Recension: Den afrikanska farmen av Karen Blixen

”Jag hade en farm i Afrika vid foten av berget Ngong. Själva ekvatorn sträckte sig över höglandet tjugofem mil längre norr ut.” Med denna enkla inledning lyckas Karen Blixen förflytta läsaren till Kenya och höglandet utanför Nairobi.

Mellan 1913 och 1931 drev Karen Blixen ett kaffeplantage utanför Nairobi. För detta ska vi vara tacksamma, för hade hon inte gjort detta hade världslitteraturen gått miste om en av de bästa memoarerna någonsin.

Med ett bländande vackert språk berättar hon om livet på farmen, relationen med de inhemska stammarna som bor på reservat runt om i trakten och livet i den europeiska kolonin i Nairobi. Karen Blixens prosa och skarpa öga för detaljer gör att detta tidsdokument fortsatt relevant och läsvärt.

Den afrikanska farmen är dock inte ett heltäckande porträtt av Karens hela liv i Afrika. Istället presenterar hon sin historia i form av enskilda delar där varje del har ett genomgående tema. En av de mest drabbande passagerna är historien om ett vådaskott. Ett vådaskott som hotar att förstöra sammanhållningen bland farmens infödda arbetare och de stammar som bor i trakten.

”Därifrån såg jag Ngong Hills i sydväst. Bergets ädla bölja höjde sig över det omgivande flacka landet, mörkare blått än himlen. Men det var redan så långt borta att de fyra tinnarna såg obetydliga ut på den långa bergryggen, man kunde knappt urskilja dem. Det var helt annorlunda än när man såg det från farmen, som om det varit ett annat berg. Dess konturer blev långsamt utjämnade och utplånade av avståndet.”