Dystra dystopier och en unik utopi

Är min vana trogen, som den seriepolygamist jag är (när det gäller läsning), och läser flera böcker samtidigt. Har kommit halvvägs genom To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Utan att förekomma framtida recensioner av den så kan jag berätta att jag tycker väldigt mycket om den. Den väcker tankar, frågor och funderingar. En sak jag funderar på väldigt mycket när jag läser boken är hur Harper Lee egentligen lyckades. Vad är det som gör att boken funkar? Vad skapar magin? Men mer om det i ett kommande inlägg.

George Orwell (Bilden är från 1933)

Om ni tittar till höger så ser ni att jag även håller på att läsa George Orwells klassiska kortroman Animal Farm från 1945. Från den är steget i tanken inte långt till Orwells magnum opus Nineteen Eighty-Four. Denna dystopi från 1949 är nog en av de romaner som har påverkat vår moderna kultur mest. Listan är lång på de uttryck som Orwell introducerade för oss. Exempelvis Big Brother, dubbeltänk och tankebrott. Eric Arthur Blair (som var Orwells riktiga namn) gav i förlängningen också upphov till adjektivet orwellian (orwellsk; borde det bli på svenska), ordet beskriver den typ av totalitarism som vi stöter på i både Nineteen Eighty-Four och Animal Farm. Av George Orwells övriga bibliografi kan jag för övrigt varmt rekommendera Burmese Days.


Nineteen Eighty-Four blev film 1984. John Hurt spelade Winston Smith och Richard Burton (i sin sista roll) spelade O'Brien.



Från Nineteen Eighty-Four är sedan steget inte långt att rent allmänt börja fundera kring litterära dystopier. Winston Smith är ju ett utmärkt exempel på en dystopisk hjälte som ser systemet från insidan och inser vad som är fel. Men en sak alla dystopiska romaner har gemensamt är just att hjälten är tragisk och från början är dömd att misslyckas.

Ray Bradbury (Bilden är från 1975)

En dystopisk roman jag är väldigt nyfiken på att läsa är Ray Bradburys Fahrenheit 451. Boken handlar om ett samhälle där böcker är förbjudna. Huvudkaraktären Guy Montag jobbar som "fireman" vilket innebär att han bränner alla böcker han hittar. Men en dag börjar han läsa istället. Romanens titel syftar på den temperatur då papper börjar brinna.
Ray Bradburys roman har blivit något av en kulturell ikon i Amerika. Michael Moore döpte sin film om George W. Bush och kriget mot terrorismen till just Fahrenheit 9/11. Filmens tagline blev också The Temperature at Which Freedom Burns.

Fahrenheit 451 filmatiserades bland annat 1966 med Julie Christie i en av rollerna. Regisserade gjorde François Truffaut.


Andra kända dystopiska romaner (har tyvärr inte läst någon av dem så den här listan är lika mycket för min egen skulle som för er):
Brave New World (1932) av Aldous Huxley
Kallocain (1940) av Karin Boye
A Clockwork Orange (1962) av Anthony Burgess
Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) av Philip K. Dick
The Children of Men (1992) av P.D. James
Oryx and Crake (2003) av Margaret Atwood

Fast i slutändan hade vi inte vetat vad en dystopi är om inte Sir Thomas More (kanske mest känd som en av Henrik VIII:s rådgivare) hade skrivit sin roman Utopia. Ordet utopi betyder ursprungligen "ingen plats" och en utopi är ju i grunden något ouppnåligt.

Det första kända användandet av ordet dystopi är från 1868, då filosofen och politikern John Stuart Mill använde det i en debatt i det brittiska underhuset. Han använde ordet för att fördöma den dåvarande brittiska regeringens irländska politik. Dystopi betyder ordagrant "dålig plats".

Dagens citat: ”Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet. /.../ Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår trygghet, Statens trygghet.” (Utdrag ur Kallocain)

"Whether he went on with the diary, or whether he did not go on with it, made no difference. The Thought Police would get him just the same. He had committed— would still have committed, even if he had never set pen to paper— the essential crime that contained all others in itself. Thoughtcrime, they called it. Thoughtcrime was not a thing that could be concealed forever." (Utdrag ur Nineteen Eighty-Four)

"How inconvenient! Always before it had been like snuffing a candle. The police went first and adhesive-taped the victim's mouth and bandaged him off into their glittering beetle cars, so when you arrived you found an empty house. You weren't hurting anyone, you were hurting only things! And since things really couldn't be hurt, since things felt nothing, and things don't scream or whimper, as this woman might begin to scream and cry out, there was nothing to tease your conscience later. You were simply cleaning up. Janitorial work, essentially. Everything to its proper place. Quick with the kerosene! Who's got a match!" (Utdrag ur Fahrenhet 451)