Recension: I, Robot av Isaac Asimov

Det sägs att Isaac Asimov skapade sin robotnoveller utifrån en frustration att robotar i andra berättelser alltid hade framställts som ett slags Frankensteins monster som i slutändan vänder sig mot sin skapare, oavsett hur noggrant de än programmerades. Asimov ville visa att robotar kunde vara en god kraft i människans liv och att problemet snarare var människan själv som med sina fördomar gjorde robotarna till monster.

Novellsamlingen I, Robot är innehåller några av de första historier Isaac Asimov någonsin skrev och utgör ett första trevande steg på den värld Asimov skapade med sina Stiftelse-, Robot- och Imperieromaner. Det är också i dessa berättelser som Asimov först formulerade sina berömda robotlagar, som i förlängningen skulle bli ett av hans mest centrala tema.

1. En robot får inte skada en människa eller genom overksamhet tillåta att en människa skadas.
2. En robot måste alltid lyda order från en människa, så länge dessa inte hamnar i konflikt med den första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens så länge ett sådant skydd inte hamnar i konflikt med första och andra lagen.

Kittet som binder samman hela samlingen är en ramberättelse där en journalist intervjuar den kända robotpsykologen doktor Susan Calvin om just robotar och dess historia. I Asimovs universum är Susan Calvin den ledande experten på robotars personligheter och en centralgestalt inom utvecklingen av robotiken.

Susan Calvin delar med sig av berättelse efter berättelse om hur robotarna har utvecklats till att bli allt mer avancerade och de problem som har uppstått längs vägen. Alla problem uppstår när de tre lagarna på något sätt hamnar i konflikt med varandra och/eller verkligheten. I novellen Liar! Har en robot lärt sig att läsa tankar och därmed kan han ta del av folks innersta önskningar, men också sanningen om de kommer att uppfyllas eller inte. Därför börjar roboten att ljuga för att inte såra människorna sin omgivning, vilket förstås leder till att de såras när de upptäcker sanningen.

Omslaget till förstautgåvan

Novellerna är lättlästa och trots att de är fyllda med naturvetenskapligt teknobabbel, är det ingen som stör förståelsen. För det viktiga i berättelsen är inte de fysiken och tekniken bakom robotarna. Det är hur vi människor reagerar på dem, hur vi utnyttjar dem, hur våra rädslor och fördomar om det är som är nytt och främmande gör att vi övertolkar händelser i en negativ riktning.

Alla de nio novellerna i boken är skrivna på 1940-talet. Vilket märks i Asimovs tidsangivelser. Enligt I, Robot fanns det barnvaktsrobotar redan 1996 och då flyger människan självklart runt i svävarbilar. Under första decenniet på 2000-talet etableras kolonier på månen.

Självklart blir det lite absurt att sitta och läsa novellerna med facit i hand och veta att vi är långt från den värld Asimov målar upp. Trots det känns de tekniska framsteg han beskriver som fullkomligt plausibla och möjliga, i en inte allt för fjärran framtid.

Denna anakronism är inget stör mig som läsare, snarare ökar det bokens charm. För det ger en bild av hur man såg på den nära framtiden under 40-talet.

Slutligen bara ett ord om filmen I, Robot från 2004 med Will Smith i huvudrollen. Filmen i sig bygger inte på en novell ur denna samling. Från början var det en helt orelaterad historia, men som sedan placerades i Asimovs universum. Karaktärer (som till exempel Susan Calvin) plockades in från robotnovellerna och robotlagarna fördes in i historien.

Dagens citat: "Robots are basically decent" (Susan Calvin)

"He had writer's block once. It was the worst ten minutes of his life." (Harlan Ellison om Isaac Asimov)

"Science fiction writers foresee the inevitable, and although problems and catastrophes may be inevitable, solutions are not." (Isaac Asimov)