Hoppsan!

Det smög visst in ett litet missförstånd i mitt förra inlägg rörande Jan Guillous inspiration till böckerna om Arn. Det stämmer att han inspirerades av en stenrelief på Forshems kyrka. Jag hade dock fel om vad den föreställer.

Stenreliefen ovanför porten till
Forshems kyrka.

Jag trodde att reliefen visade tempelherrarnas sigill med två riddare som rider på samma häst. Det reliefen ovanför kyrkporten visar är hur Jesus välsignar kyrkan. Till vänster syns stenmästaren och till höger den storman som har donerat medel så att kyrkan kunde byggas. Ingen av dem är dock kända till namnet. Fast det som gör Forshems kyrka så speciell är att den tillägnades den heliga graven. Under tidig medeltid tillägnades de flesta kyrkor åt den heliga jungfrun.

Är fortfarande på semester och har nu kommit fram till Söderköping. Sedan förra inlägget har jag besökt Läckö slott, Sjötorp, tillbringat helgen i en stuga i Värmland, gjort en utflykt till Grythyttan och besökt Gripsholms slott. Turen till Grythyttan var väldigt speciell eftersom jag bodde där i två år.

I Grythyttan hann jag också besöka det otroligt fina och bra antikvariatet som finns där. Gjorde dessutom två fynd. Köpte Den otröstade av Kazuo Ishiguro och en samlingsvolym med Herr Arnes penningar och En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf.

Dagens citat: "Då blev Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto över den unga jungfrun, som hade älskat en ogärningsman och gett sitt liv för att fördärva den hon älskade." (Ur Herr Arnes penningar)

"Det var en skön höstdag mot slutet av trettiotalet. På den tiden fanns i Uppsala ett högt, gult tvåvåningshus, som stod underligt ensamt på en liten äng, långt borta i en utkant av staden. Det var ett rätt ruskigt och otrevligt hus, men det förskönades av den massa vildvin, som växte där, och som på solsidan krälade så högt uppför den gula väggen, att det alldeles omramade de tre fönstren i övervåningen." (Ur En herrgårdssägen)

Semestertid i litterärt landskap

Första stopp på min svenska odyssée blev Varberg och dess fästning. Efter övernattning i Lidköping väntar så nästa etapp.

Jag som greve Magnus
Gabriel De La Gardie

Mitt första stopp för dagen blir Läckö slott vid Vänerns strand. Slottet tillhörde en gång i tiden greven Magnus Gabriel De La Gardie, som var drottning Kristinas favorit. En person jag känner viss samhörighet med då jag spelade honom i ett spex på Lunds Nation. Spexet hette Kristina och spelades vårterminen 2001.

Efter Läckö tänkte jag långsamt leta mig upp längs Vänerns östra strand. Och just i de trakterna jag befinner mig i så utspelas mycket av Jan Guillous böcker om Arn. Därmed tänkte jag hinna med ett besök vid Forshems kyrka med den bild av två tempelriddare som inspirerade Guillou till sina historiska romaner. Lite längre norrut ligger ruinerna av borgen Aranäs, som har stått modell för den fiktiva borgen Arnäs.

Dagens citat: "Man bör säga sanningen, men alla sanningar bör inte sägas." (Drottning Kristina)

Författarröster del 6: Kazuo Ishiguro

Dags för ännu en författarröst. I denna upplaga möter vi Kazuo Ishiguro. Han föddes 1954 i Nagasaki, men flyttade till Guildford, Surrey när han var endast sex år gammal. 1982 blev han brittisk medborgare och samma år publicerades hans första roman A Pale View of Hills.

Ishiguros mest kända roman är nog ändå Remains of the Day, som publicerades 1989. Romanen vann samma år Man Booker Prize och 1993 kom filmatiseringen med Emma Thompson och Anthony Hopkins i huvudrollerna.

Första klippet är från Sydney Writer's Festival där Kazuo Ishiguro samtalar via länk med festivalens ordförande Sandra Yates. Hela samtalet hittar ni här.


Här diskuterar Kazuo Ishiguro sin roman Never let me go.


Eftersom BBC inte tillåter att man bäddar in klipp från deras sida så kommer här en länk till en intervju med Kazuo Ishiguro från BBC:s The Culture Show. Ämnet för intervjun är romanen Never let me go och i höst har filmatiseringen premiär. I huvudrollen ser vi Keira Knightley.

Nästa klipp är långt. Det är ett avsnitt av Charlie Rose Show från det amerikanska tv-bolaget PBS. I det här avsnittet intervjuas fyra författare: Carlos Fuentes, Kazuo Ishiguro, Armistead Maupin och Dave Barry.


Trailern till filmen Remains of the Day från 1993.


Och här kommer ett klipp till. Butlern Stevens har anställt sin åldersstigne far som underbutler, men denne klarar inte riktigt av jobbet.


Dagens citat: "I am a writer who wishes to write international novels. What is an 'international' novel? I believe it to be one, quite simply, that contains a vision of life that is of importance to people of varied backgrounds around the world. It may concern characters who jet across continents, but may just as easily be set firmly in one small locality." (Kazuo Ishiguro på contemporarywriters.com)

"Det är något missvisande när man inom litteraturen talar om författare i 30-årsåldern och kallar dem spirande eller lovande när de faktiskt ofta är på toppen av sin karriär då." (Kazuo Ishiguro citerad i Svenska Dagbladet)

"Det förde också in mig på ett ämne som jag tidigare nuddat vid i en bok som "Återstoden av dagen": hur människor accepterar sin lott i livet. Och hur de kan känna stolthet och värdighet genom att utföra de uppgifter som samhället givit dem. Det är något väldigt sorgligt över hur de flesta av oss accepterar våra liv." (Kazuo Ishiguro i en intervju med Dagens Nyheter)

Nomina nuda tenemus

Inget rör sig snabbare (eller långsammare) än tanken ibland. I mitt förra inlägg skrev jag att jag behövde ett nytt läsprojekt. Och jag tror att det har dykt upp.

Ända sedan jag såg filmen Rosens namn för första gången har jag varit nyfiken på Umberto Eco och hans romaner. Försökte även vid ett tillfälle att läsa just Rosens namn (Il nome della Rosa; 1980), men gav upp efter två kapitel (eller tre, minns inte riktigt).

Fast nu känner jag mig redo. Senast jag var på biblioteket stod jag och klämde på och läste i Baudolino från  2000.

Filmatiseringen av Rosens namn hade premiär 1986. I huvudrollen som William of Baskerville ser vi Sean Connery medan Christian Slater spelar Adso of Melk och F. Murray Abraham ikläder sig rollen som inkvisitorn Bernardo Gui.

Dagens citat: "Stat rosa pristina nomine, nomina nuda tenemus." (Sista meningen i Rosens namn.)

"Books are not made to be believed, but to be subjected to inquiry." (William of Baskerville, huvudkaraktär i Rosens namn)

"The real hero is always a hero by mistake; he dreams of being an honest coward like everybody else. If it had been possible he would have settled the matter otherwise, and without bloodshed." (Umberto Eco)

Inför hösten

Efter recensionen av Paul Austers Invisible känns mitt litterära liv plötsligt lite tomt. I min att-läsa-hög ligger inga självklara böcker att läsa. Skrev om detta i fredagens inlägg, men då insåg jag inte hur mycket energi jag skulle bränna på Invisible.

Att-läsa-hög?
(Walk of Ideas, Berlin)

Började visserligen på Richard Yates Revolutionary Road i helgen. Den är bra, riktigt bra, men jag känner ingen större lust att läsa den. Blev nog mest att jag valde för jag visste inte vad jag annars skulle välja. 

Det jag behöver är ett läsprojekt eller en bok som får igång mig igen in för hösten. Någon som har ett förslag eller två?

Hösten är som vanligt en väldigt spännande årstid för alla boknördar. I slutet av september är det Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg och bara någon vecka senare får vi reda på vem som får årets Nobelpris i litteratur. Dessutom bjuder bokhösten på två (i alla fall för mig) spännande nyheter. Både John Irvings och Kazuo Ishiguros senaste böcker kommer på svenska.

Bokmässan kommer jag att besöka för första gången i mitt liv. Har i dagarna även fått mitt boende ordnat (tack Marie och Ted), så nu kan jag bara njuta av att göra upp planerna för dessa fyra härliga dagar i Göteborg. Lovar att försöka vara flitig med inläggen under mässan.

I september tänker jag också börja skriva lite om Nobelpriset. Inläggen kommer att handla om allt från spekulationer om vem som blir årets pristagare till tankar och funderingar om vem som borde ha fått det respektive inte ha fått det.

Åter till läsningen och frågan om vad som kommer härnäst. Funderar lite på att läsa Blonde av Joyce Carol Oates, men har blivit lite nyfiken på Alice Munro och Margaret Atwood. Vad tycker ni? Förslag? Tankar? Åsikter?  Kommentera gärna!

Dagens citat: "Ett rum utan böcker är en kropp utan själ" (tillskrivs Cicero)

"Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens." (Frans G. Bengtsson)

"Anecdotes don't make good stories. Generally, I dig down underneath them so far that the story that finally comes out is not what people thought their anecdotes were about." (Alice Munro)

Recension: Invisible av Paul Auster

Paul Austers roman Invisible är en svår nöt att knäcka. Under en stor del av läsning kände jag mig faktiskt väldigt besviken. Invisible kändes inte austersk nog för min smak och blev väldigt irriterad för att Paul Auster inte levde upp till mina förväntningar. Något alla böcker jag läst av honom har gjort tidigare.

Men så kom den där sista delen av romanen. Sista fjärdedelen och plötsligt visste jag inte längre vad jag tyckte. För just den delen av boken inte bara levde upp till förväntningarna utan stundtals till och med överträffade dem. Frustrerande är minst sagt ordet för dagen. Kompletterat med ett innerligt: AAAAAARGHH!!!!

Fast det är ett mönster som går igenom i de flesta av Austers romaner. Precis när man tror att man har listat ut boken och förstått sig på den, så vänder Auster på kuttingen. Sedan sitter man där och fattar inte vad som hände. Mitt problem med Invisible är nog snarare att vändpunkten inte kommer förrän i bokens sista fjärdedel.

Men det är kanske just det som förvillar mig. Bokens fyra delar skiljer sig åt så pass mycket i språk och struktur att det skulle kunna vara fyra olika författare som har skrivit de olika delarna. Och det är ju just den sista fjärdedelen som bjuder på den Auster jag älskar att läsa.

Boken utspelas huvudsakligen under våren, sommaren och hösten 1967. Den 20-årige studenten Adam Walker träffar av en slump på den franske statsvetarprofessorn Rudolf Born och dennes förföriska flickvän Margot. Born imponeras av den unge Walker att nästintill på studs erbjuder honom att finansiera en litterär tidskrift, som då Adam ska få skapa och driva helt efter eget huvud.

Men det blir ingen tidskrift. En plötslig våldsam händelse förstör vänskapen mellan Adam Walker och Rudolf Born. Men historien slutar inte där. 40 år senare kontaktar en döende Adam sin vän från college, författaren James Freeman, och vill att denne ska läsa en skildring av som hände sommaren 1967.

Paul Auster, 2008.

Invisible innehåller typiska austerska grepp. Den 60-åriga Walker och hans James Freeman fungerar som historiens berättare. Romanens narrativ utvecklas i takt med att först Adam Walker och sedan James Freeman konstruerar/rekonstruerar Adam Walkers fiktiva biografi om sommaren 1967. Och just metaberättandet är en teknik Paul Auster använder sig av i flera av sina verk.

Precis som jag nämnde tidigare ändrar sig språket mellan bokens olika delar. Något som symboliserar skiftet mellan berättarna, som ges ett eget språk. Men de tre första delarna var för mig väldigt tunga. Språket kändes otympligt, medan den fjärde delen flöt på. Inte bara för att språket blev mer tilltalande, med stundtals helt genialiska formuleringar, utan också för att det märktes en tydlig tempoökning i berättandet. En rejäl slutspurt helt enkelt.

I slutändan är inte Invisible min favorit av Paul Austers böcker och hade den varit min introduktion till hans författarskap är det nog sannolikt att jag aldrig hade läst hans andra böcker. Den får godkänt av mig, men jag kan inte släppa känslan av att Invisible är ett mellanverk i Austers digra produktion. Skrivet på rutin och Paul Auster hade nog tjänat på att döda några av sina älsklingar och redigera hela berättelsen lite hårdare.

För er som inte läst Paul Auster tidigare rekommenderar jag inte Invisible, den kräver att man som är läsare bekant med hans författarskap, berättarteknik och återkommande. För er läsare som har erfarenhet av Paul Auster så rekommenderar jag en läsning. Fast för mig blir det nog snarare omläsning av mina favorit-Auster-böcker istället, som New York-trilogin, The Brooklyn Follies eller Travels in the Scriptorium.

Dagens citat: "I shook his hand for the first time in the spring of 1967. I was a second-year student at Columbia then, a know-nothing boy with an appetite for books and a belief (or delusion) that one day I would become good enough to call myself a poet, and because I read poetry, I had already met his namesake in Dante's hell, a dead man shuffling through the final verses of the twenty-eigth canto of the Inferno." (De två första meningarna av Invisible.)

"Jag har läst, och jag har tänkt och tänkt. Jag kan inte bestämma mig. Är den bra eller är den för mycket, på gränsen till skämsboksaktig? Där har vi en högst oväntad ordkombination, Auster + skämsbok." (Johanna Lindbäck på Bokhora.se i sin recension av Invisible.)

Självklarhet och fiktion på svenska

En dag kvar sedan har jag semester i två veckor. Vilket ska bli så otroligt skönt. Planen är att ta en liten biltur genom Sverige med slutstation Värmland innan jag vänder söderut igen.

Men någon semester från bloggen blir det inte. Ska försöka uppdatera så mycket jag kan och plus att i helgen kommer jag nog äntligen skriva min recension av Paul Austers Invisible. Har ungefär 30 sidor kvar att läsa.

Och därmed upplever jag lite det tomrum som uppstår ibland när man har läst ut en bok. Trots en att-läsa-hög som sträcker sig från jorden till månen, så finns det ingen självklar bok att läsas. Mina självklarheter tog slut med just Invisible.

Därför blev det en djupdykning i högen och nästa bok blir Revolutionary Road av Richard Yates. Romanen publicerades 1961 och handlar om det äkta paret April och Frank Wheeler som lever det typiska förortslivet i Connecticut på 50-talet. Hon är hemmafru och han tar tåget varje morgon till sitt jobb.

Anledningen till att jag läser den är att jag såg filmen som kom 2008, med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna. En mycket bra film och jag hoppas verkligen att boken lever upp till mina förväntningar.



Trots att bokens originalspråk är engelska kommer jag att läsa den på svenska. För precis som jag skrev i mitt förra inlägg så behöver jag verkligen läsa lite fiktion på svenska.

Dagens citat: "I wouldn't dream of working on something that didn't make my gut rumble and my heart want to explode." (Kate Winslet, intervjuad av Michael Parkinson 2006)

Önsketänkande och läslusta

Önskar lite att det här inlägget hade varit en recension av Paul Austers Invisible. För jag vill verkligen recensera den, men eftersom jag inte har läst ut den än så får det vänta.
I normala fall brukar jag läsa ut böcker väldigt snabbt, men de senaste veckorna har jag slagit av på takten. Antar att det handlar om en ren naturlig fluktuation. Även en sprinter måste vila ibland.

Dessutom är Invisible en sådan bok som jag drar mig för att läsa tills jag väl läser den. Mycket märklig känsla, någon som upplevt något liknande? Boken ligger där i väskan eller på nattduksbordet, men du har absolut ingen lust att plocka upp den och läsa. Fast när du väl läser boken då kommer läslusten sköljande över dig. Lite som att ibland dyker inte aptiten upp förrän man har tagit första tuggan av frukostmackan.

I just det här fallet tror jag lite att min olust beror på att jag på senaste tiden har läst väldigt mycket på engelska och min hjärna längtar efter lite omväxling. Därför blir nästa bok på svenska, oavsett vem författaren är.

Kyle MacLachlan och Siân Phillips i 
David Lynchs filmatisering från 1984.

Detta krockar nu tyvärr lite med inställning att försöka läsa just författare på originalspråket, men eftersom jag bara kan engelska tillräckligt bra, så innebär det i praktiken att jag läser engelskspråkiga författare på engelska och alla andra på svenska.

Parallellt med Invisible har jag också läst Frank Herberts Dune-böcker. Beställde de tre första i början av månaden och har nu läst två av dem. Fast tar nu en paus innan nummer tre läses. Missförstå mig rätt, berättelserna är jättebra, men tyvärr lite långrandiga. Och tyvärr var inte Frank Herbert författaren som höll en särskilt jämn kvalitet.

Dagens citat: "I must not fear. Fear is the mind-killer. Fear is the little-death that brings total obliteration. I will face my fear. I will permit it to pass over me and through me. And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path. Where the fear has gone there will be nothing. Only I will remain." (Bene Gesserits litania mot fruktan från Dune-böckerna)

"I don't know why I do what I do. If I did know, I probably wouldn't feel the need to do it. All I can say, and I say it with utmost certainty, is that I have felt this need since my earliest adolescence. I'm talking about writing, in particular, writing as a vehicle to tell stories, imaginary stories that have never taken place in what we call the real world." (Paul Auster i en artikel i The Guardian från 2006)

Författarröster del 5: Doris Lessing

Tankarna på just denna del av författarröster har hoppat runt mellan massor av olika författare de senaste veckorna. Men bestämde mig slutligen för att ägna inlägget åt Doris Lessing.

Måste dock erkänna att Doris Lessing är fortfarande något av en vit fläck på min litterära karta. Har snarare läst mer OM henne, än AV henne. Och en av anledningarna till att jag började läsa hennes böcker beror på att hon fick Nobelpriset 2007, även om jag funderat på det tidigare, utan att för den delen göra slag i saken.

En sak vill jag dock anmärka på i Svenska Akademins motivering till hennes Nobelpris. De kallar henne för "...that epicist of the female experience..." och man drabbas ju lätt av misstanken att om Doris hade varit en man så hade motiveringen varit följande: "...that epicist of the human experience...".

Enligt Akademin kan tydligen kvinnliga författare bara skriva om och för kvinnor, medan manliga författares verk alltid är allmängiltiga för hela mänskligheten. Det blir bakläxa på den motiveringen.

Från Reuters kommer det här klippet, med Doris Lessings helt underbara reaktion när hon får reda på att hon vunnit Nobelpriset.


På 60-talet blev Doris Lessing alltmer intresserade av sufismen, något som har färgat mycket av hennes författarskap. Hon introducerades till sufismen av sin vän Idries Shah. Här kommer en serie på tre klipp där Doris Lessing diskuterar sufismen i synnerhet och mysticism i allmänhet.






Doris Lessing diskuterar sitt skrivande och författarskap.


Intervju från Nobelprize.org.


Telefonintervju gjord strax efter att Doris Lessing har fått reda på motiveringen till hennes Nobelpris.


Horace Engdahl tillkännager att Doris Lessing har tilldelats Nobelpriset i litteratur.


Dagens citat: I'm always astounded at the way we automatically look at what divides and separates us. We never look at what people have in common. If you see it, black and white people, both sides look to see the differences, they don't look at what they have together. Men and women, and old and young, and so on. And this is a disease of the mind, the way I see it. Because in actual fact, men and women have much more in common than they are separated." (Doris Lessing i en intervju från 1997)

"There are no laws for the novel. There never have been, nor can there ever be."

"This has been going on for 30 years. I've won all the prizes in Europe, every bloody one, so I'm delighted to win them all. It's a royal flush." (I en intervju med BBC från 2007, med anledning av Nobelpriset)

Sommarläsning

Nu när sommaren börjar gå mitt sitt slut så kan det vara på sin plats att sammanfatta lite. Bokhora.se har satt samman en sommarläsningsenkät. Det var via bloggen En full bokhylla är en rikedom, som drivs av min kollega Eva, som jag hittade enkäten.

1. Bäst i sommar?
Har utan tvekan varit läsningen av klassikern To Kill a Mockingbird av Harper Lee. Den elfte juli i år var det exakt 50 år sedan den publicerades och det var i samband med det som jag började läsa den. Min recension kan du läsa här.
En annan höjdpunkt var läsningen av John Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla stjärna.

2. Sämst i sommar?
Svårt att säga. Ingen av böckerna jag har läst i sommar har varit riktigt dålig. Vissa har jag förstås gillat mer än andra och så vidare. Men ingen har varit dålig.
Sommaren bjöd på mitt projekt att läsa Jane Austen. Tog mig igenom Sense and Sensibility, men sedan orkade jag inte med mer. Jag började på Emma, men gav upp efter några sidor. Fast jag vill inte kalla någon av de böckerna för dåliga, det är bara så att det finns en massa andra böcker jag gillar bättre.

3. Vad har du helst på stranden?

Stranden, vad är det? Mina badäventyr i sommar har bestått av en snabb biltur till närmsta sjö för ett snabbt dopp och sedan hem igen. Men om jag nu är tvungen att tillbringa en hel dag på stranden vill jag ha en skön solstol, ett stort parasoll som ger mig skugga samt ett flertal böcker. Eftersom jag alltid läser flera böcker samtidigt tar jag med alla så att jag kan läsa lite i alla. Plus några korsord också.

4. Var har du läst mest?
Bussen till och från jobbet, soffan och sängen.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?

Får väl erkänna att jag misslyckades lite med mitt Jane Austen-projekt (se svar nummer två). Tanken var ju att jag skulle läsa minst tre av hennes böcker innan jag utvärderade. Men orkade som sagt bara med en av dem.

I våras bestämde jag mig också för att läsa Evelyn Waughs Brideshead Revisited. Fast det har inte blivit av, så det får väl läggas på listan över misslyckade projekt.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!

Har blivit en del nya inköp, som det alltid blir. De flesta oplanerade, fast inköpet av tre Jane Austen-böcker var ju planerat. Däremot spontanköpte jag en pocketutgåva av George Orwells Animal Farm och Paul Austers senaste roman Invisible. Senaste veckan köpte jag också de tre första delarna av Frank Herberts Dune-serie och Alan Aldas memoarer i två delar.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?

Det är främst två böcker jag längtar efter att få läsa i höst. Dels John Irvings nya roman Last Night in Twisted River, dels Kazuo Ishiguros senaste novellsamling Nocturnes: Five Stories of Music and Nightfall.

Dagens citat: "My theme is memory, that winged host that soared about me one grey morning of war-time." (Evelyn Waugh, ur Brideshead Revisited)

"Summer afternoon— summer afternoon; to me those have always been the two most beautiful words in the English language." (Henry James)

"I'd like to know if I could compare you to a summer's day. Because -- well, June 12th was quite nice, and..." (Terry Pratchett, ur Wyrd Sisters)

Befria "sagotanten"

Upptäckte att jag faktiskt inte har skrivit ett inlägg om Selma Lagerlöf. Inte för att det är ett måste att skriva om henne som svensk bokbloggare, men jag gillar ju verkligen hennes böcker. Därför känns det lite nonchalant.

Därför kom jag på att jag faktiskt har ett färdigskrivet inlägg om Selma Lagerlöf på min andra (och numera vilande) blogg Wikipepe. Inlägget skrevs i december 2008 med anledning av att SVT:s juldrama det året skapade lite kontroverser för att Selma Lagerlöf framställdes inte bara som lesbisk, utan även som köpare av sexuella tjänster. Så nedanför följer mitt inlägg från julen 2008 om Selma Lagerlöf.

Apropå allt ståhej kring SVT:s juldrama om Selma Lagerlöf och hennes lesbiska förhållande med Sophie Elkan och Valborg Olander.

Selma med Sophie Elkan (1894)

Jag tror faktiskt inte att de som protesterar, som till exempel Elisabeth Lagerlöf (Selmas brorsons dotter), egentligen har något problem med att Selma porträtteras som lesbisk. Deras problem ligger i att serien ger henne en sexualitet.

Ända sedan hon fick sitt genombrott med Gösta Berlings Saga har Selma satts på en piedestal som hela Sveriges lilla sagotant. Eller som PO Enquist skriver i Expressen; "som en sval, resignerad och vis sibylla". Med ett sådant epitet måste hon avsexualiseras och den enda giltiga synen av henne är som den visa kvinnan som lever för att skriva och skriver för att leva.

Sanningen är ju den att ingen av oss vet om Selma föredrog kvinnor eller män i sängen. Eller om hon var asexuell. Även om hennes korrespondens med kvinnorna i sitt liv ger indicier som tyder på att hon var homosexuell, eller i alla fall bisexuell.

Jag ser SVT:s miniserie som intressant fiktion. Där manusförfattarna har ställt sig frågan: "Tänk om Selma var lesbisk, hur hade de två dagarna vi skildrar då sett ut?"

Självklart var Selma Lagerlöf först och främst en människa. Och som alla människor var hon mångfacetterad. Där sexualiteten var en liten del av den stora helheten.

I slutändan anser jag ändå att det är egalt om hon var lesbisk eller inte. Hennes böcker blir inte sämre eller bättre av att hon var hetero-, homo, bi- eller asexuell. Selma Lagerlöfs böcker kommer alltid att ha en fast plats i den svenska litteraturens parnass.

Så till alla er som upprörs över SVT:s drama. Slappna av! Slå er ner i favoritfåtöljen och läs en av hennes böcker i stället. Då får ni svaret på varför Selma aldrig kommer att glömmas bort.

Nä, befria vår sagotant från dylika föreställningar och låt henne bara vara Selma Lagerlöf, en av våra främsta författare genom tiderna.

Nedan ett klipp från tv-serien Kejsarn av Portugallien från 1992 där Ingvar Hirdwall gör en magnifik insats som den stackars Jan i Skrolycka. Regi av Lars Molin.

Dagens citat: "Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till gudmor. Ja, han hade blivit en annan människa i det ögonblicket, då den lilla flickan blev lagd i armarna på honom." (Kejsarn av Portugallien från 1914)

"Torarin såg tydligt, att bakom sir Archie smög sig en ung jungfru i sid, grå klädnad, men sir Archie såg henne inte. Då han vände huvudet tillbaka, stod hon orörligt stilla, och sir Archies egen skugga lade sig mörk och bred över henne och dolde henne." (Herr Arnes Penningar från 1904)

Stoppa aldrig upp din hund

Det mesta jag har läst sedan jag började skriva den här bloggen har varit romaner. Tror faktiskt att den senaste icke-fiktiva bok jag läste var Erik de la Regueras och Lasse Wierups Kokain, som jag recenserade för Skånska Dagbladet.

Men jag brukar ju faktiskt läsa ganska mycket biografier och böcker om historia. Därför känns det lite märkligt att det hart blivit så lite av den varan på sistone. Kanske för att det är ju lite roligare att skriva om skönlitteratur.

Fast i går kväll när jag låg i sängen och tittade på de sista avsnitten av den tredje säsongen av 30 Rock blev jag lite inspirerad att läsa en viss skådespelares memoarer. Och nej, då tänker jag inte på Alec Baldwin, utan Alan Alda, som gästspelade i några avsnitt.

Alan Alda har gett ut sina memoarer i två delar. Den första heter Never have your Dog Stuffed: and Other Things I've Learned och den andra delen är betitlad Things I Overheard while Talking to Myself. Ska bli spännande att läsa, eftersom båda böckerna beställdes medan jag skrev detta inlägg.

För övrigt när det gäller biografier så är jag väldigt förtjust i biografier om gamla kungar och fältherrar. Lundaförlaget Historiska Media har en väldigt intressant serie med biografier över svenska kungar som jag varmt kan rekommendera. De är lätta att hitta då titeln är respektive regents namn, med tillägget "en biografi". Av de böcker i serien som jag har läst uppskattade jag mest Dick Harrisons biografi om Karl Knutsson Bonde och Stig Hadenius biografi om Gustaf V.

På just ämnet finns det dessutom ytterligare en bok att rekommendera. Nämligen Mein lieber Reichskanzler!: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. Journalisten Staffan Thorsell har skrivit en mycket intressant bok där han har granskat kontakterna mellan det officiella Sverige och Nazitysklad. Bokens titel syftar på hälsningsfrasen i det brev Gustaf V skickade Hitler för att gratulera honom till framgångarna på östfronten.

Dagens citat: "My mother didn’t try to stab my father until I was six." (Alan Alda i Never have your Dog Stuffed, där han bland annat berättar om sin mors schizofreni.)

"Jaså, det är Du som ritat det fula huset vid Slussen? Då borde Du inte fått någon medalj." (Gustaf V till arkitekten Olof Thunström)

"Women and elephants never forget." (Dorothy Parker, ur Ballads for Unfortunate Animals.)

Ändå en glädje

En av mina absoluta favoritpoeter är Maria Wine (1912-2003). Första gången jag kom i kontakt med henne var under skrivarkurs på Öland, sommaren 2000, där hennes dikter ingick i undervisningen. Och de gick rakt in i hjärtat på mig. Nu är en av de få poeter jag alltid återvänder till, vars dikter jag kan läsa om och om igen.

Rubriken på det här inlägget har jag lånat från den av hennes dikter som betyder mest för mig. Dikten Ändå en glädje (ur samlingen Lövsus i moll från 1979) läste jag bland annat på min farfars begravning 2002. Ytterligare en märklig liten bit kuriosa rörande Maria Wine är att hon föddes samma år och dog samma år som min farmor. Och på farmors begravning läste min syster dikten Vårsorg (även den från Lövsus i moll)

Det sägs att Maria Wine vissa morgnar bestämde sig för att dra sig undan världen. Hon stängde in sig i sitt rum och tillbringade dagen där. Inte ens hennes make Artur Lundkvist (1906-1991) vågade störa henne. Ytterligare en detalj jag känna igen mig i. Behovet av att ibland bara ta en "Maria Wine-dag" då man drar sig undan och bara är för sig själv. 

Maria Wine föddes som Karla Petersen i Köpenhamn 1912 och lämnades bort till ett barnhem när hon var fyra år gammal. Hon träffade sin blivande Artur Lundkvist under en tågresa och de gifte sig 1936. Inspirerad av sin man började Maria Wine också skriva.

Om ni inte har upptäckt Maria Wine än så rekommenderar jag verkligen att ni beger er till närmsta bibliotek och läser hennes dikter. Kärlek är ett genomgående tema i hennes diktning. Dock inte bara himlastormande och romantisk kärlek. Utan hon behandlar allt från erotisk kärlek till platonisk och gestaltar den totala hängivenhet man kan känna för en personen. Wines senare diktning kretsar mycket kring makens sjukdom och död.

Under sin levnad fick Maria Wine bland annat Bellmanpriset (1976), Ferlinpriset (1985) och Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris (1998). Året innan hon dog förärades hon dessutom professors namn.

Dagens citat: "Trots allt äger du ändå en glädje: en ö där inga nya svartheter förekommer ett vallmorött hus med doft av nybryggt kaffe med skorstenar vars blåa rökar rullar ut sig likt välkomnande sidenband." (Första strofen ur dikten Ändå en glädje från 1979)

Ny månad, nya äventyr och nya böcker...

Fortsätter lite med sf-temat. Fast den här gången rör jag mig från Asimovs "hårda" science fiction till lite mer "mjuk" sådan. Efter hemkomst från jobbet i söndags (den förste augusti) så satte jag mig ner som vanligt och slösurfade. Eftersom tankarna har kretsat mycket kring science fiction den senaste tiden slutade med att jag beställde de tre första delarna av Frank Herberts serie om planeten Arrakis, mer känd som Dune.

Min första kontakt med Frank Herberts Dune-serie var dock inte böckerna. Utan det var när jag hemma hos en kompis spelade det första Dune-spelet på hans gamla 386.

Erfarenheterna från det ledde sedan till spel av nästkommande Dune-spel och tittande på David Lynchs filmatisering från 1984 med bland annat Kyle MacLachlan, Max von Sydow, Linda Hunt och Jürgen Prochnow i några av rollerna.

En helt fantastisk upplevelse, trots att filmen var inspelad på ett slitet VHS-band från någon kodad filmkanal. Ljudet var svajigt och bilden svartvit. Men magin fanns där och när jag väl fattade att det hela byggde på en litterär förlaga så galopperade jag i väg till bibblan och lånade boken.

Märkligt nog har det dröjt ända tills nu innan jag ens köpte någon av böckerna. Vad gäller filmatiseringen från 1984 så är specialeffekterna skrattretande dåliga och tydligen så sågades den längs med fotknölarna av varenda recensent. Men jag älskar att titta på den ändå. Mycket beror nog på den otroliga nostalgitripp det ändå är. Nåväl, hellre filmen med dåliga specialeffekter än SciFi-channels otroligt träiga och tråkiga miniserie från 2000. Självklart bjuder jag på ett klipp. Här kommer filmens trailer.

Fast faktum är att när boken kom 1965 var det något av en sensation. För det första var det science fiction som mer betonade människans sociala utveckling och med ett tydligt ekologiskt tema. För det andra är så brukar Dune, tillsammans med Robert A. Heinleins Stranger in a Strange Land, anses ha gjort science fiction-genren mer "litterär". Många kritiker anser till och med att Dune är den bästa science fiction-romanen som någonsin skrivits.

Tänker nu lämna Dune för tillfället och skriva om det jag egentligen tänkte att inlägget skulle handla om. Träffade min goda vän Johanna i dag. Över en kopp kaffe och glass i Lommas hamn kom vi bland annat in och diskuterade litteratur och läsning. Johanna berättade att hon är skeptisk mot att läsa nya böcker hon inte känner till och gärna håller sig till det som känns tryggt, det vill säga böcker man redan har läst hundra gånger.

Personligen är jag alltid nyfiken på nya böcker och litteratur. Ska till exempel precis till och börja läsa en ny roman av en författare jag aldrig har hört talas om. Valde boken utifrån ett kriterium, nämligen titeln. Har inte ens läst baksidestexten. Boken heter Ursäkta, men din själ dog nyss, är skriven av Danny Wattin och tydligen är det hans tredje bok.

Enda gången jag är skeptisk mot att läsa okända böcker är när det gäller science fiction. Där håller jag mig till det som jag känner till, som Isaac Asimov och Frank Herbert. Tror nog att det beror på att jag är rädd för att boken ska vara dålig. För dålig science fiction är nog något av det värsta som finns. Men ska försöka bättra mig.

Har länge funderat på att läsa David Webers romaner om Honor Harrington. Böckerna utspelas i Honorverse och bygger till viss del på C.S. Foresters böcker om Horatio Hornblower.

Dagens citat: "I know nothing comparable to it except Lord of the Rings." (Arthur C. Clarke om Dune.)

"The mystery of life isn't a problem to solve, but a reality to experience." (Reverend Mother Gaius Helen Mohiam)

"The thing the ecologically illiterate don't realize about an ecosystem is that it's a system. A system! A system maintains a certain fluid stability that can be destroyed by a misstep in just one niche. A system has order, a flowing from point to point. If something dams the flow, order collapses. The untrained miss the collapse until too late. That's why the highest function of ecology is the understanding of consequences." (Liet-Kynes)