I Ursäkta, men din själ dog nyss förflyttas vi till en inte alltför avlägsen framtid där människor, i alla fall de som har råd med det, kan skräddarsy sin avkomma till exakt de individer de vill att barnen ska bli. Dessutom utnyttjar de underklassens kvinnor som surrogatmödrar eller mer exakt som babyfabriker.
Mitt i alltihop hittar vi Benjamin Bonkenstein. En ”förbättrad” pojke, men ändå annorlunda än sin klasskamrater. Då dessa mest liknar ett stort antal kloner av olika manliga och kvinnliga kändisar, som till exempel Angelina Jolie.
Samtidigt sprids en mystisk sjukdom som bara drabbar ”förbättrade” (överklassen) vilket leder till skulden läggs på de ”oförbättrade” (underklassen), som utsätts för förföljelser från de som anses vara just ”förbättrade.
I en annan del av staden sitter en ung och uttråkad kvinna och vill fly från sitt redan förutbestämda öde att bli en lyxhustru. Att hon dessutom är dotter till landets rikaste och mäktigaste kapitalist gör inte situationen mindre pikant.
Och den rike mannen då, jo han går från att vara en skröplig gammal gubbe till ett energiknippe av rang. Bara genom att knapra en näve mystiska piller. Utöver detta dyker det mellan kapitlen i boken upp brev av en gåtfull kvinna vid namn Mimi. Brev som blir alltmer desperata.
Precis som ni märker innehåller den här historien många olika trådar och den spretar betänkligt. För ingen av alla dessa trådar (plus några till) ges företräde framför någon annan. Alla blir lika viktiga och det är omöjligt att hålla isär dem. Efter en stunds kamp ger man upp, låter allt skölja över en och tillåter sig bli överraskad, stundtals även positivt överraskad när man för en gångs skull känner igen en karaktär eller minns vem som gjorde vad 50 sidor tidigare.
Dessutom avslutas hela romanen i en krystad final som stressats fram på de allra sista sidorna. Då har visserligen vissa karaktärer dödats, så man slipper hålla reda på dem, annars ska alla trådar löpa samman till vad som slutligen blir ett enda trassligt nystan. Sedan är boken slut, jag gäspar och sträcker mig efter nästa bok. Så varaktig var den romanen.
Ovanpå alltihop ligger sedan språkupplevelsen som en våt filt. Stundtals får jag känslan att boken egentligen är skriven på engelska och sedan översatt till svenska av en synnerligen inkompetent översättare. Tyvärr är det inte så, snarare försöker Danny Wattin få till något slags amerikanskt popkultur/MTV/ungdomssåpaspråk, fast på svenska. Ett grepp som inte fungerar, utan bara blir irriterande tröttsamt i längden.
Danny Wattin har med Ursäkta, men din själ dog nyss försökt få till en humoristisk satir över vårt moderna samhälle med dess ytlighet och konsumism. Fast på sin höjd blir boken i sina värsta stunder mest en missriktad spydighet och sina bästa stunder en väl avvägd sarkasm, som man utan några större åthävor kan skaka av sig.
Att Danny Wattin har haft ambitioner att skapa en dystopi likt 1984 står ganska klart. I sig lovvärd ambition, men Ursäkta, men din själ dog nyss står långt från George Orwells mästerverk och blir mest en klumpig imiterande hyllning. Fast efterapning sägs ju vara den främsta formen av smicker.
Nä, det var ingen njutning att läsa Ursäkta, men din själ dog nyss. Det var visserligen inte plågsamt heller och längst inne i den finns det embryo till flera bra historier. För det som saknas är att författaren hade bestämt för vilken historia han hade velat berätta och sedan låtit de övriga stå tillbaka och vara just sidospår som ger djup och perspektiv åt den huvudsakliga berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar