Att tvingas ta farväl

Har precis läst engelska Wikipedias artikel om den svenske författaren Per Anders Fogelström. Det gjorde att jag drog mig till minnes en av de starkaste läsupplevelserna jag någonsin har haft.

Det var när jag gick i gymnasiet och hade köpt Stadserien i pocketutgåva. De fem böckerna var det första jag läste av honom. Jag var halvvägs genom den femte boken i serien, Stad i världen, och läste kapitlet Den mörka vågen.

För er som inte har läst boken är det i det kapitlet som karaktären Emilie dör i en ålder av 88 år.

När jag läste de raderna var det som om hjärtat slets ur kroppen och jag gick omkring och var riktigt ledsen och sörjde ett tag. Fortfarande när jag läser om böckerna blir jag ledsen när jag kommer till just det kapitlet och för mig tar berättelsen slut där. Den sista halvan av boken är för mig mest bara någon slags "Vad hände sedan"-redogörelse.

Emilie i Stadserien är en sådan karaktär som griper tag i en. Mycket för att man får bokstavligen talat följa henne från vaggan till graven. Det blir en person av kött och blod som man bygger upp en relation till. Hon blir ens vän.

Så här avslutas kapitlet:
"Som om hon försökte lyfta handen. Men så föll den ned mot filten, ögat slöts, hon liksom sjönk tillbaka, som om hud och kropp drogs nedåt. En darrning, så bara stillhet.
Det är slut, sa Gunnar. Hon fick dö lugnt.
Utanför var det natt nu, blekblå sommarnatt. Den tomma trästolen stod som den brukade framför fönstret, glasögonen som ingen skulle använda mer låg hopslagna på köksbordet."