Recension: Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

Det råder knappast någon tvekan om att John Ajvide Lindqvist är en av mina svenska favoritförfattare. Mitt kärleksförhållande till hans berättelser har bestått sedan jag såg Låt den rätte komma in på bio och därefter läste boken.

Därför var det med spänning som jag såg fram emot novellsamlingen Låt de gamla drömmarna dö, bland annat för att novellen som gett samlingen dess namn klargör lite vad som hände med Oskar och Eli efter deras flykt från Blackeberg i slutet på Låt den rätte komma in.

Fast tekniskt är Låt de gamla drömmarna dö inte en novellsamling i dess mest strikta definition, snarare en antologi där författaren har samlat förutom noveller sitt sommarprogram från 2006, krönikor och sketcher från tv-programmet Reuter och Skoog.

Det är en spretig samling, men det gör absolut ingenting. Istället blir den som en påse lösgodis, man plockar en bit här och en bit där och får på så sätt provsmaka på olika delar av John Ajvide Lindqvists förmåga som skribent.

Foto: Mia Ajvide

Den största höjdpunkten är självklart titelnovellen där författaren avslöjar, eller i alla fall antyder, hur Oskars och Elis fortsätta liv artade sig. Rent stilistiskt den bästa novellen i hela antologin. Mycket tack vare dess stillsamma och nostalgiska ton. Ett måste för alla som älskar Låt den rätte komma in.

Bland de övriga novellerna är det främst två som utmärker sig. Elda telefonkataloger som handlar om två utstötta tonårskillar vars främsta fritidssysselsättning är att elda just telefonkataloger och leka Sagan om ringen. En dag dyker en främmande man upp och ger pojkarna en revolver.

Fulet handlar om flickan Juliette som mobbas i skolan och utsätts för det mest dagliga övergrepp av två andra tjejer. Allt medan hennes övriga klasskamrater tittar på, oförmögna att stoppa mobbarnas tortyr. En stark och hjärtskärande historia om mobbning och hämndbegär.

Tindalos är bokens längst novell och jag vill nämna den för att den har potential att bli något riktigt bra. Problemet är att den i sin nuvarande form blir för ytlig. Den gräver inte ner sig i sina karaktärer på det sätt jag är van vid att John Ajvide Lindqvist gör. Jag blir inte lika engagerad i Vera, som jag blev av till exempel Oskar i Låt den rätte komma in och flickorna i Lilla stjärna. Dessutom lämnas slutet för öppet, för självklart är det skönt att inte skrivas på näsan, men i Tindalos lämnas man i sticket som läsare. Jag vill veta mer!

Att John Ajvide Lindqvist har valt att inkludera sketcher från Reuter och Skoog är ett genidrag utan dess like. Att sketcherna är roliga råder ingen tvekan om, men njutningen av dessa ges ytterligare en dimension av att jag ser just Suzanne Reuter och Ulla Skoog spela karaktärerna för mitt inre. Ovanpå alltihop inser jag också hur mycket jag har saknat denna fantastiska tv-serie. Kanske dags för SVT att reprisera och/eller spela in nytt?

Hela samlingen inleds med John Ajvide Lindqvists sommarprogram från 2006. Och jag förbannar mig självför att jag missade det. För att läsa texten är roligt och jag skrattar högt flera gånger, tänk då bara hur kul det hade varit att lyssna på det. Någon som vet om det går att ladda hem från Sveriges radio?

Förutom Elda telefonkataloger, Fulet och Låt de gamla drömmarna dö är novellerna inte den största behållningen. Visst de är bra skrivna, men engagerar inte och flera av dem känns mer som utkast snarare än färdiga berättelser. Nej det är de övriga texterna som lyfter boken och gör den intressant och läsvärd.