torsdag 31 mars 2011

Mars – snabbversionen

Mars månad har i år varit ytterst tvivelaktig. För dels har den känts otroligt lång, dels har den bara tagit slut lika abrupt som alla andra månader. Nåväl, det har i alla fall blivit dags att sammanfatta mars.

Det här var månaden som jag kände att jag kom i gång med årets recenserande på allvar. Sex recensioner har blivit skrivna för bloggen och två för Skånskan (varav den första av dessa två publicerades i dag). Trots det har jag inte fått loss tummarna och recenserat 2666. Har gjort några tafatta försök, men den känns inte riktigt färdigbearbetad i hjärnan än.

Facit för mars månad 2011 blev följande:
* Sex lästa böcker varav tre romaner, två novellsamlingar och en populärhistorisk bok.
* Sammanlagt sidantal blev 2239.
* Fyra av böckerna lästes på svenska, två på engelska.
* Fyra stycken hade dessutom engelska som originalspråk, de övriga två spanska respektive danska.

Och här kommer läslistan för mars:
* Camilla and the Horse av Christina Hesselholdt
* Bockfesten av Mario Vargas Llosa
* Priset man betalar av Lionel Shriver
* D-dagen av Anthony Beevor
* Dear Husband av Joyce Carol Oates
* Nemesis av Philip Roth

onsdag 30 mars 2011

Recension: Dear Husband av Joyce Carol Oates

Hur snabbt kan en familj falla samman? Vilken mörk hemlighet kan få en son att vända sig mot sin mor? Vad händer när en far visar total likgiltighet inför sin yngsta dotter? I Dear Husband bjuder Joyce Carol Oates på fjorton noveller om vad som försiggår bakom den välputsade fasaden berättelsernas familjer visar upp.

Dear Husband bjuder på en Joyce Carol Oates i högform och jag tycker verkligen att novellformatet passar henne. Hon får till sina komplexa historier och lyckas teckna fullvärdiga porträtt av sina huvudpersoner, deras konflikter och bakgrund på det begränsade utrymme en novell utgör.

Joyce Carol Oates blandar och ger med olika berättartekniker i sina noveller. Förutom de klassiska greppen att berätta historierna i jag-form respektive tredje-person, så använder hon sig även av brev-form, vilket funkar förvånansvärt bra.

Fast som i alla novellsamlingar så varierar kvaliteten på novellerna inbördes och vissa berör mig som läsare mer, medan andra blir en intressant historia som flimrar förbi. Även om berättelserna i Dear Husband ligger på en förväntad och genomgående hög nivå.

Av de fjorton novellerna är det främst tre stycken som verkligen står ut och finns kvar i mig när läsningen väl avslutas. Den första är Special där vi får möta den lilla flickan Aimee som överlevt en fruktansvärd skållningsolycka, som enligt hennes föräldrar beror på att Aimee själv drog ner en kastrull med kokande vatten över sig.

Aimee bor med sina föräldrar och sin storasyster Sallie Grace som är förståndshandikappad eller som föräldrarna kallar det; hon är speciell. Något Aimee är smärtsamt medveten om då livet i huset helt dikteras av Sallie Graces humörsvängningar och behov med fadern som sträng övervakare. Inget får ske som kan göra Sallie Grace upprörd.

Stämningen i huset gör Aimees mamma till ett hypernervöst vrak. Det gör, i kombination med att fadern ignorerar henne, att Aimee långsamt flyr in i en fantasivärld där hon för en ständig konversation med Jesus. Men en dag kommer uppvaknandet när Sallie Grace vänder sig mot sin mamma och familjen disintegreras på grund av en enda våldsam impuls.

A Princeton Idyll är en av novellerna som berättas i brevform. Sophie Niemarck skriver en dag ett brev till sina farföräldrars gamla hushållerska Muriel med en enkel undran. Vad var det som gjorde att Sophie inte fick vara ensam med sin farfar längre? Vad var det egentligen som bröt ner den briljanta professor Niemarck att han tynade bort på några få år?

Till en början är dock Muriel ovillig att berätta men allt eftersom kryper sanningen fram. Och det visar sig vara en sanning som Sophie egentligen inte vill höra. Det är så bra skrivet att jag som läsare kan verkligen se Sophies ansikte framför mig när hon förstår sanningen om sin farfar, vilket får hela hennes bild av den gode patriarken att rämna.

Den bästa novellen i hela samlingen är dock Cutty Sark där vi får följa tonårige Kit Smartt i sin frigörelseprocess från sin frispråkiga författarmor. Kit är ett skilsmässobarn från ett rikt överklasshem men har ständigt fått byta mellan olika privatskolor. Hans mamma Quincy är en skandalomsusad författare och debattör som skrivit en mycket uppmärksammad memoarbok, där hon avslöjar mer än vad Kit är bekväm med.

Inför Kits sjuttonårsdag vill Quincy återknyta banden med sin motsträvige son. Kvällen slutar med att hon låter Kit läsa memoarerna där hon avslöjar hur hon förförde sin yngre bror. En förförelse som slutligen ledde till broderns självmord. Kit blir så chockad att han i ett vredesutbrott förstör sin mammas lägenhet och bryter kontakten helt med henne.

Några veckor senare dyker Quincy upp oinbjuden på Kits skola och bjuder med sin son till sitt hotellrum för att prata ut om allt som hänt. Under inflytande av alkohol urartar situationen allt mer och slutar med att Kit flyr med polisen hack i hälarna.

Alla tre novell riktar ett obarmhärtigt strålkastarljus mot just de detaljer av familjelivet som ingen vill visa upp för omvärlden. På knivskarp prosa dissekerar Joyce Carol Oates sina karaktärers liv och deras resa mot avgrunden.

Och vilken njutning den färden är. Med Dear Husband bevisar Joyce Carol Oates att hon är en författare i en klass för sig själv. För trots att de teman hon behandlar i Dear Husband förekommer i så många av hennes böcker, så känns novellerna ändå fräscha och nya. Det är ingen gammal skåpmat man som läsare bjuds på här.

Fast det är med skräckblandad förtjusning man läser novellerna i Dear Husband. Främst för att hon lättar på förlåten och låter mig som läsare att blicka in i fjorton familjers innersta gömställen. En kittlande och skrämmande upplevelse.

Dagens citat: "If you are a writer you locate yourself behind a wall of silence and no matter what you are doing, driving a car or walking or doing housework — you can still be writing, because you have that space." (Joyce Carol Oates i en intervju med New York Times.)

tisdag 29 mars 2011

Tomma rutor och kära återseenden

För första gången sedan jag började skriva ned vilka böcker jag läser för tillfället så har den aldrig varit helt tom. Olästa titlar har tillkommit i samma takt som de lästa har försvunnit. Fram tills i måndags kväll vill säga.

I måndags morse läste jag ut Dear Husband av Joyce Carol Oates när jag satt på bussen på väg till jobbet. Och när jag kom hem uppdaterad jag läslistan utan att ha bestämt vilken bok som skulle bli den nästa, därför förblev rutan tom.

När jag sedan gick och la mig så blev det bara att jag plockade upp Nemesis av Philip Roth (den låg i hyllan bredvid sängen) och började läsa den.  Och vilket kärt återseende det blev. Philip Roth är en av mina favoritförfattare, men det var väldigt länge sedan jag läste något av honom.

Därför blev de första sidorna i Nemesis som att hälsa på en god vän man inte har träffat på väldigt länge. Men samtalet fortsätter precis där det avslutades. För jag kände igen mig direkt i Roths prosa och insåg att hur mycket jag har saknat läsningen av hans böcker. Så det var ett mycket kärt återseende.

Dagens citat: "I don't ask writers about their work habits. I really don't care. Joyce Carol Oates says somewhere that when writers ask each other what time they start working and when they finish and how much time they take for lunch, they're actually trying to find out, "Is he as crazy as I am?" I don't need that question answered." (Philip Roth i en intervju med The Paris Review.)

lördag 26 mars 2011

Recension: D-dagen av Anthony Beevor

Anthony Beevor har lagt ner ett imponerande arbete på sin bok D-dagen. Den är extremt detaljerad och går stundtals ner på en nivå där jag som läsare får följa individuella soldaters umbäranden under invasionen Normandie.

Tyvärr blir det nästan övermäktigt och det krävdes en kraftansträngning att läsa färdigt boken. Trots boken inte är skriven på något särskilt svårt språk, utan det märks att Beevor har ansträngt sig för att hålla prosan stringent och lättförståelig.

Det jag faller på är denna kompakta massa av detaljer, personer och fakta som bara väller ut från sidorna. Stundtals slår det nästan runt i huvudet och det blir svårt att hålla isär alla generaler, överstar och majorer som omtalas.

Fast mycket beror på att mitt historieintresse först och främst är inriktat på tidsperioden 1500 till 1900, därefter medeltiden och sedan antiken. Världskrigen hamnar lite längre ner i intresselistan och då med WWI före WWII.

Dessutom är jag inte heller särskilt intresserad av ingående beskrivningar av fältslag, taktik och försörjningslinjers upprätthållande. Så slutsatsen torde vara att jag inte borde läst Anthony Beevors D-dagen överhuvudtaget.

Varför gjorde jag det då? Mest för att jag tänkte ge Anthony Beevor en chans, särskilt sedan jag ratade hans Berlin – slutstriden 1945 av den enkla anledningen att jag orkade verkligen inte vada genom den flod av fakta som sköljde över mig.

Foto: Robert F. Sargent
Den här gången kom jag visserligen genom hela boken, även om det var nära att jag gav upp några gånger. Så det lär nog bli sista gången jag tar mig an Beevors böcker.

Fast jag kan verkligen förstå varför Anthony Beevor är så populär bland alla inbitna WWII-fantaster. Han serverar verkligen ett dignade smörgåsbord av information för alla som intresserade krigshistoria på det mer detaljerade planet.

Trots mitt ytliga intresse av bokens ämne och omfång vill jag bara än en gång poängtera att jag är riktigt imponerad av det arbete Anthony Beevor har lagt ner för att boken överhuvudtaget har kunnat bli till. För det är han värd en stor eloge.

Dagens citat: "Soldiers, Sailors and Airmen of the Allied Expeditionary Force! You are about to embark upon the Great Crusade, toward which we have striven these many months. The eyes of the world are upon you. The hopes and prayers of liberty-loving people everywhere march with you." (Dwight D. Eisenhower, allierad överbefälhavare under invasionen av Normandie i sitt tal till trupperna på dagen D.)

fredag 25 mars 2011

Hola, Roberto – jag har inte glömt dig

Ibland gör man små fynd där man minst anar det. Som i dag. Surfade runt på nätet nästan helt planlöst och letade inspiration till ett inlägg. Och plötsligt händer det.

Surfade in på New York Review of Books, en sajt jag brukar kolla in med ojämna mellanrum. Där hittar man essäer, noveller och intressanta reportage. Och den här pärlan, en essä av den chilenske författaren Roberto Bolaño, kanske mest känd som mannen bakom mastodontromanen 2666.

Pierre Louÿs (1870-1925)
I essän berättar Roberto Bolaño om de böcker han minns mest, vilket även råkar vara de böcker han stal i Mexico City när han var mellan 16 och 19 år. Bland annat berättar han att den första boken han lade vantarna på var en diktsamling av den franske 1800-talspoeten Pierre Louÿs, mest känd för sina erotisk dikter. 

2666 är också en litterär pärla, som jag dessutom läste ut för snart två månader sedan. Tyvärr har recensionen inte blivit skriven ännu. Har gjort några tappra försök men har inte riktigt hittat anslaget än. Risken finns att det kan bli en riktigt lång recension, med tanke på hur omfattande boken är.

Dagens citat: "The books that I remember best are the ones I stole in Mexico City, between the ages of sixteen and nineteen, and the ones I bought in Chile when I was twenty, during the first few months of the coup." (Roberto Bolaño, översättning av Natasha Wimmer.)

tisdag 22 mars 2011

Återigen vårkänslor på bloggen

Äntligen har våren kommit på riktigt. I dag i Skåne var härligt varmt och skönt. Hemma i Hörby visade termometern på runt tolv grader i skuggan på norra sidan av huset. Därför hanns det med både promenad och en fika i trädgården.

Under fikan passade jag även på att inleda läsningen av Joyce Carol Oates novellsamling Dear Husband. Läste de två första novellerna och blev fullständigt golvad. Fantastiskt lovande inledning och JCO i högform.

Så avslutningsvis kommer här ett litet vårtecken. Ett gäng blommande krokusar.

söndag 20 mars 2011

Indirekt litteraturhelg

Egentligen hade jag tänkt ägna merparten av helgen åt att läsa ut Lionel Shrivers Priset man betalar, men det blev det inte mycket av. När det gäller just den boken så står jag fortfarande och stampar på stället där jag avslutade i fredags.

Istället blev det en helg som indirekt gick i litteraturens tecken. I lördags umgicks jag med min underbara vän Bladskan. Vi fikade, lagade middag och drack vin. Och inte att förglömma tjattrade om allt mellan himmel och jord. Tanken var att kvällens höjdpunkt skulle bestå av att vi tittade på den svenska filmen Skenbart och dricka skumpa, som en liten hyllning till Lena Nyman.

Tyvärr fick vi inte tag på just den filmen, utan istället köpte jag alla fyra säsonger av den klassiska tv-serien Jeeves and Wooster, med Stephen Fry och Hugh Laurie i huvudrollerna. Serien bygger såklart på P.G Wodehouses Jeeves-romaner. Tv-serien är fantastiskt rolig och underbar, inte minst för den otroliga art deco-vinjetten som inleder varje program.


Albert Camus (1913-1960)
Söndagen bjöd också på en del litterära referenser. Gick på bio och såg den franska feelgood-filmen Mina eftermiddagar med Margueritte. Och i den förekommer det en del referenser till olika författare, främst då Albert Camus.

Hans två mest kända verk är Pesten och Främlingen. Just Pesten finns i min bokhylla. Det var nog sju år sedan jag köpte den, men har tyvärr inte läst den än. Fast någon gång lär väl även läsandet av den inträffa.

Dagens citat: "When a war breaks out, people say: "It's too stupid; it can't last long." But though the war may well be "too stupid," that doesn't prevent its lasting. Stupidity has a knack of getting its way; as we should see if we were not always so much wrapped up in ourselves." (Ur Pesten av Albert Camus.)

Bertie Wooster: You bloody well are informed, Jeeves! Do you know everything?
Jeeves: [hesitates] I really don't know, sir.

"A serious and good philosophical work could be written consisting entirely of jokes." (Ludwig Wittgenstein)

fredag 18 mars 2011

Nytt lästips

Flera tidningar har i dag publicerat recensioner av Indignation, Philip Roths senaste roman på svenska. Boken kom dock på engelska redan 2008, men det är en petitess i sammanhanget.

Philip Roth är en av mina absoluta favoritförfattare, om det nu var någon som hade missat det, och jag tar tacksamt emot tipset om Indignation, en roman som inte har gett utslag på min radar. Förrän nu vill säga.

Fast redan nu har två Philip Roth-romaner som ligger och väntar på mig här hemma. Dels den kontroversiella Portnoy's Complaint, som blev författarens genombrott, dels Nemesis, som är Philip Roths allra senaste bok (publicerad 2010).

Om nu Philip Roth någonsin får Nobelpriset (vilket jag hoppas) så ska det bli intressant att se reaktionerna. Särskilt med tanke på vad som kräktes ut mot Mario Vargas Llosa, mycket av skribenter som inte ens hade läst honom.

torsdag 17 mars 2011

Novelläsandet fortsätter

Mars har inte direkt varit novellens månad. En samling har det blivit än så länge i mars och en i månaden är ju min målsättning. Men jag har upptäckt att jag saknar novelläsandet lite.

Nästa novellsamling på listan är en som jag införskaffade i april förra året. Nämligen Dear Husband av Joyce Carol Oates, en av mina absoluta favoritförfattare. Tyvärr har jag inte läst något av henne på länge, det blev ju aldrig av att jag tog mig an My Sister, My Love i höstas som jag hade planerat.

Därför passar jag på att slå två flugor i en smäll. Läsa en ny novellsamling samt återuppta bekantskapen med Joyce Carol Oates.

Apropå noveller så hittade jag det här inlägget på bloggen. Det är skrivet i juni och handlar om noveller i allmänhet och fyra favoritnovellförfattare i synnerhet. Och rekommendationen att läsa Guy de Maupassant håller fortfarande, bör kanske följa mitt eget råd också, det var ju ett tag sedan jag läste Fettpärlan.

Dagens citat: "At first no one spoke. Boule de Suif dared not even raise her eyes. She felt at once indignant with her neighbors, and humiliated at having yielded to the Prussian into whose arms they had so hypocritically cast her." (Ur Fettpärlan av Guy de Maupassant)

"I started out very quiet and I beat Mr. Turgenev. Then I trained hard and I beat Mr. de Maupassant. I’ve fought two draws with Mr. Stendhal, and I think I had an edge in the last one. But nobody’s going to get me in any ring with Mr. Tolstoy unless I’m crazy or I keep getting better." (Ernest Hemingway)

"Prose — it might be speculated — is discourse; poetry ellipsis. Prose is spoken aloud; poetry overheard. The one is presumably articulate and social, a shared language, the voice of "communication"; the other is private, allusive, teasing, sly, idiosyncratic as the spider’s delicate web, a kind of witchcraft unfathomable to ordinary minds." (Joyce Carol Oates)

onsdag 16 mars 2011

Recension:
Close Range: Wyoming Stories av Annie Proulx

Det är lika bra att erkänna det på direkten. Enda anledningen till att jag köpte novellsamlingen Close Range: Wyoming Stories av Annie Proulx var för att den innehöll novellen Brokeback Mountain, som Ang Lee gjorde till film år 2005 med Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna som Ennis och Jack.

Och just den novellen motsvarade mina förväntningar till punkt och pricka. Dessutom är det imponerande vilken trohet till källmaterialet Ang Lee visar upp. För novellen är lika plågsamt vacker som filmen. Brokeback Mountain är en magnifik novell som går rakt in i hjärtat och bosätter sig där och samlingens definitiva höjdpunkt. För tyvärr kan de övriga novellerna i Close Range: Wyoming Stories inte mäta sig med denna berättelse.

Fast det betyder inte att resten av samlingen är dålig, det handlar endast klasskillnader inom bra-berättelser-spektrat. Annie Proulx är driven berättare och lyckas med sina historier placera mig som läsare mitt i Wyomings karga landskap.

Annie Proulx har fångat den amerikanska myten om den fåordige och handlingskraftige nybyggaren som bryter ny mark och överlever helt på sin egen förmåga att klara vardagen. Men också hur denna myt kolliderar med den moderna världens krav och påfund.

Precis som jag nämnde tidigare finns det betydande klasskillnader på novellerna i den här boken och jag blir nyfiken på när alla dessa noveller skrevs. Om det på något speglar Annie Proulxs utveckling som författare.

För de två första novellerna bjuder på ett mycket bra hantverk men saknar det där lilla extra som gör att de bosätter sig i ens medvetande. Övriga noveller fram till och med den sista är bländande bra skrivkonst. Framförallt är det novellen The Blood Bay som imponerar. En skröna, eller rättare sagt den sanna berättelsen bakom en av alla dessa skrönor och spökhistorier som cirkulerar i ett lands folklore.

Genomgående tecknar Annie Proulx ett ömsint och kärleksfullt porträtt av en delstat som på senare år mest har blivit känd som en intoleransens högborg. Men samtidigt förnekar hon inte den konservativa inskränkthet och rädsla för det okända som existerar där.

Dagens citat: "Reality's never been of much use out here." (Pensionerad farmare från Wyoming citerad av Annie Proulx.)

"When you live a long way out you make your own fun." (Sista meningen i novellen 55 Miles to the Gas Pump.)

måndag 14 mars 2011

Recension: Bockfesten av Mario Vargas Llosa

I fredags kunde jag så göra ytterligare ett hack i min hypotetiska bokhylla. För då läste jag ut Bockfesten av Mario Vargas Llosa han blev därmed den 23:e Nobelprisförfattaren jag har läst en bok av.

Under den första tredjedelen av boken kände jag flera gånger att jag var på väg att ge upp. Fast det berodde till stor del på att läsningen av Bockfesten blev uppstyckad. Ett kapitel här och två sidor, aldrig någon längre sammanhängande läsning. Vilket självklart gjorde att det tog väldigt innan jag verkligen kom in i den.

Men när det väl hände upptäckte jag hur Mario Vargas Llosa berättelse om Trujillos diktatur och personkulten kring som växte fram kring honom. I centrum för berättelsen står Urania Cabral, dotter till den före detta dominikanska senatorn Augstín Cabral, som efter 35 år i USA återvänder hem till sin sjuka far.

Foto: Ulla Montan
En far som desperat söker förlåtelse från sin dotter, för ett svek som aldrig kan ursäktas. Besöket i det forna hemlandet och mötet med sina släktingar ger Urania modet att berätta vad som egentligen hände när hon som 14-åring blev föremål för diktatorns uppmärksamhet.

Detta är ett av tidsplanen bokens handling utspelar sig på. Inom den andra tidsramen får vi följa Trujillo och det hov han samlat kring sig. Ett hov bestående av släktingar och gamla vänner, sykofanter och opportunister. Men Trujillo blir allt mer ifrågasatt av personer inom sin inre krets och en grupp planerar att mörda honom.

Och det är i skildringen av mordet på Trujillo som Vargas Llosa briljerar. Vi får följa de viktigaste konspiratörer före, under och efter de har mördat sin välgörare. Deras motiv fastställs och blottas för läsaren. Men verkligt bett får historien först efter mordet på Trujillo när de skyldiga en efter en jagas fram ur skuggorna och utsätts Trujillo juniors blinda hämnd.

Rafael Trujillo
I den sista fjärdedelen bjuder Mario Vargas Llosa på en del ganska hemska tortyrscener, men han lyckas med konststycket att få alla skildringarna att kännas nödvändiga för historien. Även om man stundtals som läsare vrider sig av obehag inför de våldsamma övergrepp som begås.

Tyvärr försvinner Uranias berättelse lite mot slutet och överskuggas helt av historien om mordet på Trujillo samt dess efterverkningar. Annars är bokens stora behållning att den ger en bild av en tid och ett land som som få i Sverige har någon ingående kunskap om.

Boken är i mina ögonen tydlig illustration av den brittiske historikern lord Actons sentens: ”Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut.” För Mario Vargas Llosa visar upp hur Trujillos makt inte bara gör honom korrupt utan även moraliskt degenerad genom ett evigt begär att motverka den obetvingliga ålderdomen.

Bockfesten är en skrämmande berättelse om oinskränkt makt, machismo som löper amok och kvävande förtryck i ett samhälle där en man är redo att bokstavligt sälja sin dotter för att behålla sin plats vid köttgrytorna.

Dagens citat: "Good literature erects bridges between different peoples, and by having us enjoy, suffer, or feel surprise, unites us beneath the languages, beliefs, habits, customs, and prejudices that separate us." (Mario Vargas Llosa i sin Nobelföreläsning.)

lördag 12 mars 2011

Nostalgitripp tillbaks till barndomen

På lördagseftermiddagen när jag var och handlade stod jag och tittade i tidskrifts- och serietidningshyllan, medan jag väntade på att det skulle bli min tur i kassan (Ica-butiken där jag brukar handla har kölappssystem).

Första nostalgitrippen kom när jag snabbt kollade genom senaste numret av Bamse. Men den andra och huvudsakliga trippen var när jag av en händelse fick syn på Pixiböckerna och titel Fyra lejon äter middag.

En bok som var en av mina absoluta favoriter när jag var liten. Minns inte om vi ägde den själva eller om jag kommer ihåg den från dagis. Oavsett så var det ett kärt återseende.

Och ja, lejonpappan avslutar middagen med att röka sin pipa. Visserligen har jag rökt lite från och till, men jag tror knappast det berodde på boken Fyra lejon äter middag. Men visst är lejonen söta när de äter sina persikor.

torsdag 10 mars 2011

Och plötsligt lossnar det...

William Wordsworth
Porträtt av Benjamin R Haydon
Jag har ju inte skrivit något blogginlägg på ett tag. Vilket självklart har känts lite stressande. På kvinnodagen satt jag faktiskt och försökte få till en text. Men allt som skrevs offrades på den självkritiska schavotten.

Fast i dag bara lossnade allt. Vilket till stor del beror på att jag äntligen fick tummarna ur och skrev min recension av Christina Hesselholdts novellsamlingen Camilla and the Horse. Så fort den har publicerats kommer jag självklart att länka till den.

I en av novellerna i den samlingen spelar den brittiske poeten William Wordsworth en liten, men betydande roll. Wordsworth anses, tillsammans med vännen Samuel Taylor Coleridge, vara den brittiska romantikens fader. Därför bjuder jag på en dikt av denne poet med det passande namnet Wordsworth.

I Wandered Lonely as a Cloud (även känd som The Daffodils)

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the milky way,
They stretched in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed - and gazed - but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.

måndag 7 mars 2011

Mannen som festar med getter

Äntligen har jag kommit in ordentligt i Bockfesten av förra årets Nobelpristagare i litteratur Mario Vargas Llosa. Fick den som sagt i julklapp och jag började läsa den i början av februari.

Tyvärr blev den lite styvmoderligt behandlad av mig och det blev mest lite ströläsning då och då. Men den senaste veckan har jag gjort en medveten ansträngning med den och har nu kommit halvvägs.

Framförallt gör den mig nyfiken på ett land, en era och en person som är ganska okända för mig. Nämligen diktatorn Rafael Trujillo och den period på cirka 30 år som han styrde den Dominikanska republiken.

söndag 6 mars 2011

Vad hände med biografierna?

Sedan jag började skriva den här bloggen har det mest handlat om skönlitteratur, mycket beroende på att det är ju mest sådan som jag har läst. Men jag gillar ju att läsa så mycket mer. Främst då böcker om historia och biografier.

Förra året till exempel blev det bara av att jag läste Alan Aldas memoarer och en biografi Per Brahe den äldre. Därför tänkte jag nog försöka läsa lite mer av den varan. Inte för att jag tänker göra ett projekt av det, mer försöka arbeta in fakta och biografier i min läslista.

Vilket gör att jag har några funderingar. Brukar du läsa mycket biografier och fakta? Vilka är din favoriter? Någon biografi, memoar eller historisk fakta som du gärna vill tipsa om?

Dagens citat: "To be ignorant of the lives of the most celebrated men of antiquity is to continue in a state of childhood all our days." (Plutarchos)

fredag 4 mars 2011

Läsleda och läslust

Mars månad började på precis samma sätt som alla månader. Med en läsleda utan dess like. Inte så mycket att att jag inte har lust att läsa, utan en känsla av att jag inte riktigt vet vad jag är sugen på att läsa.
Därför känner jag att jag kan skatta mig lycklig som har förmånen att frilansa som bokrecensent. För nu har de första uppdragen för året börjat droppa in.

I dag läste jag till exempel danska Christina Hesselholdts senaste bok, novellsamlingen Camilla and the Horse, som ska vara recenserad till den tionde.
Knappt hade jag avslutat läsningen av den så fick jag ett mejl från kulturredaktörenSkånskan. Ett mejl som informerade mig om att nästa recensionsbok låg och väntade på att jag skulle hämta det. Boken, som jag ska hämta senare i dag, är Priset man betalar av den amerikanska författaren Lionel Shriver.

Självklart kommer jag att meddela när recensionerna är skrivna och publicerade.

Dagens citat: "Some books are to be tasted, others to be swallowed, and some few to be chewed and digested." (Francis Bacon)

"How many a man has dated a new era in his life from the reading of a book." (Henry David Thoreau)

"Reading is going toward something that is about to be, and no one yet knows what it will be." (Italo Calvino)

onsdag 2 mars 2011

Det trodde jag aldrig

Nu har jag skaffat mig ytterligare ett litet projekt, som är tänkt att löpa under mars månad. I måndags började nämligen läsa Anthony Beevors bok D-dagen och tanken är att den ska läsas ut under mars. Målsättningen är ett kapitel innan jag somnar varje kväll, så det borde gå jämnt ut med kommande månadsskifte (boken har 30 kapitel).

Jag har faktiskt aldrig läst någon av Anthony Beevors böcker tidigare, trots mitt historieintresse. Anledningen är främst att jag är inte överdrivet intresserad av just andra världskriget, utan min håg står snarast till perioden 1500 till 1900 (ungefär).

Försökte visserligen för några år sedan läsa hans bok om de allierades kapplöpning till Berlin och slutstriden 1945. Orkade med ett kapitel eller två, sedan stöp jag på den ofantliga massan av fakta som anföll mina sinnen. Jag kunde verkligen inte hitta ett flyt i just den boken. Får se vad som händer med Beevors bok om D-dagen.

Dagens citat: "I hate war as only a soldier who has lived it can, only as one who has seen its brutality, its stupidity." (Dwight D. Eisenhower, allierad befälhavare under invasionen av Normandie, sedermera amerikansk president.)

tisdag 1 mars 2011

Recension: Båten av Nam Le

Båten är den australiensiske författaren Nam Les debut. Den överraskar och väcker frågor. Nam Le, som är son till vietnamesiska båtflyktingar, något som spelar en roll i två av de sju novellerna. Men mina fördomar sade mig något annat, nämligen att novellsamlingen av en son till vietnamesiska flyktingar skulle bara handla om Vietnam och kriget som rasade där på 60- och 70-talen, flyktingars rotlöshet.

Fast så blir det aldrig. Redan i den första novellen Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja förkastar Nam Le det tankesättet. Novellen är tydligt självbiografisk och handlar om en ung författare vid namn Nam Le som studerar i Iowa och får besök av sin far, en vietnamesisk flykting.

Det viktigaste i den novellen är inte Nam Les och faderns erfarenhet som flyktingar eller deras vietnamesiska kultur. Utan en varm, öm och framförallt allmängiltig berättelse om mötet mellan en far och son som försöker hitta tillbaks till varandra.

Den andra novellen som är sammankopplad med Nam Les bakgrund är den sjunde och sista, betitlad Båten. I den får vi följa den unga vietnamesiskan Mai, som befinner sig på en gammal fiskebåt, på flykt till Australien från krigets Vietnam.

Båten är överfull med flyktingar utan tillräckligt med mat och vatten. Mai tyr sig till en ung mamma och hennes son. Situationen på båten blir allt värre och sjukdomar sprids bland flyktingarna. Båten är en gripande och stundtals blodisande tragisk berättelse om desperation, hopplöshet och mänsklig envishet.

Min favorit är dock novellen Hiroshima, som titeln antyder utspelar sig den japanska staden en kort tid innan atombomben släpptes i augusti 1945. Huvudkaraktären är en ung flicka som har evakuerats från staden, men återvänder för ett kort besök hos sin familj.

Berättelsen är skriven helt ur flickans perspektiv och är ett oskuldsfullt betraktande av ett land i krig, ett krig som den lilla inte kan förstå. Det hon förstår är att ransoneringar och att vara skiljd från sin familj är ärofyllda uppoffringar för kejsaren.

Nam Les noveller utspelar sig över hela jordklotet från Teheran till Cartagena till en australiensisk fiskeby. Hans huvudkaraktär är allt från en ung, kvinnlig advokat, till colombianska gatubarn, till en gubbsjuk konstnär med ändtarmscancer.

Nam Le bevisar sin ståndpunkt att man som författare inte tvunget måste hålla sig till sin egen kultur, till sin egen etnicitet, till sina egna erfarenheter. Och så elegant han gör det. Alla novellerna berör mig på ett djupt känslomässigt plan.

Språket är elegant och angeläget, stundtals bländande vackert. Båten av Nam Le är definitivt en av 2011 års bästa och främsta läsupplevelser.

Dagens citat: "My relationship with Vietnam is complex. For a long time I vowed I wouldn’t fall into writing ethnic stories, immigrant stories, etc. Then I realized that not only was I working against these expectations (market, self, literary, cultural), I was working against my kneejerk resistance to such expectations. How I see it now is no matter what or where I write about, I feel a responsibility to the subject matter. Not so much to get it right as to do it justice. Having personal history with a subject only complicates this — but not always, nor necessarily, in bad ways. I don’t completely understand my relationship to Vietnam as a writer. This book is a testament to the fact that I’m becoming more and more okay with that." (Nam Le)

Recension: Henry VIII: Wolfman av A.E. Moorat

Glöm allt ni lärt er om Henry VIII av England. Ja, han skiljde sig från Katarina av Aragonien, men inte på grund av de skäl ni har läst om på historielektionerna. Utan för att hon blev galen efter en varulvsattack.

Och Anne Boleyn avrättades inte för att hon varit otrogen, utan för att hon var en vargkvinna som vägrade låta sig botas. I alla fall inte om man ska tro på A.E Moorats senaste historiska mashup-roman Henry VIII: Wolfman, en tematisk uppföljare till förra årets Queen Victoria: Demon Hunter.

Det är en rättfram historia som Moorat presenterar. Kungadömet England hotas av onda varulvar, som vägrar inrätta sig i ledet som den lägsta kasten bland demonerna. Varulvarna inleder kriget mot England med att kidnappa och döda den nyfödda tronarvingen, något som gör drottningen galen och hon spärras in i ett slott långt bort från hovet.

Henry VIII, som själv handgripligen stred mot varulvarna, verkar ha klarat sig utan några större skråmor, men vid följande fullmåne upptäcker han att allt inte står rätt till. Samtidigt försöker kardinal Wolsey och hans assistent sir Thomas More gör allt för att stoppa varulvarna. Till sin hjälp har de ett gäng mycket krigiska kardinaler och en mycket stridsduglig Jane Seymour.

Mitt alltihopa finns sedan det äkta paret Hoblet. Hon en bondmora med förvånansvärt goda kunskaper i hur man torterar människor, han en lugn stilla man som helst vill ägna sig åt sin biodling. De färdas från by till by på engelska landsbygden och erbjuder sina tjänster som häxjägare, men upptäcker snabbt att jobbet som varulvsjägare är mycket mer lukrativt, dock förenat med större hälsorisker.

Henry VIII: Wolfman är en mycket underhållande historia i klassisk splatter- och skräcktradition. Språket rakt och enkelt, kapitlen korta med cliffhangers så man bara blir tvungen att bläddra vidare. Den historiska kopplingen gör njutningen ännu större tack vare att man som läsare tänker tanken: ”Tänk om det var så här det verkligen hände…”

Förutom omskrivningen av historien och användandet av historiska personer så återvänder A.E. Moorat till samma grepp som fungerade i hans tidigare med drottning Victoria. En rolig detalj är ju att Belgien återigen blir en front för demonernas eget kungadöme.

Henry VIII: Wolfman är ju ingen finlitteratur, men varken författaren eller förlaget har haft den ambitionen med boken. Syftet är att underhålla med en fullkomligt absurd och bloddrypande kontrafaktiskt historiepastisch. Och resultat blir lyckat. Så för alla er historienördar och skräcksplatter köp eller låna Henry VIII: Wolfman och bara njut.

Dagens citat: "Wolf Hall, with bite." (Tagline för Henry VIII: Wolfman)