Recension: Offerrit av Johannes Källström

Bild: Massolit Förlag

En glesbygdskommun på dekis får en sista dödsstöt när bruket slutgiltigt stänger ner och varslar all personal. Kommunens starka kvinna, det stridbara kommunalrådet Svea, griper efter halmstrån i ett sista desperat försök att hindra bygdens totala undergång.

Då visar det sig att ortens förlorade son, den numera världskände designern Oscar Vigelius, kan tänka sig att bekosta ett designcentrum i kommunen. Ett projekt på en sådan stor skala att det skulle kunna rädda ekonomin.

När så frälsaren anländer med sitt entourage börjar bygden plågas av en serie mystiska mord och försvinnanden. Den grånade kriminalkommissarien Owe Tycho kallas för att lösa gåtan tillsammans med sin unge kollega.

Jag hade inga som helst förväntningar på Offerrit när jag började läsa den. Vilket nog var tur för jag blev i alla fall inte besviken. Men det är en charmig liten historia Johannes Källström har kokat ihop. Stundtals riktigt spännande och den sista fjärdedelen sträckläste jag.

Johannes Källström

Något som dock slår mig är att jag genom hela boken kan skönja en progressiv utveckling av författarens stil och prosa. Framförallt blir verkar Johannes Källström hittat ett tempo som gör historien mer flytande efter det att halva boken var skriven. I den första halvan finns det tyvärr passager där språket är mer stapplande och trevande.

Ett grepp som fungerar väldigt bra i boken är att Johannes Källström stegvis introducerar de ockulta inslagen, vilket gör att man som läsare inte riktigt är säker på om det som sker är en övernaturlig händelse eller något karaktären bara inbillar sig. Just detta grepp är en stark orsak till att jag håller mig kvar i boken.

Tyvärr kan jag tycka att Johannes Källström lite väl lättvindigt avslöjar hur det ligger till med övernaturligheten. Det hade varit bättre om han låtit läsaren gissa och spekulera även efter det att boken är slut.

En sak jag hade önskat är att Johannes Källström hade redigerat och strömlinjeformat sin historia lite bättre. Den är lite spretig på sina håll, vissa frågor och karaktärer lämnas hängande i luften utan avslut.

Fast med tanke på den utveckling i Johannes Källström skrivande jag tycker mig skönja i Offerrit så kan nästa bok bara bli bättre. Så jag hoppas att Källström fortsätter att utvecklas i samma takt. För då kan nästa bok bara bli en ren njutning.

Slutligen vill jag faktiskt kritisera förlaget lite. Manuset är dåligt korrekturläst och det störde mig otroligt mycket när jag efter bara några sidor hade hittat flera korrfel, som borde ha rättats till innan boken gick i tryck. Tyvärr blir sådana saker något man som läsare hänger upp sig på istället för att koncentrera sig på berättelsen.