Och plötsligt lossnar det...

William Wordsworth
Porträtt av Benjamin R Haydon

Jag har ju inte skrivit något blogginlägg på ett tag. Vilket självklart har känts lite stressande. På kvinnodagen satt jag faktiskt och försökte få till en text. Men allt som skrevs offrades på den självkritiska schavotten.

Fast i dag bara lossnade allt. Vilket till stor del beror på att jag äntligen fick tummarna ur och skrev min recension av Christina Hesselholdts novellsamlingen Camilla and the Horse. Så fort den har publicerats kommer jag självklart att länka till den.

I en av novellerna i den samlingen spelar den brittiske poeten William Wordsworth en liten, men betydande roll. Wordsworth anses, tillsammans med vännen Samuel Taylor Coleridge, vara den brittiska romantikens fader. Därför bjuder jag på en dikt av denne poet med det passande namnet Wordsworth.

I Wandered Lonely as a Cloud (även känd som The Daffodils)

I wandered lonely as a cloud

That floats on high o'er vales and hills,

When all at once I saw a crowd,

A host, of golden daffodils;

Beside the lake, beneath the trees,

Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine

And twinkle on the milky way,

They stretched in never-ending line

Along the margin of a bay:

Ten thousand saw I at a glance,

Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they

Out-did the sparkling waves in glee:

A poet could not but be gay,

In such a jocund company:

I gazed - and gazed - but little thought

What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie

In vacant or in pensive mood,

They flash upon that inward eye

Which is the bliss of solitude;

And then my heart with pleasure fills,

And dances with the daffodils.