Ända sedan jag lärde mig läsa har jag älskat böcker. Därför är det inte mer än naturligt att jag har en bokblogg. Här kan du läsa recensioner av både gamla och nya böcker, boktips och en massa annat.
Jädrans vilken bloggkoma jag hamnat i sedan årsskiftet. Över en vecka har gått sedan mitt förra inlägg. Jag är uppenbarligen inte i form. Håller dessutom på att parallelläsa tre olika böcker, utan komma någonstans känns det som för tillfället.
Nåväl tur är väl då att Skånskan i dag publicerade min recension av Ola Nilssons senaste roman Kärleken gömmer minnet. Så jag fick anledning att skriva ett kort inlägg om detta faktum.
Så här löd Svenska Akademiens motivering till att hon fick Nobelpriset i litteratur:
"for poetry that with ironic precision allows the historical and biological context to come to light in fragments of human reality".
NOTERAT
Livet är enda sättet
att beväxa med löv;
hämta andan i sanden,
flyga upp på vingar;
att vara en hund,
eller stryka den över pälsen:
att skilja smärta
från allt som inte är det;
att få plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.
Ett enastående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om
Dags att sammanfatta årets första läs- och bloggmånad. Det såg länge ut att bli fattigt på båda fronterna, men som vanligt tog jag mig kragen och slutspurtade rejält.
Dessutom hann jag även med ett besök till hos P4 Radio Kristianstad och deltog i kulturpanelen i programmet Hallå Skåne. Alltid lika skoj och intressant att delta. Nu senast diskuterade vi bibliotekens vara eller icke-vara.
Januari innebär också att vårsäsongens recensionssvep har dragit i gång. Första boken ut för mig som jag ska recensera för Skånskan är Kärleken gömmer minnet av Ola Nilsson. Meddelar självklart när den publiceras.
Facit för januari blev följande:
* Sju lästa böcker, varav sex romaner och en memoarbok.
* Sammanlagt sidantal blev 2 575.
* Två lästes på engelska, resten på svenska.
* Tre av böckerna har svenska, tre har engelska och en har ryska som originalspråk.
Det finns två anledningar till att jag köpte Niceville av Kathryn Stockett från början. Den första är att väldigt många av de bokbloggare jag följer var helt saliga efter att läst den, för det andra så fyllde den ut ett av min bokinköp när, det vill säga jag köpte fyra och betalade för tre. Niceville var den fjärde boken.
Det är också därför det dröjde med läsningen. Det som slutligen fick mig att börja läsa den var det faktum att jag ville verkligen ha läst boken innan jag såg filmen.
Niceville är berättelsen om Skeeter Phelan som 1962 återvänder hem till Jackson i Mississippi efter att hon tagit sin collegeexamen. Hon försöker falla tillbaka i gamla mönster med tennis, bridgeklubb och damförbundet. Hon lyckas dock inte finna ro, hon när nämligen en dröm om att bli författare. Dessutom väcks en medvetenhet om rassegretationen i sydstaterna. En segregation som exemplifieras främst genom de svarta hembiträdenas situation när de arbetar i de vita hemmen.
Det leder oss fram till bokens andra huvudperson, hembiträdet Aibileen, som när historien tar sin börjar tvingas ut i garaget varje gång hon måste gå på toaletten. Detta på grund av att hennes matmor fått det förklarat för sig att det inte är passande att svarta använder samma faciliteter som vita.
Filmaffischen
Aibileens och Skeeter hittar snart ett sätt att börja underminera systemet med rassegregation. De börjar skriva en bok där de svarta hembiträdena får berätta sin historier. Både det positiva och det negativa. I Aibileens fall handlar det om alla vita barn hon uppfostrat, som surrogat för deras riktiga föräldrar. Allt detta sker mot bakgrund av verkliga händelser från den amerikanska medborgarrättskampen, till exempel vävs mordet på Medgar Evers in på ett sätt som är väldigt signifikant för handlingen.
Niceville är en bra och spännande bok. Man lider, skrattar och hoppas med huvudpersonerna och deras vänner. Man hatar, morrar åt och ilsknar till på berättelsens antagonister, särskilt då karaktären Hilly Holbrook.
Ett bra grepp Kathryn Stockett berättar historien genom flera personers vinkel. Det gör berättelsen mer levande och förstärker närvarokänslan. Mina problem med boken är egentligen att Stockett har klämt in väldigt många trådar, som stundtals stör och stundtals glöms bort. Jag tror helt enkelt den huvudsakliga berättelsen hade kunnat bli ännu mer drabbande om författaren hade vågat redigera och koncentrera boken något hårdare.
Dessutom blir boken tyvärr lite sentimentalt smetig särskilt mot slutet. Även om Stockett lyckas undvika de allra värsta sackarinsötade fallgroparna. Därmed inte sagt att bokens slut på något sätt känns irrelevant eller ologiskt.
På det stora hela är Niceville en bra och angelägen roman om ett ämne som fortfarande är brännande hett i USA, trots att det har gått så pass lång tid sedan bokens händelser utspelade sig. Inte minst märks det på de reaktioner somboken (och filmen) har väckt i USA. Bland annat har åsikten att boken trivialiserar och förvränger afroamerikanska hembiträdens situation förts fram av dess kritiker. En annan synpunkt är att Kathryn Stockett blundar för de sexuella övergrepp mot svarta hembiträden som ofta förekom. Den sistnämnda punkten var för övrigt något jag också kom att tänka på när jag läste Niceville.
Redan när jag läste baksidestexten på Tina Feys Bossypants började jag fnissa okontrollerat och efter inledningen var jag golvad och runt tre timmar senare hade jag läst ut boken. Jag visste att jag skulle älska den här boken lika mycket som komediserien 30 Rock, som Tina Fey har skapat.
Det bästa med boken är just det faktum att man känner så tydligt igen sig. För Tina Fey skriver sin bok med samma språk, samma intonation och samma humor som man känner igen från 30 Rock och Saturday Night Live. Och det är bokens styrka, man hör Tina Feys röst under hela läsningen.
Tina Fey som Sarah Palin och
Amy Poehler som Hillary Clinton.
Bossypants handlar om Feys historia från obekväm och töntig tonåring till obekväm och töntig fyrtioårig kvinna som råkar vara producent och skapare av bland den bästa humorn i amerikansk televisions historia.
Dessutom låter Tina Fey ett obekvämt ljus skina över hur annorlunda kvinnor faktiskt behandlas inom underhållningsindustrin, men också de framsteg som gjorts sedan hon först började som manusförfattare på SNL.
Tina Fey som Liz Lemon,
huvudpersonen i 30 Rock.
En av de bästa kapitlen i boken är när hon beskriver arbetet och vad som egentligen hände runt de berömda Sarah Palin-sketcherna från hösten 2008. Det mest intressanta med dessa sketcher är hur de faktiskt gav tv-tittarna en lektion i feminism och visade hur både Sarah Palin och Hillary Clinton förminskades på grund av sitt kön. Clinton genom att hon kallades till exempel för ”ballbuster” och bitch”, Palin genom att hon utsattes för ständiga sexuella anspelningar.
Jag älskade Bossypants, som jag slog fast redan i inledningen, till stor del beroende på att jag är ett Tina Feys mest hängivna fans. Så är du som mig ska du definitivt läsa Bossypants. Gillar du däremot inte Tina Fey och hennes arbete, läs boken. Du kommer att hitta nya saker att störa dig på. Om du befinner dig på mitten av denna skalan, läs boken ändå. För det är en intressant och fängslande historia Tina Fey berättar.
...har det blivit dags att publicera här på bloggen. I måndags eftermiddag var det dags för kulturpanel i programmet Hallå Skåne i P4 Radio Kristianstad och jag var en av panelisterna. Min medpanelist var Andrea Hofmann som är bibliotekarie med ansvar för webb och e-tjänster på stadsbiblioteket i Kristianstad. Det blev en mycket intressant diskussion om biblioteken och deras framtid, samt lite galasnack.
Fast varför är då det här inlägget onödigt? Jo, för jag vet ju att ni alla satt klistrade vid era transistorradioapparater och lyssnade med andakt. Fast om nu någon mot all förmodan skulle ha missat kulturpanelen så är det bara att använda sig av spelaren här nedanför och lyssna (eller klicka här).
_-_200px.jpeg)
