En av mina absoluta favoritpoeter är
Maria Wine (1912-2003). Första gången jag kom i kontakt med henne var under skrivarkurs på Öland, sommaren 2000, där hennes dikter ingick i undervisningen. Och de gick rakt in i hjärtat på mig. Nu är en av de få poeter jag alltid återvänder till, vars dikter jag kan läsa om och om igen.
Rubriken på det här inlägget har jag lånat från den av hennes dikter som betyder mest för mig. Dikten
Ändå en glädje (ur samlingen
Lövsus i moll från 1979) läste jag bland annat på min farfars begravning 2002. Ytterligare en märklig liten bit kuriosa rörande Maria Wine är att hon föddes samma år och dog samma år som min farmor. Och på farmors begravning läste min syster dikten
Vårsorg (även den från
Lövsus i moll)
Det sägs att
Maria Wine vissa morgnar bestämde sig för att dra sig undan världen. Hon stängde in sig i sitt rum och tillbringade dagen där. Inte ens hennes make
Artur Lundkvist (1906-1991) vågade störa henne. Ytterligare en detalj jag känna igen mig i. Behovet av att ibland bara ta en "Maria Wine-dag" då man drar sig undan och bara är för sig själv.
Maria Wine föddes som Karla Petersen i Köpenhamn 1912 och lämnades bort till ett barnhem när hon var fyra år gammal. Hon träffade sin blivande
Artur Lundkvist under en tågresa och de gifte sig 1936. Inspirerad av sin man började Maria Wine också skriva.
Om ni inte har upptäckt Maria Wine än så rekommenderar jag verkligen att ni beger er till närmsta bibliotek och läser hennes dikter. Kärlek är ett genomgående tema i hennes diktning. Dock inte bara himlastormande och romantisk kärlek. Utan hon behandlar allt från erotisk kärlek till platonisk och gestaltar den totala hängivenhet man kan känna för en personen. Wines senare diktning kretsar mycket kring makens sjukdom och död.
Dagens citat: "Trots allt äger du ändå en glädje: en ö där inga nya svartheter förekommer ett vallmorött hus med doft av nybryggt kaffe med skorstenar vars blåa rökar rullar ut sig likt välkomnande sidenband." (Första strofen ur dikten Ändå en glädje från 1979)