"De sågo en lång, grå linje stryka fram längs gärdsgården. Där fanns minst ett dussin av dem."
Anna blev inte rädd. Dagen hade varit rikt välsignad med äventyr, och natten lovade att bli den lik. Detta var liv, att ila fram över gnistrande snö, trotsande vilddjur och människor."
Den fallne prästen Gösta Berlings charm övervinner inte bara de fagra fröknarna Anna Stjärnhök, Marianne Sinclaire och Elisabeth Dohna, utan även den barska majorskan på Ekeby. Och som läsare snärjar han en i sitt garn nästintill från första sidan i Selma Lagerlöfs magiska Värmlandsepos.
För Gösta är inte bara en försupen narr som blir en av majorskans kavaljerer på Ekeby. För han när också en sida som med rätta kan kallas för övernaturlig. Bara det faktum att han ingår en pakt med djävulen tyder på detta, men också hans förmåga att förföra traktens damer.
Min favoritscen med denne kavaljer är utan tvekan när han och Anna Stjärnhök i en släde jagas av en flock vargar efter julbalen på Borg. När självaste naturen tycks göra allt för att de ska bli blodtörstiga rovdjurens byte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar