien rör sig från första världskrigets Smyrna via efterkrigstidens Detroit till det moderna Tyskland. Avslutar med att citera min egen recension:

"Jag har svårt att se några svagheter i Jeffrey Eugenides roman Middlesex. Den väcker så otroligt många funderingar, samtidigt som den får mig som läsare att känna mig mer bildad, mer intelligent. Men den stimulerar inte bara intellektet. Den tar med läsaren på en helt otrolig och stundtals utmattande känslofärd."

2. Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov. Denna bok läste jag efter att jag fått rollen som Pontius Pilatus (och detektiv nummer ett) när vi satte upp en dramatisering av romanen, betitlad Satan anländer till Moskva, i gymnasiet.

Boken är svidande uppgörelse med mellankrigstidens sovjetiska samhälle och framförallt då dess kulturelit. Berättelsen är absurd och stundtals fullkomligt galen.

Men det är en roman som sätter i gång fantasin. Få andra böcker ger mig så mycket i bilder huvudet under läsningens gång som just denna.

För mig är Mästaren och Margarita en sådan bok som jag återvänder till med jämna mellanrum. Bara för att jag vill uppleva Mikhail Bulgakovs Moskva om och om igen.

3. Stadserien av Per Anders Fogelström. När det gäller denna serie av fem böcker så går det inte att plocka ut en specifik roman och säga "att den här står ut bland de övriga, det är den som har påverkat mig mest".

Jag ser hellre alla fem böckerna som en enda sammanhängande roman. Jag minns fortfarande när jag läste den för första gången, särskilt avsnittet där karaktären Emelie dör efter ett mycket långt liv.

Det är en av få gånger en bok har fått mig att gråta ordentligt. Jag märker hur min ögon tåras bara jag skriver om det.

I grunden är Stadserien inte en berättelse om några få familjer och deras medlemmar utan om staden, det vill säga Stockholm, och dess utveckling. Genom sin romansvit har Per Anders Fogelström tecknat ett porträtt av det Sverige som gick från underutvecklat jordbruksland till en välmående, modern industrination.



Dagens citat: "But in the end it wasn't up to me. The bigs things never are. Birth, I mean, and death. And love. And what love bequeaths to us before we're born." (Ur Middlesex av Jeffrey Eugenides)

"Här inträffade nu nästa egendomliga omständighet, men det gällde bara Berlioz personligen. Han slutade plötsligt hicka, hans hjärta hoppade till och försvann för ett ögonblick men kom tillbaka med en trubbig nål instucken." (Ur Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov)

"Som om hon försökte lyfta handen. Men så föll den ned mot filten, ögat slöts, hon liksom sjönk tillbaka, som om hud och kropp drogs nedåt. En darrning, så bara stillhet. Det är slut, sa Gunnar. Hon fick dö lugnt.
Utanför var det natt nu, blekblå sommarnatt. Den tomma trästolen stod som den brukade framför fönstret, glasögonen som ingen skulle använda mer låg hopslagna på köksbordet." (Ur Stad i världen (bok fem i Stadserien) av Per Anders Fogelström)

Att tvingas ta farväl

Har precis läst engelska Wikipedias artikel om den svenske författaren Per Anders Fogelström. Det gjorde att jag drog mig till minnes en av de starkaste läsupplevelserna jag någonsin har haft.

Det var när jag gick i gymnasiet och hade köpt Stadserien i pocketutgåva. De fem böckerna var det första jag läste av honom. Jag var halvvägs genom den femte boken i serien, Stad i världen, och läste kapitlet Den mörka vågen.

För er som inte har läst boken är det i det kapitlet som karaktären Emilie dör i en ålder av 88 år.

När jag läste de raderna var det som om hjärtat slets ur kroppen och jag gick omkring och var riktigt ledsen och sörjde ett tag. Fortfarande när jag läser om böckerna blir jag ledsen när jag kommer till just det kapitlet och för mig tar berättelsen slut där. Den sista halvan av boken är för mig mest bara någon slags "Vad hände sedan"-redogörelse.

Emilie i Stadserien är en sådan karaktär som griper tag i en. Mycket för att man får bokstavligen talat följa henne från vaggan till graven. Det blir en person av kött och blod som man bygger upp en relation till. Hon blir ens vän.

Så här avslutas kapitlet:
"Som om hon försökte lyfta handen. Men så föll den ned mot filten, ögat slöts, hon liksom sjönk tillbaka, som om hud och kropp drogs nedåt. En darrning, så bara stillhet.
Det är slut, sa Gunnar. Hon fick dö lugnt.
Utanför var det natt nu, blekblå sommarnatt. Den tomma trästolen stod som den brukade framför fönstret, glasögonen som ingen skulle använda mer låg hopslagna på köksbordet."