För Leo är Kallocain bara ett sätt
för Världsstaten att skydda sig själv mot brottslingar då medlet
kommer göra det omöjligt för en person att ljuga om sina brott.
Dessutom ser han Kallocain som användbart vid tillsättning av
viktiga poster inom statsapparaten.
Fast ganska snabbt upptäcker han att
många av försökspersonerna bär på förhoppningar och drömmar om
ett liv i frihet utan övervakning och tvångsarbete. Drömmar som
Leo Kall själv bär på, vilket sår tvivel i hans hjärta om
Världsstaten.
Karin Boyes fann inspirationen till sin
dystopiska klassiker Kallocain både i Nazityskland och
Sovjetunionen. Boye visar hur snabbt en paranoid stämning kan byggas
upp i ett samhälle som blir allt bättre på att övervaka sina
medborgare. Till den grad att inte ens individens tankar är fredade
från insyn.
Boken är skriven i form av en dagbok
som skrivs av Leo Kall och historien berättas ur hans perspektiv.
Och det greppet får obehagskänslan att långsamt krypa fram ur
sidorna. För det är samma tvivel och obehag Leo Kall känner allt
eftersom han upptäcker Världsstatens syften och metoder.
Kallocain har med rätta jämförts med
både Aldous Huxleys Brave New World och George Orwells NineteenEighty-Four. Särskilt den förstnämnda ligger närmast till hands
då även den är en dystopi om en totalitär stat som utnyttjar
droger för att kontrollera medborgarna.
Fast jag vill även passa på att nämna
Ray Bradburys Fahrenheit 451 och då främst att jag ser en likhet
mellan dess protagonist Guy Montag och Leo Kall i Kallocain. I början
är både Kall och Montag lojala mot regimen, men blir allt eftersom
desillusionerade dissidenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar