tisdag 14 september 2010

Recension: Never let me go av Kazuo Ishiguro

Har under några dagar suttit och filat på recensionen av Never let me go av Kazuo Ishiguro. Jag har letat efter orden och känt att jag inte riktigt fått till det. Anledningen tror jag beror på, som jag även skrev i ett tidigare inlägg, att berättelsen höjer inte min puls nämnvärt.

Boken väcker inga starka känslor i någon riktning. Det är väl inte likgiltighet precis, men det hamnar väldigt nära. För det är ändå en berättelse som borde väcka frågor och känslor. Den enda frågan jag ställde mig efter att ha läst Never let me go var: ”Jaha, vad ska jag läsa nu?”

Vad handlar då boken om? De tre vännerna Kathy, Ruth och Tommy växer upp på internatskolan/barnhemmet Hailsham. De uppmuntras att uttrycka sig konstnärligt och bland deras bästa verk gör den mystiska Madame ett urval. Enligt ryktet ställs det ut i hennes speciella galleri.

Långsamt lär barnen sitt verkliga syfte i livet. De har nämligen klonats och ska i framtiden användas som mänskliga reservdelsbanker. Ett öde de med tiden blir väldigt medvetna om och accepterar. Under tiden fram tills dess att donationerna sätter igång jobbar de som vårdare.

Och det är just som vårdare Kathy jobbar när historien tar sin början. Under sina ständiga resor genom det alternativa Storbritannien historien utspelar sig i tänker tillbaka på sin uppväxt på Hailsham och sina vänner där. Främst då Ruth och Tommy.

Never let me go är självklart berättelsen om en alternativ verklighet där människor klonas för att på så sätt tillhandahålla reservdelar åt resten av befolkningen. Vilket borde väcka indignation då människan i en sådan verklighet delas upp i ett A- och ett B-lag. De riktiga människorna kontra de organiska reservdelsbehållarna.

Men Never let me go är också berättelsen om vänskap och kärlek. Om att minnas och hur vår hjärna omformar minnen och händelser så att det passar in i vår begreppsvärld. Hur vi formas som personer i samklang med vår omgivning.

Boken är skriven i första person och det är Kathy som är berättaren. De två första delarna fungerar som tillbakablickar på hennes tid vid Hailsham och The Cottages, medan den tredje delen utspelas i romanens nutid. Ett grepp som funkar mycket bra och mycket av romanens drivkraft ligger i konflikten mellan hur Kathy minns saker och ting, jämfört med hur hennes vänners hågkomster ser ut.

Prosan är rak och Ishiguro har verkligen hittat en berättarröst som känns verklig och berättar verkligt. För i verkligheten när en person ska berätta en anekdot eller ett minne följer hon inte en rak linje, utan det blir utvikningar åt alla håll.

Kazuo Ishiguro
Foto: Mariusz Kubik, 2005
På samma sätt är det med Kathy. Många gånger när hon börjar berätta en episod gör hon en utvikning om något helt annat för att sedan återvända till inledningen och det huvudsakliga resonemanget. I grunden något bra eftersom det stärker känslan av att romanen berättar något som har hänt på riktigt, men i längden blir det lite tröttsamt med dessa ständiga utvikningar. Särskilt när det inte känns relevant för själva handlingen.

Det bästa med boken är ändå att Kazuo Ishiguro lyckas frammana en väldigt stark känsla av ett underliggande hot. Man vet att allt inte står rätt till, det känns ända in i ryggmärgen, men det går inte att peka ut något konkret hot. Tyvärr räcker det inte till.

En roman behöver mer än en grundläggande stämning och ett bra språk för att jag ska bli riktigt berörd. Jag behöver karaktärer som får mig att känna samma saker som de känner. Jag behöver karaktärer att älska och att hata. Något den här boken inte ger mig.

Men det är något jag vet att Kazuo Ishiguro kan ge mig. En av de bästa läsupplevelser jag haft är Återstoden av dagen. Inte för att den boken bjuder på några större känslostormar eller för att karaktärerna är några kringdrivande hysterikor med nerverna på utsidan.

Utan för att där lyckas Ishiguro få mig engagerad i butlern Stevens, miss Kentons och de övriga karaktärernas öden. Jag bryr mig om dem, jag vill veta hur det går för dem. När de är arga är jag arg, när de skrattar så skrattar jag. Jag stressar med tjänarna genom Darlington Halls korridorer.

Kathy, Ruth och Tommy i Never let me go får mig aldrig att känna så. Trots att jag på ett intellektuellt plan kan känna igen mig i dem så funkar det inte rent känslomässigt. De är och förblir ytliga bekantskaper som jag hälsar på för att sedan glömma bort.

Boken har för övrigt filmatiserats med Carey Mulligan som Kathy och Keira Knightley som Ruth. Filmen har USA-premiär den 15 september i år. En film jag nog kommer att se. För jag är ändå lite nyfiken på resultatet. Här kommer trailern i alla fall.


Dagens citat: "Jag heter Kathy H. Jag är trettioett år gammal, och jag har varit vårdare i över elva år nu. Det låter länge nog, det vet jag, men de vill faktiskt att jag ska fortsätta i åtta månader till, året ut. Då blir det nästan precis tolv år." (Inledningen på det första kapitlet i Never let me go.)

"There was another life that I might have had, but I am having this one." (Kazuo Ishiguro)

"Ever since I first saw the film of Never Let Me Go a couple of months ago, I've been telling people how I've learnt so much more about my own novel." (Kazuo Ishiguro i The Huffington Post)

4 kommentarer:

Ulf sa...

tja, det är ju en smaksak vilka karaktärer man känner med och vilka som passerar en relativt obemärkt förbi. intressant nog tycker jag precis tvärtom gällande förhållandet mellan återstoden av dagen och never let me go. btw, vilken trailer! måste se filmen.

fullbokhylla sa...

Du är nominerad:
http://fullbokhylla.wordpress.com/2010/09/15/sa-vackert/

enligt O sa...

Jag tyckte om den, gillade att tempot var så lugnt då historien egentligen är väldigt brutal.Filmen kan säkert vara helt okej.

Återstoden av dagen var en fantastisk film, men boken har jag inte kommit igenom. Den står kvar i hyllan halvläst...

Lyrans Noblesser sa...

Intressant recension, jag hoppas att jag kommer att bli mer engagerad.