Det var länge sedan jag läste en roman Graham Greene, tror jag det senast var i gymnasiet. Då var det Den stillsamme amerikanen (om jag inte minns fel). Men det var så länge sedan att när jag började med England Made Me var det nästan som om jag läste Greene för första gången.
England Made Me handlar om Anthony Farrant. En rotlös brittisk dandy som driver genom livet och världen. Endera dagen jobbar han i Shanghai, för sedan hamna i Hong Kong, därefter Aden och så vidare. Nu har han i alla fall återvänt hem till Storbritannien där han träffar sin älskade syster Kate för första gången på flera år.
Hon övertalar honom att följa med till Stockholm och bli livvakt åt hennes arbetsgivare och älskare finansmannen Erik Krogh (modellerad efter Ivar Kreuger). Väl framme i Stockholm får Anthony snabbt kontakter i den lilla brittiska kolonin, bland annat journalisten Minty, vars enda arbetsuppgift är att bevaka varje steg Krogh tar.
Till en början tycker Anthony om sitt jobb, men innerst inne är han en anständig människa. Så när Krogh ger honom en order han inte kan utföra med gott samvete beslutar han sig för att läcka information till Minty. Något som får drastiska konsekvenser.Graham Greene är en mästare på undertext. Att läsa England Made Me kräver att man läser mellan raderna och ständigt tolkar allt karaktärerna säger. Något som ställer stora krav på läsarna, men ändå är att föredra, för är det något jag hatar så är det när författare skriver sina läsare på näsan och tvunget ska förklara allt i minsta detalj. Då är det bättre att utlämna lite för mycket.
Fast det är en spännande bok, trots att tempot stundtals sjunker betänkligt och leder till att vissa partier av boken segar sig fram i maklig takt. Det är tack vare undertexten och frånvaron av yviga gester och stormande känslor som jag fortsätter till slutet.
En ren njutning är det dock att läsa Greenes miljöbeskrivningar från Stockholm och dess omgivningar (en scen utspelar sig till exempel på Drottningholmsteatern). Graham Greene besökte Sverige 1933 och gjorde då research för England Made Me.När väl boken är läst så visade den sig vara en trevlig liten njutning. Men det lär nog dröja innan jag plockar upp den igen för en omläsning. Då bekantar jag mig hellre med övriga delar av Greenes författarskap. Ska kanske sats på en ny läsning av Den stillsamme amerikanen?
Dagens citat: "Regnet hade upphört, en östlig vind drev regnet i grå flockar över Mälaren, och solstrålar klatschade till Slottets, och Riksdagshusets, och Operans våta stenblock. Motorbåtarna som passerade under Norrbro piskade upp skum som vinden fångade och kastade som ett fint regn mot den tomma restaurangens glasveranda. Den nakne mannen på sin våta, blänkande piestal stirrade över svallet av småvågor bort mot Grand Hôtel med baken vänd mot bron och trafikanterna." (Från den svenska översättningen av England Made Me (De skeppsbrutna) från 1954.)
"Too often the author of "England Made Me" seems to be shadow-boxing, not delivering the full punch. But the story is skillfully fabricated, and the suspense so well maintained that any one who starts it is certain to go to the end." (Från New York Times recension av England Made Me.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar