Recension: Kod 400 av Sophie Divry

En morgon när bibliotekarien för geografiavdelningen på ett mindre franskt kommunbibliotek kommer till jobbet upptäcker hon att en besökare har glömts kvar i läsesalen och tvingats tillbringa natten där. Fast istället för att bli utsläppt tvingas personen delta i ett mycket ensidigt samtal med bibliotekarien, som visar sig vara en mycket ensam kvinna med åsikter om allt och med fäbless för Guy de Maupassant och Deweysystemet.

Hela romanen är i grunden en ända lång monolog där bibliotekarien pratar på sin ofrivilliga samtalspartner, som aldrig får en syl i vädret. Eller rättare sagt det jag som läsare inget om, författaren avslöjar bara bibliotekariens sida, vilket blir till en lång och mycket underhållande monolog.

Några av det bästa avsnitten är när den bittra bibliotekarien beskriver den informella hierarkin i Deweysystemets kategorier i termer av prerevolutionära franska samhällsklasser. Dessutom som den Maupassant-fantast jag är så kan jag inte låta bli att njuta av hennes fullkomlig sågning av Honoréde Balzac och hans upphöjda ställning i Frankrike.

Om det inte hade stått på bokens omslag att författaren Sophie Divry jobbar som journalist hade jag nog varit ganska övertygad om att hon arbetar som just bibliotekarie. Kod 400 är hennes debutroman, men jag hoppas verkligen att hon skriver fler och att även dessa översätts till svenska.