Recension: Invisible av Paul Auster

Paul Austers roman Invisible är en svår nöt att knäcka. Under en stor del av läsning kände jag mig faktiskt väldigt besviken. Invisible kändes inte austersk nog för min smak och blev väldigt irriterad för att Paul Auster inte levde upp till mina förväntningar. Något alla böcker jag läst av honom har gjort tidigare.

Men så kom den där sista delen av romanen. Sista fjärdedelen och plötsligt visste jag inte längre vad jag tyckte. För just den delen av boken inte bara levde upp till förväntningarna utan stundtals till och med överträffade dem. Frustrerande är minst sagt ordet för dagen. Kompletterat med ett innerligt: AAAAAARGHH!!!!

Fast det är ett mönster som går igenom i de flesta av Austers romaner. Precis när man tror att man har listat ut boken och förstått sig på den, så vänder Auster på kuttingen. Sedan sitter man där och fattar inte vad som hände. Mitt problem med Invisible är nog snarare att vändpunkten inte kommer förrän i bokens sista fjärdedel.

Men det är kanske just det som förvillar mig. Bokens fyra delar skiljer sig åt så pass mycket i språk och struktur att det skulle kunna vara fyra olika författare som har skrivit de olika delarna. Och det är ju just den sista fjärdedelen som bjuder på den Auster jag älskar att läsa.

Boken utspelas huvudsakligen under våren, sommaren och hösten 1967. Den 20-årige studenten Adam Walker träffar av en slump på den franske statsvetarprofessorn Rudolf Born och dennes förföriska flickvän Margot. Born imponeras av den unge Walker att nästintill på studs erbjuder honom att finansiera en litterär tidskrift, som då Adam ska få skapa och driva helt efter eget huvud.

Men det blir ingen tidskrift. En plötslig våldsam händelse förstör vänskapen mellan Adam Walker och Rudolf Born. Men historien slutar inte där. 40 år senare kontaktar en döende Adam sin vän från college, författaren James Freeman, och vill att denne ska läsa en skildring av som hände sommaren 1967.

Paul Auster, 2008.

Invisible innehåller typiska austerska grepp. Den 60-åriga Walker och hans James Freeman fungerar som historiens berättare. Romanens narrativ utvecklas i takt med att först Adam Walker och sedan James Freeman konstruerar/rekonstruerar Adam Walkers fiktiva biografi om sommaren 1967. Och just metaberättandet är en teknik Paul Auster använder sig av i flera av sina verk.

Precis som jag nämnde tidigare ändrar sig språket mellan bokens olika delar. Något som symboliserar skiftet mellan berättarna, som ges ett eget språk. Men de tre första delarna var för mig väldigt tunga. Språket kändes otympligt, medan den fjärde delen flöt på. Inte bara för att språket blev mer tilltalande, med stundtals helt genialiska formuleringar, utan också för att det märktes en tydlig tempoökning i berättandet. En rejäl slutspurt helt enkelt.

I slutändan är inte Invisible min favorit av Paul Austers böcker och hade den varit min introduktion till hans författarskap är det nog sannolikt att jag aldrig hade läst hans andra böcker. Den får godkänt av mig, men jag kan inte släppa känslan av att Invisible är ett mellanverk i Austers digra produktion. Skrivet på rutin och Paul Auster hade nog tjänat på att döda några av sina älsklingar och redigera hela berättelsen lite hårdare.

För er som inte läst Paul Auster tidigare rekommenderar jag inte Invisible, den kräver att man som är läsare bekant med hans författarskap, berättarteknik och återkommande. För er läsare som har erfarenhet av Paul Auster så rekommenderar jag en läsning. Fast för mig blir det nog snarare omläsning av mina favorit-Auster-böcker istället, som New York-trilogin, The Brooklyn Follies eller Travels in the Scriptorium.

Dagens citat: "I shook his hand for the first time in the spring of 1967. I was a second-year student at Columbia then, a know-nothing boy with an appetite for books and a belief (or delusion) that one day I would become good enough to call myself a poet, and because I read poetry, I had already met his namesake in Dante's hell, a dead man shuffling through the final verses of the twenty-eigth canto of the Inferno." (De två första meningarna av Invisible.)

"Jag har läst, och jag har tänkt och tänkt. Jag kan inte bestämma mig. Är den bra eller är den för mycket, på gränsen till skämsboksaktig? Där har vi en högst oväntad ordkombination, Auster + skämsbok." (Johanna Lindbäck på Bokhora.se i sin recension av Invisible.)