Ända sedan jag lärde mig läsa har jag älskat böcker. Därför är det inte mer än naturligt att jag har en bokblogg. Här kan du läsa recensioner av både gamla och nya böcker, boktips och en massa annat.
Silver till John Ajvide Lindqvist, guld till Carin Gerhardsen och brons till Sofi Oksanen.
Foto: Mia Ajvide/Flemming Gemyx/Toni Härkönen
I dagarna blev det klart vem som får Bokbloggarnaslitteraturpris. För att friska upp minnet så var det bloggenBreakfast Book Club som drog i gång priset. De gick ut men en uppmaning till alla bloggare att nominera sin fem favoriter bland årets utgivning. De tio böcker som sedan fick flest poäng har man sedan kunnat rösta på.
Vann gjorde Vyssan lull av Carin Gerhardsen. Romanen är tredje boken i hennes svit Hammarbyserien. Mer kan jag tyvärr inte berätta, eftersom jag inte ens kände till Carin Gerhardsen och hennes böcker innan Vyssan lull nominerades.
Av de tio som ingick i den slutgiltiga omröstningen var min favorit Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, som slutade som tvåa. Däremot trodde jag att Sofi Oksanen och hennes Utrensning skulle vinna, då den ledde omröstningen under väldigt lång tid. Utrensning hamnade till slut på tredje plats.
Lite statistik: 47 bokbloggare nominerade runt 130 titlar. Av dessa gick tio vidare till den slutgiltiga omröstningen, där 427 personer röstade. Vyssan lull fick 28 procent av rösterna, Lilla stjärna fick 21 procent och Utrensning fick 18 procent.
Vid en första anblick är Rosens namn en klassisk pusseldeckare med alla välkända ingredienser. Allt från en mystisk mordgåta till den hyperintelligenta problemlösaren till medvetet utlagda villospår och logiska fällor.
Vi får följa den engelske fransiskanmunken och förre inkvisitorn William från Baskerville samt dennes lärjunge och följeslagare Adso från Melk, som även är romanens berättare. De anländer en kall novemberdag 1327 till ett benediktinkloster i norra Italien, ett kloster känt för sitt stora bibliotek med tusentals volymer från hela den då kända världen.
Natten innan Williams ankomst till klostret har den talangfulle illuminatören Adelmo från Otranto mördats (eller begått självmord) och abboten ber William att utreda dödsfallet. Det blir starten på en utredning som är lika invecklad och labyrintisk som klostrets berömda bibliotek.
Snabbt inser William och Adso dock att klostret döljer hemligheter och passioner som dess invånare helst vill hålla för sig själv. Abboten vill desperat att mysteriet med Adelmos död blir löst innan påvens delegation, med den ökände och fruktade inkvisitornBernard Gui i spetsen, anländer.
Umberto Eco har skrivit en roman som rör sig på flera nivåer samtidigt. Förutom den grundläggande pusseldeckaren har han skrivit en historisk roman, men också en filosofibok som behandlar logik, språk och moralfrågor. Eco lyckas till och med behandla skrattets och komedins betydelse med Aristoteles som utgångspunkt.
Fast det bästa med Rosens namn är att Umberto Eco lyckas få till en intressant och läsvärd roman med alla dessa ingredienser och nivåer. Även om prosan har en så hög densitet att jag stundtals blir nästan fysiskt utmattad av att läsa boken.
Huvudkaraktären William från Baskerville är en tydlig hyllning till Sherlock Holmes. Både genom sin personlighet och sitt sätt att med hjälp av kylig logik lösa de svåraste mysterierna, men också genom att namnet anspelar på den välkända Holmes-historien Baskervilles hund. Förnamnet William anspelar dock på den engelske teologen William av Ockham och dennes berömda rakblad.
Precis som jag nämnde tidigare bjuder även Umberto Eco på en ordentlig historielektion om konflikterna mellan påve och kejsare i början av 1300-talet. En tid då påvarna styrde kyrkan från den franska staden Avignon. Något den tidens påvar fick kraftig kritik för även inifrån den katolska kyrkan.
Just historielektionen man bjuds på som läsare av Rosens namn öppnar ens ögon för att den katolska kyrkans dogmer och lärosatser inte har varit oföränderliga genom århundradena. Utan de har förändrats tillsammans med tidsandan. Ofta genom hetsig debatt som många gånger har slutat med att debattens förlorare brändes på bål.
För är det något Umberto Eco attackerar i sin roman så är det intoleransen och oförmågan att respektera en meningsmotståndares åsikter. Men också den katolska fascinationen för synd, skuld och skam. En fascination som bara leder till intellektuell rigiditet och en rädsla för tankar som utmanar. Ett exempel är den blinde fanatikern och munken Jorge från Burgos, som är så rädd för skrattet att han inte skyr några som helst medel i sina försök att utrota det ur människors hjärta.
Just Jorges rädsla för humorn och skrattet ser jag som en allegori över den katolska kyrkans vilja att kontrollera inte bara människors sinnevärld utan även deras idévärld. Det faktum att Jorge från Burgos dessutom är fysiskt blind ger en ytterligare dimension till hans oförmåga att tänka utanför de ramar som kyrkan har satt. Jorge säger i slutet av boken att en av anledningarna till att skrattet skrämmer honom är att för att det för honom symboliserar trots, tvivel och självständigt tänkande.
Umberto Eco har med Rosens namn skapat en bok som förutom är en otroligt bra deckare även är en lärobok i främst kyrkohistoria, ett filosofisk traktat och ett brandtal för kritiskt tänkande och nyttan av att våga tvivla och ifrågasätta vedertagna dogmer. För enligt Umberto Eco är toleransen tvillingsyster till humorn.
Boken filmatiserades 1986 med bland annat Sean Connery i rollen som William från Baskerville, Christian Slater som Adso från Melk och F. Murray Abraham som Bernard Gui. Filmen är lika sevärd som boken är läsvärd.
Dagens citat: "Brådskan." (William från Baskervilles svar på frågan om vad som skrämmer honom mest med renheten.)
"Det är kallt i skriptoriet, tummen värker...jag lämnar nu detta som skrivits, jag vet icke längre för vem, jag vet icke längre för vad: stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus." (Adso från Melk)
"Jag började skriva boken i mars 1978, driven av en avgörande idé. Jag ville förgifta en munk." (Umberto Eco i en intervju från 1985.)
I dag har jag insett att valet av Paul Auster som ämne i föregående inlägg var ytterst passande. Eftersom hela dagen i dag har känts som om jag vore en karaktär i en av hans romaner. Jag har dock inte lyckats lista ut om jag är berättaren eller den som berättaren berättar om, vilken, i en typisk Auster-roman, hade varit jag själv. Ser man på då var jag tillbaka där jag började.
Läste även ut första delen av Alan Aldas memoarer, betitlad Never have your dog stuffed and other things I've learnt. En helt fantastisk bok. Alan Alda är en otrolig berättare och hans röst är väldigt tydlig genom hela boken. Stundtals så tydlig att jag får känslan av att jag lyssnar på en ljudbok istället för att läsa de tryckta bokstäverna.
Och Alan Alda har, utan att överdriva, levt ett mycket märkligt liv. Nästan så att jag ibland tvivlar på sanningshalten i det han skriver och övertygar mig själv att han hittar på.
Fast framförallt är det en väldigt rolig bok och flera gånger lockar han mig till skratt. Allt från små stillsamma och igenkännande fniss till rejäla gapskratt. Och nu är det ju så att när jag gapskrattar så märks det, vilket alla andra på morgonbussen från Hörby till Malmö fick erfara i både måndags och tisdags.
Dagens citat: "... life is meaningless unless you bring meaning to it; ... it is up to us to create our own existence. Unless you do something, unless you make something it's as though you aren't there." (Alan Alda, 1980)
"My mother didn’t try to stab my father until I was six." (Första meningen i Never have your dog stuffed.)
Dags för ännu ett möte med en författare. Paul Auster är en stor favorit trots att han är en ganska ny bekantskap för mig. Våren 2008 var första gången jag läste en av hans böcker och det var såklart hans kanske mest berömda verk New York-trilogin. Passande nog inköpt hos Barnes&Noble på Fifth Avenue under resa till New York.
I dag, lördagen den sjätte november, blev jag så färdig med den första boken i tegelstensutmaningen. Ni vet den som jag hoppade på lördagen den elfte september. Nästan två månader har det tagit mig att läsa Umberto Ecos Rosens namn.
Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det? Jag som brukar skryta med att jag läser så otroligt snabbt, vilket jag gör. Orsaken är att jag har läst en del andra böcker parallellt med Rosens namn, bland annat en del som jag har recenserat åt Skånskan.
Men jag blir nog tvungen att sluka en väldigt stor bit ödmjukhetspaj (humble pie). Detta med tanke på att jag för nästan två månader sedan var säker på att jag skulle hinna med inte bara Rosens namn utan även My sister, my love av JoyceCarol Oates och Thomas Manns Buddenbrooks.
Fast nu var ju inte syftet med tegelstensutmaningen att vinna och hinna läsa så många som möjligt. Utan att faktiskt komma i gång med att läsa någon av alla de tegelstensromaren som samlar damm i hyllan. Så sett utifrån det perspektivet är det ju faktiskt en seger. Jag lyckades bocka av en tegelsten från läslistan.
Recension kommer så fort som möjligt. Vill hinna smälta boken och fundera lite först. Däremot kommer jag med en rekommendation: Läs den!
Dagens citat: "Här ser Aristoteles benägenheten för skratt som en god kraft, vilken äga även ett kognitivt värde, nämligen när komedien med hjälp av skarpsinniga gåtor och oväntade metaforer säger oss, liksom med en lögn, att tingen är annorlunda än de är och så tvingar oss de facto att iakttaga dem bättre så att vi säger: se där, just så förhöll det sig och det visste jag inte." (William av Baskerville; ur Rosens namn av Umberto Eco.)
Bloggen Enbokcirkelföralla kommer under november månad ta upp en ny bokrelaterad diskussion varje dag. Hittills har jag bara diskuterat i kommentarsfältet, men dagens ämne är så inspirerande att det får bli ett inlägg istället. Och just inspiration ligger till grund för dagens diskussion. Frågan är:
"Har du någonsin läst en bok och känt att den snudd på förändrar ditt liv?Att du har börjat bete dig annorlunda eller tänka annorlunda? allt på grund av en enda bok.
Eller har du läst en bok som för stunden, just då, förändrade ditt l iv. Just när du upplever boken?"
Vilka böcker har då förändrat mitt liv eller fått mig att tänka i nya banor? Jag har fått ner listan till tre böcker som påverkade mig väldigt mycket.
Det är en bok som fick mig att fundera över hur kön och sexualitet konstrueras, det vill säga arv kontra miljö. Dessutom är det en bok som på ett finstämt sätt behandlar ämnen som uppfostran, invandring och etniska motsättningar.
Historien rör sig från första världskrigets Smyrna via efterkrigstidens Detroit till det moderna Tyskland. Avslutar med att citera min egen recension:
"Jag har svårt att se några svagheter i Jeffrey Eugenides roman Middlesex. Den väcker så otroligt många funderingar, samtidigt som den får mig som läsare att känna mig mer bildad, mer intelligent. Men den stimulerar inte bara intellektet. Den tar med läsaren på en helt otrolig och stundtals utmattande känslofärd."
2. Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov. Denna bok läste jag efter att jag fått rollen som Pontius Pilatus (och detektiv nummer ett) när vi satte upp en dramatisering av romanen, betitlad Satan anländer till Moskva,i gymnasiet.
Boken är svidande uppgörelse med mellankrigstidens sovjetiska samhälle och framförallt då dess kulturelit. Berättelsen är absurd och stundtals fullkomligt galen.
Men det är en roman som sätter i gång fantasin. Få andra böcker ger mig så mycket i bilder huvudet under läsningens gång som just denna.
För mig är Mästaren och Margarita en sådan bok som jag återvänder till med jämna mellanrum. Bara för att jag vill uppleva Mikhail Bulgakovs Moskva om och om igen.
3. Stadserien av Per Anders Fogelström. När det gäller denna serie av fem böcker så går det inte att plocka ut en specifik roman och säga "att den här står ut bland de övriga, det är den som har påverkat mig mest".
Jag ser hellre alla femböckerna som en endasammanhänganderoman. Jag minns fortfarande när jag läste den för första gången, särskilt avsnittet där karaktären Emelie dör efter ett mycket långt liv.
Det är en av få gånger en bok har fått mig att gråta ordentligt. Jag märker hur min ögon tåras bara jag skriver om det.
I grunden är Stadserien inte en berättelse om några få familjer och deras medlemmar utan om staden, det vill säga Stockholm, och dess utveckling. Genom sin romansvit har Per Anders Fogelström tecknat ett porträtt av det Sverige som gick från underutvecklat jordbruksland till en välmående, modern industrination.
Dagens citat: "But in the end it wasn't up to me. The bigs things never are. Birth, I mean, and death. And love. And what love bequeaths to us before we're born." (Ur Middlesex av Jeffrey Eugenides)
"Här inträffade nu nästa egendomliga omständighet, men det gällde bara Berlioz personligen. Han slutade plötsligt hicka, hans hjärta hoppade till och försvann för ett ögonblick men kom tillbaka med en trubbig nål instucken." (Ur Mästaren och Margarita av Mikhail Bulgakov)
"Som om hon försökte lyfta handen. Men så föll den ned mot filten, ögat slöts, hon liksom sjönk tillbaka, som om hud och kropp drogs nedåt. En darrning, så bara stillhet. Det är slut, sa Gunnar. Hon fick dö lugnt.
Utanför var det natt nu, blekblå sommarnatt. Den tomma trästolen stod som den brukade framför fönstret, glasögonen som ingen skulle använda mer låg hopslagna på köksbordet." (Ur Stad i världen (bok fem i Stadserien) av Per Anders Fogelström)
Där kan ni också hitta en lista på alla de 46 bloggare som bidragit med nomineringar. Hela 130 titlar nominerades och poängsattes. De tio med högst poäng är nu med i tävlan om vem som får det, i mina ögon, mest prestigefyllda litteraturpriset.
