Recension: Slut på kritan av Alain Mabanckou

När jag besökte bokmässan i september så köpte jag fyra böcker till mig. Den första av de fyra läste jag ut på tåget hem, bok nummer två lästes ut en måndagseftermiddag i januari. 

Påbörjade läsningen av Slut på kritan av Alain Mabanckou i slutet av november och egentligen borde jag ha varit klar med den för länge sedan, men den fick stå tillbaka för Hilary Mantels historiska roman Wolf Hall (därför är det väl egentligen inte mer än rätt att jag skriver recensionen av Slut på kritan först).

Spruckna glaset är stammis på sjabbiga hamnkrogen Slut på kritan som ligger stadsdelen Trois-Cents i Kongo-Brazzavilles näst största stad Pointe-Noire. Baren drivs av den barske Envise snigeln som en vacker dag ger Spruckna glaset en skrivbok och säger åt honom att fylla med berättelser från baren. Spruckna glaset är först ovillig men Envise snigeln har inte fått sitt namn för att han ger upp i första laget.

Ur Spruckna glasets penna ner på pappret glider sedan berättelser, historier och anekdoter om baren Slut på kritan, dess stamgäster och tillfälliga besökare, men också det kongolesiska samhället. Vi får bland annat möta Pamperskillen som blivit oskyldigt dömd för incest och inspärrad i ett ökänt fängelse där han under hela vistelsen skoningslöst våldtas. 

Vi får även möta Typografen. Mannen med en ohälsosam fixering vid tidskriften Paris-Match, men tyvärr bara olyckliga erfarenheter av staden som gett tidskriften dess namn. Dessa är bara två av de mustiga berättelser som Spruckna glaset delger oss tillsammans med sin egen färgstarka levnadshistoria.

Alain Mabanckou

Och det är just mustigheten och de överdrivna berättelserna som är bokens stora behållning. Stolarna på baren Slut på kritan blir en kongolesisk motsvarighet till våra ljugarbänkar. Platser där det viktigaste är inte att vara korrekt utan att underhålla. Där sanningen alltid får stå tillbaka för en bra historia.

Alain Mabanckou sätter aldrig punkt när han skriver. Han använder sig endast av komman som skiljetecken. Vilket förstärker intrycket att det är just överdrivna anekdoter ur verkligheten berättade som en enda lång monolog av ett fyllo på en bar i Kongo-Brazzaville. Texten blir otroligt levande och som läsare dras man in i berättelsen.

Nu är ju det språkliga greppet att strunta i punkter inte odelat positivt för läsupplevelsen. Det är en bok som kräver sina pauser för att man ska orka med. För tempot är högt, nästan hisnande, och Alain Mabanckou bjuder på tvära kast mellan personer och händelser.

Ytterligare en invändning jag har är att vissa av berättelserna blir motbjudande, rentav äckliga, på ett onödigt sätt. Nästan så att jag får känslan av att Alain Mabanckou har petat in dem för att chocka och förskräcka läsare, inte för att de är nödvändiga för att föra berättelsen framåt. Ett exempel är urineringstävlingen mellan Robinette och den tillfällige gästen Casimir som lever flott.

Trots sina brister kan jag dock varmt rekommendera Slut på kritan. Det är en rolig skröna, som stundtals får dig att skratta högt, men med ett underliggande stråk av tragedi och vemod. Jag ser fram emot att få läsa Ett piggsvins memoarer, en bok som också inhandlades på bokmässan.