Recension: Wool av Hugh Howey

I en avlägsen framtid har jorden förstörts så till den grad att till och med luften är giftig och frätande. De få människor som har överlevt har tvingats fly ner i en jättelik silo där lever i ett samhälle som tvingas hålla befolkningen konstant. Ingen kan födas utan att någon dör.

Utan på silon sitter kameror och sensorer som visar det omkringliggande öde landskapet. Med jämna mellanrum måste dock dessa rengöras. Denna lott faller på de som bryter mot silons lagar. De tvingas ut i dräkter som håller dem vid liv tillräckligt länge för att de ska hinna med rengöringen, sedan fräts dräkterna sönder av den giftiga luften och personen dör.

Men vad händer om någon ifrågasätter den ordning och de principer som styr silon? Och om den som står för ifrågasättandet av lagarna har till uppgift att upprätthålla just dessa? Silons sheriff Jules är just en sådan person, likaså var hennes företrädare Holston, som dock misslyckades få till stånd förändring. Fast Jules är fast besluten att hon ska lyckas, trots att mäktiga krafter gör allt för att hindra henne.

Wool har sin utgångspunkt i en novell som Hugh Howey skrev och självpublicerade via Kindle. Novellen blev en viral succé och författaren fortsatte fylla på med noveller. I slutändan ledde detta till att novellerna samlades och gavs ut som två romaner, där Wool består av de första fem novellerna i Silo-serien. De övriga tre finns samlade i romanen Shift.

Jag förstår den virala succén. För Hugh Howey har framförallt ett driv i språket som gör att berättelsen aldrig stagnerar och blir ointressant. Samtidigt som det stundtals är ganska lättuggad underhållning, vilket självklart inte innebär att Wool inte ställer några intressanta frågor.

För det är ju den stora behållningen att boken rör sig kring teman som befolkningskontroll, hur och varför makt fördelas mellan grupper i samhället, skillnaden mellan formella och informella maktstrukturer samt värdet av att ifrågasätta status quo.

En god vän frågade mig varför det var så intressant med dystopier. För mig handlar det främst om att dystopier utgör intressanta tankeexperiment, som när de fungerar kan få läsaren att se på sin samtid med nya ögon.