Recension: Wolf Hall av Hilary Mantel

Wolf Hall av Hilary Mantel blev en av 2010 års största läsupplevelser. Visserligen var det mycket som talade för den redan innan jag ens hade öppnat den. Historisk roman, England och politiska intriger är bara tre av ingredienserna som fängslade mig innan boken ens hade köpts in.

Bokens huvudperson är den engelske statsmannen Thomas Cromwell, som från enkla förhållanden (han var son till en smed) lyckades arbeta sig upp till att bli Henry VIII:s närmsta man och högra hand. Fast som för många andra av Henry VIII:s förtrogna så slutade Thomas Cromwells dagar på stupstocken. Den 28 juli halshöggs han, en avrättning Henry VIII senare ångrade bittert.

Thomas Cromwell (ca 1485-1540)
Porträtt av Hans Holbein d.y

Thomas Cromwell tillhör de personer som ganska genomgående har porträtterats som elaka och illvilliga genom historien. Många gånger har den grymme realpolitikern Cromwell fått utgöra en kontrast till andra historiska personers godhet och inneboende välvilja. Ett sådant exempel är sir Thomas More, som i regel alltid ikläds rollen som den gode renässanshumanisten och idealisten.

Därför är just Hilary Mantels roman Wolf Hall så uppfriskande. Hon tar tydligt Thomas Cromwells parti, utan att för den skull förlora sitt sinne proportioner. För det är långt i från en hagiografi hon bjuder läsaren på. För ett jublande positivt porträtt av Cromwell är lika ointressant som det motsatta. Utan det är ju i nyanserna som berättelsen blir levande.

Henry VIII (1491-1547)
Porträtt av Hans Holbein d.y

Boken är skriven i tredje person men är så hårt bunden till Cromwells person att jag stundtals upplever det som om den är skriven i jag-form. Det gör också att jag som läsare hamnar under skinnet på Cromwell och nästan blir honom. För Cromwell är fysiskt närvarande genom hela berättelsen.

Den fysiska närheten till Cromwell skapar Hilary Mantel främst genom att omnämna sin huvudperson med de personliga pronomina ”han” och ”honom”. Ett grepp som fungerar oväntat bra. Även om det stundtals kan leda till smärre förvirring, särskilt i längre dialoger där det kan bli svårt att hålla reda på exakt vem som talar.

Hilary Mantel när hon fick sin CBE.

Fast det är inte bara närheten till Cromwell som gör romanen så fängslande. Hilary Mantels språk är så levande och besvärjande att det drar in mig. Jag blir den där flugan på väggen som hör allt, ser allt, känner doften av allt. Boken blir en tidsresa tillbaka till det tidiga 1500-talets England och Henry VIII:s hov. Flera gånger under läsningen förlorar jag mig helt i Cromwells 1500-tal och glömmer bort att tiden faktiskt också går i mitt eget universum.

Hilary Mantel har berättat att hon ägnade sex fem år åt att göra research inför skrivandet boken. Vilket har resulterat i en omtumlande detaljrikedom. Bland annat har alla de viktigaste karaktärernas fysiska befintlighet kartlagts in i minsta detalj. Allt för att Hilary Mantel ville undvika möten mellan karaktärer som inte hade kunnat ske i verkligheten.

Trots den trohet till de historiska källorna blir romanen aldrig en torr och faktaspäckad redogörelse. En bedrift i sig i min mening. För ofta tycks det mig att historiska romaner antingen är korrekta, torra som fnöske och lika underhållande som en rågskorpa.

Alternativt så serveras man en mustig, rolig och underhållande historia men med så många fel och friheter med källmaterialet att man varje läsare med en någorlunda fungerande källkritisk hjärna får krupp och utslag. Så heder åt Hilary Mantel som lyckas med den prekära balansakten mellan fiktion och fakta.

Dagens citat: "Divorced, beheaded, died, divorced, beheaded, survived." (Ramsa för att minnas hur Henry VIII:s sex äktenskap slutade.)

"A good household manager, but not fit to meddle in the affairs of kings." (Henry VIII om Thomas Cromwell. Sagt till den franske ambassadören, 1538.)

"Mantel talks about Cromwell as if he had just popped out to buy a pint of milk. He is evidently very much alive for her." (Artikel i The Telegraph om Hilary Mantel och Wolf Hall.)