Recension: Nemesis av Philip Roth

Att slå upp Philip Roths Nemesis och börjar läsa är nästan som att komma hem. I alla fall om man som jag är en van Roth-läsare. För återigen placerar Roth sin berättelse i Newarks Weequahic-område, samma kvarter där han själv växte upp.

Även om jag själv aldrig har varit där så har jag läst tillräckligt många romaner av Philip Roth för att känna igen gatorna han nämner och uppleva en hemtam trygghet i miljöbeskrivningarna. För han rör sig bokstavligen på mammas gata.

Det är sommaren 1944. Ute i världen rasar kriget för fullt. De allierade har invaderat Normandie och i Stilla Havet rycker de amerikanska trupperna allt närmre Japan. I Newark är sommaren varmare än någonsin. De föräldrar som har råd skickar sina barn på sommarläger eller flyr ut till Atlantkusten och sina sommarnöjen.

De fattiga barnen däremot får nöja sig med de kommunala lek- och idrottsplatserna, så även de judiska barnen i Weequahic. Ansvarig för just den lekplatsen är den unge gympalärare Bucky Cantor. För trots att han frisk och vältränad har han nekats möjligheten att bli soldat eftersom han är gravt närsynt. Innerst inne anklagar han bittert sig själv för att hans bästa vänner är i Europa och kämpar mot Hitler, medan han hjälper kvarterets judiska pojkar att spela softball.

Fast just sommaren 1944 drabbas Newark av en fruktansvärd polioepidemi. Den börjar i de italienska kvarteren men sprider sig snabbt till det judiska området Weequahic. Till en början är allt lugnt, men när två av Buckys lekplatsbarn avlider börjar paniken sprida sig genom området, men också i Bucky.

Jonas Salk, mannen som
uppfann poliovaccinet.

Slutligen blir situationen så svår att Bucky flyr till till ett sommarlägar där han börjar jobba som simlärare. Men även lägret drabbas av polio och en pojke dör. Till slut insjuknar även Bucky och blir handikappad för livet. Inte bara av polioinfektionen utan också av bitterhet, självanklagelser och skuldkänslor.

Boken är uppdelad i tre avsnitt. Det första (som tar upp exakt halva boken) handlar om Newark och hur polioepidemin sprider sig genom staden. Andra avsnittet utspelar sig på sommarlägret dit Bucky flyr och först upplever riktig sommarlycka, som sedan förbyts i sorg och skräck när de första poliofallen dyker upp.

I det tredje avsnittet förflyttas vi till 1971 där bokens berättare åter stöter ihop med Bucky Cantor och det är då han får hela den historia som har återberättats i bokens två första delar. Just greppet med att berättaren stöter ihop med den person vars historia återges är ett grepp Philip Roth ofta återkommer till, bland annat i sin mästerliga roman Amerikansk pastoral. Fast skillnaden mot Nemesis är att där sker mötet i början av boken och inte slutet.

Poliovirus

Bucky och berättarens samtal rör sig förstås kring 1944 års polioepidemi. Men Philip Roth ställer också Buckys bitterhet och misslyckade liv mot berättarens framgångar trots sitt handikapp, även det orsakt av polioepidemin i Newark 1944.

För Nemesis genomgående tema är sorg och skuld. Framförallt då den skuld överlevande efter en katastrof känner gentemot de som har förlorats. Men också hur den sorgen och skulden kan fullkomligt besegra en person och göra honom handlingsförlamad.

I Nemesis känns Philip Roth nedtonad, nästintill melankolisk, på ett sätt jag knappt känner igen från hans andra böcker. Där tycker jag att han har en mycket mer kraftfull, mer kolerisk så att säga. Fast det är ju den nedtonade prosan som gör att polioepidemins tragedi blir så känslomässigt drabbande för läsaren.

Dagens citat: "Because of Doctor Jonas E. Salk, our country is free from the cruel epidemics of poliomyelitis that once struck almost yearly. Because of his tireless work, untold hundreds of thousands who might have been crippled are sound in body today. These are Doctor Salk's true honors, and there is no way to add to them. This Medal of Freedom can only express our gratitude, and our deepest thanks." (President Eisenhower när han gav Jonas Salk the Presidential Medal of Freedom, USA:s främsta civila utmärkelse.)