Recension: Möss och människor

Titeln till den här boken lånade John Steinbeck från en strof av den skotske poeten Robert Burns dikt To a mouse. Dikten beskriver hur en bonde av misstag under höstplöjningen förstör boet för liten mus. Ett bo där musen mödosamt har byggt upp förråd för vintern. Allt förstört på bara några sekunder. Dikten avslutas med att bonden i en reflektion vänder sig till den lilla musen.

The best laid schemes o' mice an' men

Gang aft agley,

Eller på svenska:

De vackraste och klokaste planer,

både av möss och människor,

går ofta till spillo.

Just människans förspillda planer och krossade drömmar är det genomgående temat i Steinbecks kortroman Möss och människor (Of Mice and Men; 1937).

Historien handlar om de två kringvandrande lantarbetarna George och Lennie. De vandrar mellan gårdarna i 30-talets och depressionens Kalifornien. Väl framme på en gård jobbar de hårt, får betalt och drar sedan vidare. Det enda som håller modet uppe för dem är drömmen om en egen gård där de kan odla marken och föda upp djur.

George är en småväxt, snabbtänkt och intelligent man som sedan ungdomsåren tagit hand om den barnslige jätten Lennie, som är stor och stark, men långsammare i tanken, men i grunden snäll och vänlig. Lennie är också fascinerad av allt som är mjukt. Oavsett om det är kaniner, hundvalpar eller ett lent sammetstyg. Något som ställer till problem för de två männen.

När historien tar sin början har George och Lennie precis kommit fram till en ny ranch utanför staden Soledad och påbörjat sin anställning. Där blir de vänner med den gamle lantarbetaren Candy och det visar sig att med hans hjälp behöver de bara jobba en månad till för att nå sitt mål och uppfylla sin dröm om en egen gård.

Med tanke på bokens tema och titel så går det aldrig som planerat. Drömmen krossas när Lennie av misstag dödar frun till ranchägarens son. Lennie ville bara känna på hennes mjuka hår.

Boken skrevs ursprungligen som en pjäs och det märks i den oerhört strama kompositionen och den täta dialogen, där de inskjutna miljö-, person- och händelsebeskrivningarna påminner om just scenanvisningar. Språket frammanar också otroligt mycket bilder och det är lätt att föreställa historien framföras på scen eller film.

Språket är kargt och rättframt precis som människorna Steinbeck porträtterar, dock blir det aldrig torftigt. Språket suger tag i mig läsare och drar in mig i historien och karaktärernas känsloliv, som när Candy inser att det är dags att avliva hans gamla fårhund.

Den största känslomässiga käftsmällen Steinbeck delar ut är ändå när George inser att drömmen har rämnat och att han är dömd till ett liv som kringvandrande lantarbetarna utan någon fast punkt i tillvaron.

Jag kan inte svara på hur många jag har läst den här boken, men den är i mina ögon något av det bästa som kan läsas. Fast min första kontakt med Möss och människor var dock inte boken utan filmen med Gary Sinise som George och John Malkovich som Lennie. Båda två gör en mästerliga tolkningar av respektive karaktär. Fortfarande räcker det med att jag ser ett klipp från filmen för att jag ska få en klump i halsen och tårar i ögonen.

Läs boken, se filmen och läs boken igen. Upprepa!

Dagens citat: ”I was a bindlestiff myself for quite a spell. I worked in the same country that the story is laid in. The characters are composites to a certain extent. Lennie was a real person. He's in an insane asylum in California right now. I worked alongside him for many weeks. He didn't kill a girl. He killed a ranch foreman. Got sore because the boss had fired his pal and stuck a pitchfork right through his stomach. I hate to tell you how many times. I saw him do it. We couldn't stop him until it was too late.” (John Steinbeck i en intervju med New York Times; 1937)

The best laid schemes o' mice and men / Gang aft a-gley; / And leave us naught but grief and pain / For promised joy. (Robert Burns, To a mouse; 1785)

The ancient commission of the writer has not changed. He is charged with exposing our many grievous faults and failures, with dredging up to the light our dark and dangerous dreams for the purpose of improvement. (John Steinbeck i sitt tal på Nobelbanketten; 1962)