Recension: Båten av Nam Le

Båten är den australiensiske författaren Nam Les debut. Den överraskar och väcker frågor. Nam Le, som är son till vietnamesiska båtflyktingar, något som spelar en roll i två av de sju novellerna. Men mina fördomar sade mig något annat, nämligen att novellsamlingen av en son till vietnamesiska flyktingar skulle bara handla om Vietnam och kriget som rasade där på 60- och 70-talen, flyktingars rotlöshet.

Fast så blir det aldrig. Redan i den första novellen Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja förkastar Nam Le det tankesättet. Novellen är tydligt självbiografisk och handlar om en ung författare vid namn Nam Le som studerar i Iowa och får besök av sin far, en vietnamesisk flykting.

Det viktigaste i den novellen är inte Nam Les och faderns erfarenhet som flyktingar eller deras vietnamesiska kultur. Utan en varm, öm och framförallt allmängiltig berättelse om mötet mellan en far och son som försöker hitta tillbaks till varandra.

Den andra novellen som är sammankopplad med Nam Les bakgrund är den sjunde och sista, betitlad Båten. I den får vi följa den unga vietnamesiskan Mai, som befinner sig på en gammal fiskebåt, på flykt till Australien från krigets Vietnam.

Båten är överfull med flyktingar utan tillräckligt med mat och vatten. Mai tyr sig till en ung mamma och hennes son. Situationen på båten blir allt värre och sjukdomar sprids bland flyktingarna. Båten är en gripande och stundtals blodisande tragisk berättelse om desperation, hopplöshet och mänsklig envishet.

Min favorit är dock novellen Hiroshima, som titeln antyder utspelar sig den japanska staden en kort tid innan atombomben släpptes i augusti 1945. Huvudkaraktären är en ung flicka som har evakuerats från staden, men återvänder för ett kort besök hos sin familj.

Berättelsen är skriven helt ur flickans perspektiv och är ett oskuldsfullt betraktande av ett land i krig, ett krig som den lilla inte kan förstå. Det hon förstår är att ransoneringar och att vara skiljd från sin familj är ärofyllda uppoffringar för kejsaren.

Nam Les noveller utspelar sig över hela jordklotet från Teheran till Cartagena till en australiensisk fiskeby. Hans huvudkaraktär är allt från en ung, kvinnlig advokat, till colombianska gatubarn, till en gubbsjuk konstnär med ändtarmscancer.

Nam Le bevisar sin ståndpunkt att man som författare inte tvunget måste hålla sig till sin egen kultur, till sin egen etnicitet, till sina egna erfarenheter. Och så elegant han gör det. Alla novellerna berör mig på ett djupt känslomässigt plan.

Språket är elegant och angeläget, stundtals bländande vackert. Båten av Nam Le är definitivt en av 2011 års bästa och främsta läsupplevelser.

Dagens citat: "My relationship with Vietnam is complex. For a long time I vowed I wouldn’t fall into writing ethnic stories, immigrant stories, etc. Then I realized that not only was I working against these expectations (market, self, literary, cultural), I was working against my kneejerk resistance to such expectations. How I see it now is no matter what or where I write about, I feel a responsibility to the subject matter. Not so much to get it right as to do it justice. Having personal history with a subject only complicates this — but not always, nor necessarily, in bad ways. I don’t completely understand my relationship to Vietnam as a writer. This book is a testament to the fact that I’m becoming more and more okay with that." (Nam Le)