Recension: Kallocain av Karin Boye

Leo Kall är en lojal medborgare i Världsstaten och boende i Kemistaden. I sitt arbete som kemist upptäcker Leo en dag en drog som får människor att bli helt ärliga och berätta alla tankar som de har dolt djupt inne i sitt medvetande. Medlet får passande nog namnet Kallocain.

För Leo är Kallocain bara ett sätt för Världsstaten att skydda sig själv mot brottslingar då medlet kommer göra det omöjligt för en person att ljuga om sina brott. Dessutom ser han Kallocain som användbart vid tillsättning av viktiga poster inom statsapparaten.

Fast ganska snabbt upptäcker han att många av försökspersonerna bär på förhoppningar och drömmar om ett liv i frihet utan övervakning och tvångsarbete. Drömmar som Leo Kall själv bär på, vilket sår tvivel i hans hjärta om Världsstaten.

Karin Boyes fann inspirationen till sin dystopiska klassiker Kallocain både i Nazityskland och Sovjetunionen. Boye visar hur snabbt en paranoid stämning kan byggas upp i ett samhälle som blir allt bättre på att övervaka sina medborgare. Till den grad att inte ens individens tankar är fredade från insyn.

Boken är skriven i form av en dagbok som skrivs av Leo Kall och historien berättas ur hans perspektiv. Och det greppet får obehagskänslan att långsamt krypa fram ur sidorna. För det är samma tvivel och obehag Leo Kall känner allt eftersom han upptäcker Världsstatens syften och metoder.

Kallocain har med rätta jämförts med både Aldous Huxleys Brave New World och George Orwells NineteenEighty-Four. Särskilt den förstnämnda ligger närmast till hands då även den är en dystopi om en totalitär stat som utnyttjar droger för att kontrollera medborgarna.

Fast jag vill även passa på att nämna Ray Bradburys Fahrenheit 451 och då främst att jag ser en likhet mellan dess protagonist Guy Montag och Leo Kall i Kallocain. I början är både Kall och Montag lojala mot regimen, men blir allt eftersom desillusionerade dissidenter.