Verklighetens diktare

Önskade Tomas Tranströmer grattis på 80-årsdagen redan för en vecka sedan. Då hade jag precis inhandlat samlingsvolymen med alla hans dikter från 1954 till 2004.

Eftersom i dag är hans riktiga födelsedag (och tillika Sveriges vanligaste), så passar jag på att skicka ytterligare en välönskning. Har inte hunnit läsa så mycket av samlingsvolymen än, bara läst genom debutsamlingen 17 dikter från 1954, samt lite andra dikter här och var i boken.

Och det är en stor njutning att läsa hans lyrik. Att bara låta den skölja över mig och föra mig bort. Tomas Tranströmer är en av få poeter som lyckas med detta. Vilket ger honom en alldeles egen stol på min egna poetiska parnass, där han får sällskap av Gustaf Fröding, Maria Wine, Wisława Szymborska och Dylan Thomas.

I kväll efter jobbet och innan jag somnar blir det fortsatt läsning genom Tranströmers poetiska verklighet. Hatten av och stort grattis på födelsedagen.

Med anledning av Tranströmers födelsedag har min kollega Gunilla avgett ett löfte. Det kan du läsa om här!

"...var ej annan att få..."

Den 22 augusti var det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes. Något som jag vet uppmärksammades ganska stort i Värmland. Något jag borde ha gjort även på denna blogg, då Fröding är en av mina absoluta favoritpoeter. Och har varit det sedan högstadiet.

Gustaf Fröding
Anno 1896

För de flesta är han nog känd som författaren bakom dikten Det var dans bort i vägen. En dikt som också tonsattes och som har framförts av flera olika artister. Den mest kända versionen är antagligen Sven-Ingvars från 1971.

Tyvärr tycker jag nog att han många gånger reduceras till en lustig gubbe som skrev roliga verser, som sedan andra roliga gubbar framför på vad de anser är äkta värmlandsdialekt. Men Fröding är så mycket mer än Det var dans bort i vägen.

För mig är han i första hand diktaren som behandlar och diskuterar de stora filosofiska frågorna, som skriver om gott och ont, som skärskådar kärleken, i både dess mest rena och mest smutsiga form. För mig  är Fröding mer än en lustig gubbe från Värmland. Framförallt är det två av hans dikter som jag för alltid har tagit till mitt hjärta. Den ene av dem kan jag även recitera direkt ur minnet.

Här kommer den första av dem och det är denna jag kan recitera.
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats
är Eden ett Eden ändå
(En kärleksvisa ur diktsamlingen Gralstänk, 1898)

Här kommer den andra och det var denna dikt som gjorde att jag fick upp ögonen för poesi i allmänhet och Fröding i synnerhet.

Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
— jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon där borta med Hagens kor.

Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
— men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.

Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring på bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
— i våras dränkte hon barnet sitt.

Jag minns den stunden, då hon blev tagen
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
— till fyra år blev hon dömd av lagen
— en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.

Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
— nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.

Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.

(Elin i Hagen ur diktsamlingen Gitarr och dragharmonika, 1891)

Äger själv en samlingsvolym med Gustaf Frödings dikter. En pocketutgåva som numera är så sönderläst att jag funderar på att investera i en ny.

Grattis i efterskott, Gustaf Fröding.